Maltskatt

Maltskatt, i vidsträckt betydelse skatt på maltdrycker, i inskränkt betydelse en särskild form af denna skatt (se nedan). Allmänt erkändt är, att denna skatt bör vara en produktionsskatt, d. v. s. läggas på tillverkningen af maltdrycker. Man skiljer emellan redskaps-, råämnes- och fabrikatbeskattning, alltefter som skatten bestämmes efter de använda redskapens rymd eller mängden och beskaffenheten af använda råämnen eller tillverkade produkter. Redskapsbeskattningen är antingen mäskkarsskatt (som förekommer i Belgien, Ryssland och Holland), då skatten bestämmes af mäskkarens rymd, eller bryggpanneskatt (som användes i Frankrike, Baden och Elsass-Lothringen), då bryggpannans rymd lägges till grund för beskattningen. Båda dessa former äro erkändt olämpliga, emedan de erfordra en mycket omfattande och besvärlig kontroll. -- Af fabrikatbeskattningen förekomma två former, nämligen vörtbeskattningen och beskattningen af den fullfärdiga produkten. Vid vörtbeskattning bestämmes skattens storlek efter vörtens mängd och beskaffenhet (sockerhalt). Denna beskattning, som vunnit tillämpning i Österrike-Ungern, Italien och England, lider dock af vissa fel, t. ex. svårigheten att tillräckligt noggrant kunna angifna vörtens sockerhalt. Beskattning af den fullfärdiga produkten förekommer i Nord-Amerikas Förenta stater i form af en »fatskatt». -- Råämnebeskattningen kan vara lagd på humlen, på kornet eller på maltet. Skatt på humlen är olämplig, bl. a. derför att humlen icke är nödvändig för alla slags maltdrycker och kan för öfrigt ersättas med surrogat. Skatt på kornet förekommer i Norge, der skatten bestämmes efter den mängd korn, som stöpsättes. Denna skatteform förorsakar likväl synnerligt höga kontrollkostnader och är redan af detta skäl mindre lämplig. Lägges skatten på maltet (maltskatt i inskr. bem.), kan dess storlek bestämmas antingen efter den mängd malt, som i och för tillverkning af maltdrycker till krossning uppmätes, eller efter den inmäskade maltmängden. Det förra slaget, som förekommer i Bajern och Würtemberg, är i det hela den lämpligaste formen af maltskatt, emedan kontrollen är jämförelsevis enkel och billig samt icke hinderlig för bryggerinäringen. Det senare slaget åter lider, ehuru i mindre grad, af samma brister som redskapsbeskattningen. -- I Sverige har fordom beskattning af maltdrycker egt rum, men blifvit afskaffad. Enär den genom bränvinslagstiftningen minskade förbrukningen af bränvin framkallat en tillväxt i ölförbrukningen och denna tillväxt merendels betraktas såsom ett ondt, har likväl på de sista åren tanken att genom en maltskatt söka hämma denna tillväxt uppdykt, då den 1866 införda och sedermera flere gånger, senast 1885, skärpta regleringen af den dittills fria försäljningen af maltdrycker ej ansetts lemna tillräckligt tillfredsställande resultat. Dock torde, jämte hänsyn till nykterhetens befrämjande, äfven önskan att öka statens inkomster medverkat till att framkalla tanken på en svensk maltskatt, i synnerhet som bränvinsförbrukningens aftagande minskat statens inkomst af bränvinsskatten. Den 1877 för öfverseende af bränvinslagstiftningen nedsatta komitén fick äfven i uppdrag att uppgöra förslag till författning angående beskattning af maltdrycker och afgaf 1881 ett dylikt förslag, som i hufvudsak anslöt sig till den i Bajern använda formen af maltskatt. Sedermera har skatteregleringskomitén äfven föreslagit införande af en maltskatt. Ännu har likväl intet af dessa förslag ledt till några praktiska resultat. -- I afseende å maltskattens lämplighet gäller i det hela detsamma som om konsumtionsskatter (se d. o.) i allmänhet. Dock må beaktas, att en maltskatt, som minskar förbrukningen af maltdrycker, under vissa förutsättningar skulle kunna framkalla en ökning af bränvinsförbrukningen, hvarför införandet af en dylik skatt bör ske med varsamhet och urskiljning. D. D.