Mandenga

Mandenga (mindre riktigt mandingo), d. ä. »mande-(talande)-folk», en af vestra Sudans mest betydande och bildbara negerstammar, delar sig enligt nyare forskningar (Cust: »The modern languages of Africa», 1883) i två grupper. Den vestliga bor emellan Senegals och Gambias öfre lopp samt vidare utmed den senare flodens högra strand. Den talrikare, men mindre kända östliga gruppen, äfven kallad wangarawa, håller till ö. om Djoliba på bägge sidor om 10° n. br. emellan 10--0° v. lgd. Jämte den vanliga negertypen i ansigtsdrag och hårväxt ega mandengaerna en reslig, smärt och muskulös kroppsbyggnad. Genom naturlig intelligens, arbetsamhet, måttlighet, industri och handel (ris, bomull, jern- och guldsmiden, yllevaror) utmärka de sig framför alla andra negerfolk i Senegambien, och medan dessa ännu äro till största delen hedningar, var mandengafolket det första, som antog islam. I 14:de årh. bildade det ett mäktigt, öfver en stor del af Central-Afrika herskande rike, Mali, hvaraf det äfven kallas mali-nga, »Mali-folk», men är nu splittradt i en stor mängd smärre despotiskt eller republikanskt ordnade samhällen. De mest kända af dessa äro: Bambuk (se d. o.), mellan Senegal och dess biflod Faleme, Dentilia, mellan Faleme och Gambia, med hufvudstaden Dsjulifunda (omkr. 2,000 innev.), Niani och Wulit vid Gambias mellersta lopp, med städerna Medina, Fattatenda och det forna engelska faktoriet Pisania, samt Barra (se d. o.) vid Gambias mynning. Antalet af samtliga mandengaer skattas af Barth till 6 à 8 mill., hvilka alla ega samma tungomål, mande (se Mandespråk). Språkligt beslägtade äro de, så vidt man ännu känner, med följande tre negerstammar: bambára (se d. o.), vei, utmed kusten n. v. om Liberias område, samt susu (soso) i kustlandet omkr. 10° n. br. Dessa mandengaer sammanfattas under det gemensamma namnet mande-negrer, men sannolikt kan detta namn på samma språkliga grund utsträckas till många flere af vestra Sudans tallösa negerstammar. H. A.