Maksim Grek

Maksim Grek [grjäk], d. v. s. Maximus Greken, »ryska kyrkans store lärare och martyr för den evangeliska sanningen», till börden grek, f. i Arta i Albanien omkr. 1480, inhemtade, medan humanismen ännu stod i sin blomstring, i Venezia och Florens grundlig klassisk bildning samt lärde sig italienska och franska. Humanismens hedniska tendenser tilltalade honom dock ej, och han slöt sig till den af Savonarola representerade riktningen. Efter sin återkomst till Grekland ingick han som munk i ett kloster på Athos och kastade sig med ifver på studiet af kyrkofäderna. 1518 kom han, på kallelse af storfursten Vasilij Ivanovitj, till Moskva för att beskrifva de grekiska handskrifterna i storfurstens bibliotek, och så blef Ryssland skådeplatsen för hans egentliga lifsgerning. Stående på höjden af vesterländsk bildning, häpnade M. öfver den råhet och okunnighet han i Ryssland mötte hos både de andlige och de verldslige. Utom sin egentliga sysslan med kyrkofädernas öfversättning till slaviska och de liturgiska böckernas revision kastade han sig in i den religiösa polemiken och de politiska frågorna. Under de 38 år han tillbragte i Ryssland författade han omkr. 140 skrifter. I detta antal ingå, utom öfversättningar af delar af bibeln och utläggningar till densamma (t. ex. Chrysostomos' samtal öfver Matt. och Joh. evang.) samt liturgiska afhandlingar, hufvudsakligen stridsskrifter mot humanismens hedendom, mot judaiserande riktningar, mot papisterna (delvis riktade mot storfurstens förste lifmedikus, tysken Nikolaus Bulef), mot Luther, mot muhammedanerna, mot astrologien o. s. v. I andra skrifter (t. ex. Om Gud och visheten, Om oordningar och ofog hos denna tidens makthafvande) gisslade han skarpt de stores slöseri och deras förtryck mot det lägre folket, och i sändebref till storfurstarna Vasilij Ivanovitj och Ivan Vasilievitj (den grymme) tecknade han en herskares pligter. Många af hans skrifter behandla munklifvet, fastor, ånger och andra till sedeläran hörande frågor. Derjämte författade han äfven psalmer, böner och helgon-biografier. I den då pågående striden om klostrens egendomar yrkade M., liksom Vassian Kosoi, att stora jordiska egodelar ej äro förenliga med munklifvet, och han fick derigenom till fiender såväl metropoliten som munkarna i det rika Volokolamska klostret. När han derjämte satte sig emot storfurstens skilsmässa från hans första gemål och gifte med Helena Glinski (Ivan IV:s moder), lyckades M:s fiender icke blott göra honom misstänkt hos storfursten, utan äfven få till stånd ett kyrkomöte, 1525, hvilket dömde M. som kättare på grund af några föregifna eller verkliga fel i hans bibelöfversättning. Han inneslöts i Volokolamska klostret, förflyttades sedan till Sergiusklostret och dog der 1556. M. är den ryska literaturens förnämsta personlighet under 16:de årh., den vesterländska bildningens (renaissancens) förste målsman i det moskovska riket. Hans lärjunge var, bl. a., furst Andrej Kurbskij. M:s samlade arbeten äro utgifna i 3 delar (Kazan 1859--62). Lll.