Mandespråk

Mandespråk (mande-negerspråk) kallas en grupp med hvarandra beslägtade negerspråk i vestra Sudan, nämligen (tills vidare) vei, susu, bambára och mande. Af dessa är det sistnämnda, vanligen, men oriktigt, kalladt mandingo, det vigtigaste och kändt öfver en stor del af Senegambien (jfr Mandenga). Dessa språk utmärka sig för ovanligt välljud, beroende på den jämna fördelningen af vokaler och konsonanter. Jämte de 5 vanliga vokalerna (a, e, i, o, u) och diftongerna ai, ei, au, ou finnas alla svenska konsonantljud samt dessutom z (lent s), ch (tyskt) och de palatala j (dj) och ñ (nj). I anljudet finnes icke dubbel konsonant, och utljudet är vokal eller nasal. Ordbildningen af de enligt regeln enstafviga rötterna sker uteslutande med suffix, t. ex. Vei: sa, ligga, sa-de, bädd, Mande: fa, dö, fa-ro, död, fa-ro-ke, döda. Genus saknas alldeles. Plural uttrycktes ursprungligen icke, sedermera uppkom ändelsen -lu, t. ex. Mande: mo, person, pl. molu. Egentligen saknas äfven kasus; dock antydes subjektet med en efterföljande demonstrativ stam ra, t. ex. kai ra fa, mannen dog. Mellan två substantiv betecknar samma stam genitiv, t. ex. kai ra deng; mannens son. Särskildt karakteristiska för denna språkgrupp äro pronomina possessiva. De uttryckas antingen genom samma ord som de personliga Pronomina, t. ex. na, jag, ja, du, a, han, moa, vi, na musu, min fru, ja (a, moa) musu, din (hans, vår) fru, eller med prefigering af de i de personliga pronomina ingående stammarna (n, i etc.), t. ex. n-fa, min far, i- (a-, mu-) fa, din (hans, vår) far. Så uttryckas äfven personerna i verbet, t. ex. af ro, säga, n-ro, i-ro, a-ro, mu-ro, jag (du, han, vi) säger, eller på förra sättet na je, a je, moa je, jag (han, vi) ser. Plural uttryckes således icke i verbet (liksom i talsvenskan), och olika tempora betecknas genom partiklar eller hjelpverb. Jfr Steinthal: »Die mandenegersprachen» (1867). H. A.