Melancholia (Lat.; Grek. melancholia, af melas, svart, och chole, galla) l. lypemania, med., melankoli, tungsinne, kallas den sinnessjukdom, hvilken, i många afseenden framträdande som en motsats till manien (se Mania), hufvudsakligen visar sig i en omåttlig eller omotiverad depression af sinnesstämningen eller psykisk smärta i samband med ett hämmande i större eller mindre grad af all själsverksamhet, en förlamning af alla själslifvets funktioner. Liksom inom det normala själslifvet den uppsluppna glädjen utgör förebilden för manien, har melankolien sin förebild i det tillstånd, som den naturliga sorgen framkallar. Och då den öfverdrifna sorgen väl kan betraktas som en lindrig form af eller åtminstone en öfvergångsform till melankolien, är det ofta svårt att bestämma gränsen emellan den normala l. fysiologiska och den abnorma l. patologiska depressionen. De lindrigare formerna af melankoli (kallade melankolisk depression, melancholia simplex, m. sine delirio) skilja sig från den normala depressionen egentligen blott till graden, i det den smärtsamma sinnesstämningen, som från början kan vara fullt motiverad och grundad på verkliga sorgliga tilldragelser, blir alltför intensiv i förhållande till orsaken och inverkar alltför hämmande på den öfriga själsverksamheten. Smärtan stegras till ångest; alla tröstegrunder tillbakavisas; fantasien rufvar öfrer samma sorgliga föremål och lemnar icke rum för andra föreställningar; allt intresse för den öfriga verlden, äfven för närmaste anhöriga, upphör; viljan förslöas, och patienten försjunker i en sysslolös passivitet (m. passiva). I denna form fungera dock sinnena normalt. Uppfattningen af ytterverlden, ehuru trög och förslöad, är dock fullt korrekt, icke störd af sinnesvillor; tanken arbetar väl långsamt, men formelt riktigt, fast innehållet vanligen är inskränkt till de sorgliga idéerna, som väl kunna vara till graden öfverdrifna, men ännu ej till arten förvända eller förfalskade; medvetandet är åtminstone halfvaket, och handlingarna äro visserligen slappa och inskränkta till det minsta möjliga, men icke våldsamma eller omotiverade. Äfven de rent kroppsliga funktionerna deltaga i den allmänna slöheten. Sömnen är upphäfd, dålig eller störd af ängsliga drömmar; matlusten är nedsatt, afföringen trög, cirkulationen och respirationen långsammare, rörelserna tröga, extremiteterna kalla o. s. v. Känslan af denna allmänna nedsättning till själ och kropp verkar äfven på sjelfkänslan och personligheten, som ringaktas och nedsättes ända till det fullständigaste sjelfförakt, hvaraf alstras människoskygghet, fruktan för allt (pantofobi), misströstan om nåd inför Gud och menniskor samt fruktan för fördömelse och för eviga straff. Om icke detta tillstånd inom kort häfves genom lämplig behandling, öfvergår det ofta till de svåraste former af melankoli, hvilka måste betraktas såsom till arten skilda från den fysiologiska sorgbundenheten, eller vemodet, och som utmärka sig antingen genom falska och oriktiga sinnesförnimmelser (sinnesvillor, hallucinationer och illusioner) eller genom falska föreställningar (vanföreställningar, falska, fixa idéer, delirier) med omotiverade, våldsamma utbrott (raptus melancholici), oemotståndliga drifter till mord, sjelfmord, brandanläggning o. d. (m. agitata, m. activa) eller fullkomlig passivitet och total förlamning af hela den psykomotoriska apparaten (m. attonita, m. stupida, m. cum stupore). Dessa bägge olika riktningar af melankoliens inverkan på de motoriska apparaterna (högsta grad af aktivitet eller passivitet) hafva äfven sin förebild inom det normala själslifvet, i det sorg och smärta än drifva till häftiga utbrott af förtviflan, med starka motoriska yttringar i gråt och klagan, häftiga rörelser, slitande af hår och kläder, än verkar en stum och stilla resignation, förlamande och förstenande samt hämmande all verksamhet, äfven yttringarna af smärta. De båda ytterligheterna af den aktiva och den passiva formen af melankoli äro hvarandra så olika som möjligt, och det är icke ovanligt, att en furor melancholicus tages för mania, eller att den mest passiva, attonita formen hålles för en dementia.
Man har äfven uppställt särskilda former af melankoli på grund af de sjukliga föreställningarnas innehåll. Då dessa röra sig kring det egna helsotillståndet, och då sinnesstämningen är tryckt på grund af verkliga (magkatarr är ej ovanlig orsak) eller inbillade krämpor, har man den hypokondriska formen, som genom fruktan för syfilis kan urarta till en syfilidofobi. En icke ovanlig form af melankoli hos ynglingar är den masturbatoriska, beroende på ångest och fruktan med anledning af utöfvad sjelfbefläckelse. Mycket vanlig är äfven den religiösa melankolien, alstrad af förvända religiösa begrepp, öfverdrifven ånger öfver synder och fruktan för eviga straff, hvarvid sjelfföraktet kan urarta till den fixa idén att man är besatt af en ond ande (demonomani). Äfven sinnesintrycken förhålla sig olika. I de aktiva formerna träffas ofta en viss hyperestesi l. öfverdrifven känslighet hos sinnena, så att alla intryck uppfattas lifligt, med en viss skärpa, hvarigenom de plåga och öka smärtan. Jämväl sådana intryck, som normalt bruka medföra känsla af lust och välbehag, framkalla blott olust och vemod, hvaremot hos de passiva formerna sinnena blifva mera förslöade, så att intrycken ej klart uppfattas eller gå alldeles spårlöst förbi. I den hallucinatoriska formen åter antingen uppfattas sinnesuttrycken oriktigt och falskt (illusioner), eller produceras intryck i sinnesnervernas centralganglier i hjernan utan någon motsvarande retning utifrån (hallucinationer). Båda dessa slag af sinnesvillor bidraga i väsentlig mån att förfalska föreställningarnas innehåll och gifva äfven impulser till förvända och våldsamma handlingar, såsom när de sjuke höra röster, som fördöma dem eller befalla dem mord och mordbrand eller förbjuda dem äta, tala o. dyl. Denna fruktan för mat (sitofobi) eller vägran att intaga föda kan äfven bero på en ren passivitet och viljelöshet (abuli) och är då lättare att öfvervinna; men den kan ock bero på bestämd och medveten föresats att genom svält förkorta lifvet. Likaså kan mållösheten (mutacismus) hafva olika orsaker. I melancholia attonita beror den på den allmänna förlamningen af viljan och af den motoriska apparaten, men den kan äfven bero på hallucination eller föresats. På Stockholms hospital finnes en förståndig och flitig arbetare, som på 15 år icke öppnat sin mun, sannolikt af föresats att dermed straffa sin tunga, med hvilken han påstår sig en gång hafva förnekat Frälsaren. I den stupida formen synes all tankeverksamhet hafva afstannat och fantasien vara alldeles tom på innehåll. Måhända är likväl detta mera skenbart och beroende på en förlamning af all uttrycksförmåga, ty stundom finner man reminiscenser efter uppvaknandet ur detta tillstånd. I samma form är ofta muskelsystemet försatt i det egendomliga tillstånd, som fått namn af tetani och katalepsi. -- Melankoliens förlopp är olika. De lindrigare formerna utgöra ofta blott ett förstadium till annan sinnessjukdom, framförallt mani. I många fall är melankolien fristående. Den är då antingen akut, d. v. s. af kort förlopp, återgående under gynsamma förhållanden till full helsa eller räcker den i åratal och öfvergår då mera sällan till helsa, utan vanligen till sekundär förryckthet (med qvarlemnande af en eller annan fix idé) eller till dementia (med allmän obotlig slöhet hos alla själsfunktionerna). Behandlingen af en melankoliker bör i allmänhet gå ut på att aflägsna honom så snart som möjligt från de förhållanden, den yttre omgifning, det hem, der melankolien uppstått, skaffa den känsliga hjernan hvila och ro, icke söka att bekämpa de sorgliga intrycken med andra af gladare art, emedan dessa blott öka smärtan, icke påtvinga honom några slags förströelser, utan ju förr dess hällre på en anstalt för sinnessjuka skaffa honom nödig isolering och ro samt tjenlig läkarevård. Stillaliggande till sängs är ofta välgörande, likaså ljumma bad med kalla begjutningar, bekämpande af magkatarr och bleksot med tjenliga medel, mild och närande diet samt tvångsmatning vid näringsvägran, sömnlöshetens bekämpande medelst paraldehyd eller kloral, metodisk användning af opium i stigande dos till häfvande af hyperestesien, bromkalium vid spinal eller sexuel irritation samt, vid inträdande konvalescens, rörelse i friska luften och tjenlig sysselsättning med passande arbete. Tendensen till sjelfmord måste alltid noga öfvervakas. F. B.