Mania

Mania (Grek., af mainomai, jag rasar), med., mani, ursinne, en sinnessjukdom, eller psykos, som i många hänseenden utgör en motsats till melankoli. Manien utmärker sig genom en förhöjd, exalterad, glad sinnesstämning, en förhöjd sjelfkänsla, en stegrad inbillningskraft, en liflig tankeverksamhet, som i de svårare formerna öfvergår till en riklig produktion af en massa omvexlande, mer eller mindre rediga idéer (delirium). Dessa idéer, som i de lägre graderna kunna vara ganska förnuftiga, rediga och sammanhängande, liknande snillets skapelser, blifva i de svårare formerna alltmera osammanhängande (inkoherent delirium), orediga och oförnuftiga samt bestå i den högsta graden endast af tankefragment, ord, stafvelser och ljud utan ringaste mening. I manien äro merendels alla drifter stegrade och rörelseapparaten i en liflig verksamhet. Dock gifvas många grader, från en lindrig maniakalisk exaltation (hypomani), utmärkande sig mer genom en qvantitativ stegring af själsfunktionerna, ända till den högsta graden af raseri (mania gravis, furor maniacalis), då den maniakaliske under skrik och högljudt, oredigt prat, kastar af sig alla kläder, slår och sliter sönder allt hvad han kommer öfver, är våldsam och cynisk mot omgifningen samt endast genom instängande i en cell kan undandragas ytterverldens retande inflytelser och hindras från att skada sig sjelf och andra. De häftigare anfallen äro vanligen snart öfvergående, på några dagar eller veckor (akut mani), men hafva ofta, i synnerhet vid djupare liggande orsaker (ärftliga anlag, mycket försvagadt nervsystem o. d.), benägenhet att återkomma (recidiverande mani), ofta efter bestämda mellantider (periodisk mani). Under mellantiderna kan patienten vara ganska frisk och återgå till sitt arbete (lucida intervalla). Stundom räcker dock anfallet i månader eller år (kronisk mani) och öfvergår då vanligen till obotlig allmän förvirring eller slöhet (dementia). De kortaste anfallen, stundom räckande blott några timmar, har man kallat mania transitoria. Dessa äro vanligen att betrakta som en maskerad form af fallandesot. -- Från manien såsom allmän sjukdomsform bör man skilja de många olika arter af mani, som fått namn af monomanier och utmärkas genom särskilda vanföreställningar, fixa idéer, såsom »storhetsvansinne» (monomanie de grandeur) och »litenhetsvansinne» (mikromani) eller genom enstaka drifter, såsom sjuklig »tjufnadsdrift» (kleptomani), »mordbrandsdrift» (pyromani), »supdrift» (dipsomani), »morddrift» (monomania homicida), »sjelfmordsdrift» (m. suicida) o. s. v. Dessa speciella former af s. k. mani äro att betrakta som symtom af andra sinnessjukdomar, icke som sjelfständiga sådana. Se vidare Förryckthet. F. B.