Sida 382
Maltitz ...
bildade af färgade (vanligast gula eller hvita) foder- och kronblad, sittande i en oafbruten spiral och nedtill förenade till ett slags blompip, i hvars botten honingssaft afsöndras. Frukten är köttig, bärlik, ätbar. Stammens köttiga inre är rikt på växtslem samt begagnas till omslag å svullnader och hudinflammationer. Mammillariaslägtet tillhör Central-Amerikas och närgränsande varma lands torra högslätter. O. T. S.
Mammon (ett arameiskt ord, som betyder rikedom) har blifvit det sammanfattande uttrycket för allt slags besittning, särskildt för rikedom, för såvidt menniskan så fäster sitt hjerta dervid, att hon förgäter Gud. Begreppet har af Kristus personifierats i utsagan: »I kunnen icke tjena Gud och Mammon» (Matt. 6: 24). Häraf uttrycken »Mammons träl», »mammonstjenare», »mammonsdyrkare».
Mammut, zool. Se Elefantslägtet.
Mammuthålan, Mammutgrottan (Eng. Mammoth cave) kallas den största af de många grottor, som finnas i Kentuckys och Indianas bergkalk. Den ligger i Edmonson County, Kentucky, på 37° 14' n. br. och 86° 12' v. längd och upptäcktes 1809 af en jägare. Dess förnämsta mynning ligger 180 m. öfver hafvet, och grottan bildar ett mycket vidsträckt och inveckladt system af med hvarandra kommunicerande rum. Vatten nedrinner samt bildar vattenfall, sjöar och floder, som delvis kunna befaras. Praktfulla droppstensbildningar finnas äfven. Luften i grottan är mycket ren och temperaturen alltid densamma (nära 13° C.). Grottans verkligen underjordiska fauna uppgår till omkr. 30 arter, bland hvilka märkas fiskar (se Amblyopsis), insekter (t. ex. en blind och vinglös gräshoppa), spindlar, tusenfotingar, kräftdjur, maskar m. m. Med anledning af den rena luften och den konstanta temperaturen har man gjort ett försök att använda grottan såsom ett slags sanatorium, hvilket dock får anses såsom misslyckadt. I senare tider har man derstädes börjat odla champignoner. B. L-n.
Mammutträd. Se Sequoia.
Mamre. Se Hebron.
Mamsell, sammandragen form af det franska mademoiselle (se d. o.).
Man [män], engelsk ö i Irländska sjön, på nästan lika stort afstånd från England i ö., Skotland i n. och Irland i v., har en längd i n. ö. och s. v. af 53 km., en bredd af 19 km. samt en areal af 588 qvkm. Ön genomdrages utefter sin längd af en bergskedja, som i Snaefell i n. v. når en höjd af 617 m. Kusterna äro på många ställen branta och omsluta flere mindre bukter. Utanför öns sydände, Spanish head, ligger holmen Calf of M. Klimatet är synnerligen mildt och jämnt (medeltemperaturen för sommaren 15°, för vintern 5,5° C.). 67 proc. af hela arealen äro odlad jord, till nära 1/4 sädesbärande. 1881 lemnade bergsbruket 3,535 ton zink samt 5,766 ton silfverhaltig blymalm, som gaf 4,250 ton bly och 2,630 kg. silfver, jämte mindre qvantiteter koppar, jern, ockra m. m. Industrien är obetydlig, men handeln ganska liflig, mest bestående af export af öns produkter: hästar, nötboskap, får samt bly, kalk och svart marmor. 1881 sysselsatte M. 26 fartyg i utrikes handel och 2,228 fartyg i kusthandel. Sill- och kabeljofisket sysselsätter omkr, 700 båtar och 4,000 menniskor. Jernvägarna hafva en längd af omkr. 80 km. Innevånarna, 53,738 (1881), härstamma från de britiska öarnas keltiska urbefolkning. Om deras språk, manx, se Gaeliska språket och literaturen. Ön är säte för en anglikansk biskop, af Sodor och M. (Sodor af Sudreys, södra Hebriderna, som fordom hörde till M.), och har sin egen författning. I spetsen för förvaltningen står en af kronan utnämnd guvernör. Den lagstiftande makten utöfvas af ett parlament (»Tynwald court»), bestående af ett råd af 9 medlemmar samt af folkvalda ombud (»house of keys»). Ett af de båda husen antaget och af den engelska regeringen stadfäst lagförslag blifver lag, först sedan det kungjorts på Tynwald-kullen nära Peel på manx och engelska språket. Ön har ingen representant i britiska parlamentet. Förnämsta städerna på ön äro Douglas, öns nuvarande hufvudstad, Castletown, den forna hufvudstaden, Ramsey och Peel. Öns vapen är en röd sköld med 3 harneskklädda ben, förenade med öfre delen af låret och böjda liksom armarna i hakkorset. -- M. (på manx-språket Mannin) kallas af de gamle författarna Eubonia (Caesars och Tacitus' Mona har nästan säkert bevisats vara Anglesey, icke M.) och innehades sannolikt af romarna. I äldre tider hörde ön vexelvis under Wales och Skotland samt eröfrades i slutet af 800-talet af Harald Hårfagre och, efter det hans jarlar gjort sig oberoende, på nytt (1093) af Magnus Barfot. Den var sedan jämte Hebriderna ett norskt skattland, styrdt af en skandinavisk konungaätt, till 1266, då Magnus Lagaböte afträdde sina rättigheter till Alexander III i Skotland. Efter dennes död ställde sig öboarna under skydd af Edvard I i England 1290. 1406 gafs M. såsom evärdligt län åt sir John Stanley och hans arfvingar, hvilka först med titeln konungar, men sedan 1505 med den blygsammare titeln lorder innehade ön till 1765, då den genom köp öfvergick till engelska kronan.
Mana. Se Sjömana.
Mana, Finsk mytol., de underjordiskes herskare, bodde i Manala och kallades derför äfven Manalainen. Det ursprungligaste bland dessa namn är Manala, hvilket är detsamma som maanala, »det under jorden belägna stället». På denna härledning af ordet häntyda runorna emellanåt. Men snart började minnet af denna ordet Manalas ursprungliga betydelse att förblekna, hvilket t. ex. framgår af uttrycket Manalan alusvesi, »Manalas underjordiska vatten». Då började man uppfatta ordet såsom ett nomen, härledt med lokaländelsen -la, till följd hvaraf underjordens herskare ansågs hafva hetat Mana och hans rike Manala, likasom Tuonis rike hette Tuonela. Slutligen är att märka, att sångarena ofta förvexla det mörka, dystra Pohjola med Manala. Jfr Kalma, Tuonela, Tuoni. O. G.
Källa: Project Runeberg ·
