Majs, Zea mays L., bot., ett från de varmare trakterna af Syd-Amerika härstammande sädesslag, hvars odling i största skala eger rum i Nord-Amerikas Förenta stater, men ock erhållit stor utbredning i sydliga Europa, der majs förr äfven bar namnet »turkiskt hvete». Jämväl i Sverige odlas undantagsvis majs till boskapsfoder. Majs är ett högväxt, ettårigt gräs, med särskilda samlingar af han- och honblommor å samma stånd (nat. fam. Gramineae Juss., kl. Monoecia L.). Honblommorna sitta i vippor i toppen af det tjocka, meterhöga, ganska bladrika strået, och vid dess bas framskjuta ur de nedre bladslidorna de kolflika honaxen, sammansatta af flere rader enblommiga småax och omgifna af flere hölsterlika hylleblad. Pistillerna hafva blott ett långt, trådlikt, ur hölsterbladen utskjutande märke. Frukterna, majskornen, sitta något insänkta i det tjocka fästet. De äro ärtstora eller något större kuber med rundade hörn och kanter, till färgen oftast gula, men genom odling frambringas varieteter med hvita, bruna, violetta o. s. v. korn. Den mogna majsen ger ett gulaktigt mjöl (jfr Maizena) af sammansatta, ofta sexkantiga stärkelseceller. Mjölet är ett mycket användt näringsmedel, bakadt till bröd eller i form af gröt och puddinglika
massor (italienarnas polenta). Majs nyttjas i Amerika och England samt äfven annanstädes till foder åt hästar och har under senare år i Sverige användts till bränvinsbränning tillsammans med annan säd eller potates. De unga stråna, och växande skott af majsen innehålla icke obetydlig mängd socker, som tillgodogöres i form af syrup. De omogna axen förtäras, lindrigt rostade, som en läckerhet. Honblommorna hafva ansetts verka välgörande vid lidanden i urinvägarna, och hanblommorna hafva varit upptagna bland de mångtaliga ersättningsmedlen för kinesiskt te. -- I Chile användes en annan art, Z. Caragua Mol., på samma sätt som den vanliga majsen. Majs odlas ofta såsom en särdeles dekorativ prydnadsväxt, och varieteter förekomma med hvitbrokiga blad. O. T. S.