Mälaren (af isländska författare kallad Lögrinn, »sjön», hvilket namn af svenska öfversättare förvändts till Lögaren), till arealen den tredje af Sveriges insjöar, intager de djupare delarna af den vidsträckta bassäng, på hvars sluttningar ligga norra delarna af Södermanland och Nerike, nästan hela Vestmanland, det sydligaste af Dalarna samt vestra Upland. Bottnen i denna bassäng är ytterst ojämn. Otaliga klippor, åsar och andra höjdbildningar uppfylla tredjedelen af densamma, till följd hvaraf M. icke såsom Sveriges öfriga större insjöar företer en enda sammanhängande yta, utan genom större och mindre öar och holmar samt från fastlandet utskjutande uddar och landtungor fördelas i en mängd fjärdar, vikar och sund, så att man t. o. m. velat anse M. utgöra icke en enda sjö, utan en samling af särskilda sjöar. Detta motsäges väl af det betydliga djupet och följaktligen den stora vattenmassan i de flesta sunden emellan fjärdarna, hvarigenom dessa visa sig vara ett sammanhängande helt, men man kan dock i den stora bassängen särskilja vissa smärre, hvilka med ringa, men tydlig nivåskilnad trappstegsvis sänka sig från vester mot öster. Den vestligaste af dessa är fjärden Galten, hvilken mest bland alla liknar en särskild insjö. Denna fjärd, som erhåller sitt mesta vatten genom de ansenliga tillflödena Arbogaån, Hedströmmen, Köpingsån och, genom fjärden Freden, Kolbäcksån, har i medeltal en höjd af 74 cm. öfver Östersjöns yta och afflyter med icke obetydlig ström genom Qvicksund till den andra bassängen, fjärden Blacken och Vesteråsfjärden, med en medelhöjd öfver Östersjön af 60 cm. I denna bassäng infalla från s. Eskilstunaån och från n. Svartån. En tredje bassäng bilda de genom en skärgård från den förra skilda Gran-, Norr- och Oxfjärdarna, hvilka omsluta Ängsön, från n. upptaga Sagån samt mot s. ö. utsända Söder- och Strengnäsfjärdarna på hvar sin sida om Fogdön och Vansön, som numera sammanhänga med hvarandra och med fastlandet. Vidare österut förgrenar sig M. i många sund och smärre fjärdar, omslutande en mängd öar, bland hvilka de största äro Tosterö, Aspö, Märsö, Oknö, Arnö, Selaö och Grönsö, men förenar åter sitt vatten, efter att hafva passerat Kolsundet och Grönsöfjärden, i den fjerde och vidsträcktaste bassängen, Prestfjärden och Norra Björkfjärden, till hvilka ansluta sig i n. Ekolsundsviken, i s. v. Gripsholmsfjärden och i s. ö. Södra Björkfjärden. Der når ock M. sin största bredd i n. och s., öfver 50 km. Vattnets höjd öfver Östersjön räknas i medeltal till 45 cm. Åter möter en samling stora öar: Adelsö, Björkö, Munsö, Ekerö, Svartsjölandet (Färingön), Lofö, Kungshatt, Fogelö, norr om hvilka utbreda sig Bro- och Näs-fjärdarna, Görväln och Löfstafjärden, under det de skiljas från Södermanlands fastland genom Bockholmssund och Ekeröfjärden. Der närma sig de norra och södra fastlanden alltmer hvarandra; vattnet sammantränges i de smala sunden på bägge sidor om ön Stora Essingen, hvarefter sjön å nyo vidgar sig i sin sista och minsta bassäng, till hvilken höra Ulfsundasjön, Årstaviken och Riddarfjärden. Från denna sistnämnda, som har en medelhöjd af endast 29 cm., utfaller M. i Östersjön vid Stockholm genom Norrström och den med sluss försedda Söderström. En annan utfartsväg från M. till hafvet bildar Södertelge kanal från södra änden af Södra Björkfjärden. Ett särskildt vattensystem bildar den långa rad af fjärdar och vikar, som fyller en djup sänka i Upland, hvilken upptager Fyrisåns och Örsundsåns vatten samt genom sunden vid Almarestäk står i förbindelse med fjärden Görväln: Skarfven, Sigtunafjärden, Skofjärden, Ekoln, Gorran, Oxen och Låstaviken.
M. har ett betydligt djup; 20 m. är icke ovanligt. På de stora fjärdarna är djupet ännu större; det största lär träffas på Prestfjärden, 64 m. Största delen af sjöns vattenmassa ligger alltså under Östersjöns yta. I öfrigt vexlar den i vanliga fall ringa nivåskilnaden emellan M. och Östersjön efter olika omständigheter. Under östliga vindar är det icke ovanligt, att Östersjöns yta vid Stockholm blir högre än M:s, så att hafsvattnet strömmar uppför Norrström (»uppsjö»). Det inströmmade saltvattnet qvarstannar delvis på djupet af de östliga fjärdarna, hvadan derstädes träffas hafsfauna och hafsflora. På grund häraf har man ansett M. ännu icke vara en fullt färdig insjö, utan snarare en hafsvik i sitt sista stadium af öfvergång till insjö. Rörande den nordiska mytens föreställning om sjöns uppkomst se Gefjon.
M:s öar och stränder berömmas för sin fägring. Väl saknas storartade scenerier. Bergen nå sällan på södra stranden en större höjd än 50 m. Vid norra stranden och på öarna äro kullarna oftast ännu lägre och spridda öfver vidsträckta slätter. Men ingenstädes torde i så rikt mått som här träffas den milda, idylliska, men dock alltid friska och lifliga stämning i landskapet, som måste i hög grad behagligt tilltala hvar och en, som har öppet öga och sinne för naturens skönhet. Härtill bidrager i hög grad den saftiga grönska, som öfverallt möter ögat och framförallt annat skänker Mälarestränderna deras tjusningskraft. Såväl på öarna som på det omgifvande fastlandet är jordmånen i allmänhet mycket bördig. Odlad bygd har ock här funnits sedan uråldriga tider, hvadan fornminnena äro talrika; men landet är icke så tätt befolkadt, som man af dess naturliga rikedom skulle hafva anledning förmoda. Måhända kan orsaken härtill sökas i den stora mängd slott och herresäten, som kransa M:s stränder och mellan hvilka största delen af dessa utaf naturen rikt gynnade trakter från forna dagar varit och fortfarande äro fördelade.
Tolf städer ligga vid M. eller så nära denna sjö, att de kunna anses vara Mälarestäder. En mycket liflig sjöfart, mest med ångbåtar och smärre segelfartyg, eger rum på M., hvars yta nattetid upplyses af 9 ledfyrar. Sjöns hela längd i ö. och v. är omkr. 117 km.; bredden vexlar från 50 till 0,5 km. Hela arealen är 1,162,6 qvkm., oberäknadt 489,2 qvkm. öar och skär. A. G.