Man

Man [män], engelsk ö i Irländska sjön, på nästan lika stort afstånd från England i ö., Skotland i n. och Irland i v., har en längd i n. ö. och s. v. af 53 km., en bredd af 19 km. samt en areal af 588 qvkm. Ön genomdrages utefter sin längd af en bergskedja, som i Snaefell i n. v. når en höjd af 617 m. Kusterna äro på många ställen branta och omsluta flere mindre bukter. Utanför öns sydände, Spanish head, ligger holmen Calf of M. Klimatet är synnerligen mildt och jämnt (medeltemperaturen för sommaren 15°, för vintern 5,5° C.). 67 proc. af hela arealen äro odlad jord, till nära 1/4 sädesbärande. 1881 lemnade bergsbruket 3,535 ton zink samt 5,766 ton silfverhaltig blymalm, som gaf 4,250 ton bly och 2,630 kg. silfver, jämte mindre qvantiteter koppar, jern, ockra m. m. Industrien är obetydlig, men handeln ganska liflig, mest bestående af export af öns produkter: hästar, nötboskap, får samt bly, kalk och svart marmor. 1881 sysselsatte M. 26 fartyg i utrikes handel och 2,228 fartyg i kusthandel. Sill- och kabeljofisket sysselsätter omkr, 700 båtar och 4,000 menniskor. Jernvägarna hafva en längd af omkr. 80 km. Innevånarna, 53,738 (1881), härstamma från de britiska öarnas keltiska urbefolkning. Om deras språk, manx, se Gaeliska språket och literaturen. Ön är säte för en anglikansk biskop, af Sodor och M. (Sodor af Sudreys, södra Hebriderna, som fordom hörde till M.), och har sin egen författning. I spetsen för förvaltningen står en af kronan utnämnd guvernör. Den lagstiftande makten utöfvas af ett parlament (»Tynwald court»), bestående af ett råd af 9 medlemmar samt af folkvalda ombud (»house of keys»). Ett af de båda husen antaget och af den engelska regeringen stadfäst lagförslag blifver lag, först sedan det kungjorts på Tynwald-kullen nära Peel på manx och engelska språket. Ön har ingen representant i britiska parlamentet. Förnämsta städerna på ön äro Douglas, öns nuvarande hufvudstad, Castletown, den forna hufvudstaden, Ramsey och Peel. Öns vapen är en röd sköld med 3 harneskklädda ben, förenade med öfre delen af låret och böjda liksom armarna i hakkorset. -- M. (på manx-språket Mannin) kallas af de gamle författarna Eubonia (Caesars och Tacitus' Mona har nästan säkert bevisats vara Anglesey, icke M.) och innehades sannolikt af romarna. I äldre tider hörde ön vexelvis under Wales och Skotland samt eröfrades i slutet af 800-talet af Harald Hårfagre och, efter det hans jarlar gjort sig oberoende, på nytt (1093) af Magnus Barfot. Den var sedan jämte Hebriderna ett norskt skattland, styrdt af en skandinavisk konungaätt, till 1266, då Magnus Lagaböte afträdde sina rättigheter till Alexander III i Skotland. Efter dennes död ställde sig öboarna under skydd af Edvard I i England 1290. 1406 gafs M. såsom evärdligt län åt sir John Stanley och hans arfvingar, hvilka först med titeln konungar, men sedan 1505 med den blygsammare titeln lorder innehade ön till 1765, då den genom köp öfvergick till engelska kronan.