Sida 645
Mekonsyra ...
afdelningen Rhinanthaceae (se d. o.), hvilken i biologiskt hänseende utmärker sig derigenom att dithörande slägten äro ett-åriga parasiter, dock (utom Lathraea) försedda med gröna örtblad. De svenska arterna, 5 till antalet, blifva 10--30 cm, höga. hafva motsittande, hela och vanligen helbräddade blad, med blommorna antingen ensamma i bladvecken eller samlade i ax. Blomfodret är rörformigt-klocklikt, nästan 2-läppigt. Öfre blomkronläppen är hvälfd, hoptryckt frän sidorna med uppvikna kanter. Ståndarna äro inneslutna under öfre kronläppen och hafva knapprummens kanter gleshåriga. Frukten är hoptryckt, 2-rummig, med 1 eller 2 tämligen stora, nästan släta frön i hvarje rum. M. pratense L., ängskovall, och M. silvaticum L., skogskovall, hafva blommorna ensamma i bladvecken och riktade åt en sida. Den förra har blomkronan hvit och blekgul, den senare rent gul. Dessa arter äro ytterst allmänna å ängar och i skogar. I vissa delar af Sverige, synnerligen i landets östra kusttrakter, växer M. nemorosum L. ytterst ymnigt och breder ut en prunkande, i höggult (blommorna) och i violett-blått (skärmbladen) skiftande blomstermatta öfver stora ytor af ängarna. Denna utmärkt vackra ört bär i folkspråket namnet lund-kovall, men kallas ock på många ställen »natt och dag», med anledning af den skarpa motsatsen emellan den gula och blå färgen hos blommor och skärmblad. De öfriga 2 arterna, M. cristatum L., korskovall, med blommorna i fyrsidiga ax, och M. arvense L., åkerkovall, med blommorna i rundade ax, äro mera sparsamt förekommande. Fröna af M. hafva förr användts till ett mjöl; nu användas de till uppmjukande omslag. O. T. S.
Melan [möla'ng], Claude, fransk kopparstickare, f. 1601, d. 1698, studerade först måleri i Paris och i Rom under Simon Vouet, men vände sig sedan till kopparsticket, hvarvid han snart nog öfvergaf korsmaneret och öfvergick till att uttrycka formen med ett enda lag af streck. Man har af honom ett Kristushufvud, som består af en enda spirallinie, börjande med nässpetsen. Hans ämnen voro porträtt, bildstoder samt bibliska och mytologiska scener.
Melancholia (Lat.; Grek. melancholia, af melas, svart, och chole, galla) l. lypemania, med., melankoli, tungsinne, kallas den sinnessjukdom, hvilken, i många afseenden framträdande som en motsats till manien (se Mania), hufvudsakligen visar sig i en omåttlig eller omotiverad depression af sinnesstämningen eller psykisk smärta i samband med ett hämmande i större eller mindre grad af all själsverksamhet, en förlamning af alla själslifvets funktioner. Liksom inom det normala själslifvet den uppsluppna glädjen utgör förebilden för manien, har melankolien sin förebild i det tillstånd, som den naturliga sorgen framkallar. Och då den öfverdrifna sorgen väl kan betraktas som en lindrig form af eller åtminstone en öfvergångsform till melankolien, är det ofta svårt att bestämma gränsen emellan den normala l. fysiologiska och den abnorma l. patologiska depressionen. De lindrigare formerna af melankoli (kallade melankolisk depression, melancholia simplex, m. sine delirio) skilja sig från den normala depressionen egentligen blott till graden, i det den smärtsamma sinnesstämningen, som från början kan vara fullt motiverad och grundad på verkliga sorgliga tilldragelser, blir alltför intensiv i förhållande till orsaken och inverkar alltför hämmande på den öfriga själsverksamheten. Smärtan stegras till ångest; alla tröstegrunder tillbakavisas; fantasien rufvar öfrer samma sorgliga föremål och lemnar icke rum för andra föreställningar; allt intresse för den öfriga verlden, äfven för närmaste anhöriga, upphör; viljan förslöas, och patienten försjunker i en sysslolös passivitet (m. passiva). I denna form fungera dock sinnena normalt. Uppfattningen af ytterverlden, ehuru trög och förslöad, är dock fullt korrekt, icke störd af sinnesvillor; tanken arbetar väl långsamt, men formelt riktigt, fast innehållet vanligen är inskränkt till de sorgliga idéerna, som väl kunna vara till graden öfverdrifna, men ännu ej till arten förvända eller förfalskade; medvetandet är åtminstone halfvaket, och handlingarna äro visserligen slappa och inskränkta till det minsta möjliga, men icke våldsamma eller omotiverade. Äfven de rent kroppsliga funktionerna deltaga i den allmänna slöheten. Sömnen är upphäfd, dålig eller störd af ängsliga drömmar; matlusten är nedsatt, afföringen trög, cirkulationen och respirationen långsammare, rörelserna tröga, extremiteterna kalla o. s. v. Känslan af denna allmänna nedsättning till själ och kropp verkar äfven på sjelfkänslan och personligheten, som ringaktas och nedsättes ända till det fullständigaste sjelfförakt, hvaraf alstras människoskygghet, fruktan för allt (pantofobi), misströstan om nåd inför Gud och menniskor samt fruktan för fördömelse och för eviga straff. Om icke detta tillstånd inom kort häfves genom lämplig behandling, öfvergår det ofta till de svåraste former af melankoli, hvilka måste betraktas såsom till arten skilda från den fysiologiska sorgbundenheten, eller vemodet, och som utmärka sig antingen genom falska och oriktiga sinnesförnimmelser (sinnesvillor, hallucinationer och illusioner) eller genom falska föreställningar (vanföreställningar, falska, fixa idéer, delirier) med omotiverade, våldsamma utbrott (raptus melancholici), oemotståndliga drifter till mord, sjelfmord, brandanläggning o. d. (m. agitata, m. activa) eller fullkomlig passivitet och total förlamning af hela den psykomotoriska apparaten (m. attonita, m. stupida, m. cum stupore). Dessa bägge olika riktningar af melankoliens inverkan på de motoriska apparaterna (högsta grad af aktivitet eller passivitet) hafva äfven sin förebild inom det normala själslifvet, i det sorg och smärta än drifva till häftiga utbrott af förtviflan, med starka motoriska yttringar i gråt och klagan, häftiga rörelser, slitande af hår och kläder, än verkar en stum och stilla resignation, förlamande och förstenande samt hämmande all verksamhet, äfven yttringarna af smärta. De båda ytterligheterna af den aktiva
Källa: Project Runeberg ·
