Sida 646
Mekonsyra ...
och den passiva formen af melankoli äro hvarandra så olika som möjligt, och det är icke ovanligt, att en furor melancholicus tages för mania, eller att den mest passiva, attonita formen hålles för en dementia.
Man har äfven uppställt särskilda former af melankoli på grund af de sjukliga föreställningarnas innehåll. Då dessa röra sig kring det egna helsotillståndet, och då sinnesstämningen är tryckt på grund af verkliga (magkatarr är ej ovanlig orsak) eller inbillade krämpor, har man den hypokondriska formen, som genom fruktan för syfilis kan urarta till en syfilidofobi. En icke ovanlig form af melankoli hos ynglingar är den masturbatoriska, beroende på ångest och fruktan med anledning af utöfvad sjelfbefläckelse. Mycket vanlig är äfven den religiösa melankolien, alstrad af förvända religiösa begrepp, öfverdrifven ånger öfver synder och fruktan för eviga straff, hvarvid sjelfföraktet kan urarta till den fixa idén att man är besatt af en ond ande (demonomani). Äfven sinnesintrycken förhålla sig olika. I de aktiva formerna träffas ofta en viss hyperestesi l. öfverdrifven känslighet hos sinnena, så att alla intryck uppfattas lifligt, med en viss skärpa, hvarigenom de plåga och öka smärtan. Jämväl sådana intryck, som normalt bruka medföra känsla af lust och välbehag, framkalla blott olust och vemod, hvaremot hos de passiva formerna sinnena blifva mera förslöade, så att intrycken ej klart uppfattas eller gå alldeles spårlöst förbi. I den hallucinatoriska formen åter antingen uppfattas sinnesuttrycken oriktigt och falskt (illusioner), eller produceras intryck i sinnesnervernas centralganglier i hjernan utan någon motsvarande retning utifrån (hallucinationer). Båda dessa slag af sinnesvillor bidraga i väsentlig mån att förfalska föreställningarnas innehåll och gifva äfven impulser till förvända och våldsamma handlingar, såsom när de sjuke höra röster, som fördöma dem eller befalla dem mord och mordbrand eller förbjuda dem äta, tala o. dyl. Denna fruktan för mat (sitofobi) eller vägran att intaga föda kan äfven bero på en ren passivitet och viljelöshet (abuli) och är då lättare att öfvervinna; men den kan ock bero på bestämd och medveten föresats att genom svält förkorta lifvet. Likaså kan mållösheten (mutacismus) hafva olika orsaker. I melancholia attonita beror den på den allmänna förlamningen af viljan och af den motoriska apparaten, men den kan äfven bero på hallucination eller föresats. På Stockholms hospital finnes en förståndig och flitig arbetare, som på 15 år icke öppnat sin mun, sannolikt af föresats att dermed straffa sin tunga, med hvilken han påstår sig en gång hafva förnekat Frälsaren. I den stupida formen synes all tankeverksamhet hafva afstannat och fantasien vara alldeles tom på innehåll. Måhända är likväl detta mera skenbart och beroende på en förlamning af all uttrycksförmåga, ty stundom finner man reminiscenser efter uppvaknandet ur detta tillstånd. I samma form är ofta muskelsystemet försatt i det egendomliga tillstånd, som fått namn af tetani och katalepsi. -- Melankoliens förlopp är olika. De lindrigare formerna utgöra ofta blott ett förstadium till annan sinnessjukdom, framförallt mani. I många fall är melankolien fristående. Den är då antingen akut, d. v. s. af kort förlopp, återgående under gynsamma förhållanden till full helsa eller räcker den i åratal och öfvergår då mera sällan till helsa, utan vanligen till sekundär förryckthet (med qvarlemnande af en eller annan fix idé) eller till dementia (med allmän obotlig slöhet hos alla själsfunktionerna). Behandlingen af en melankoliker bör i allmänhet gå ut på att aflägsna honom så snart som möjligt från de förhållanden, den yttre omgifning, det hem, der melankolien uppstått, skaffa den känsliga hjernan hvila och ro, icke söka att bekämpa de sorgliga intrycken med andra af gladare art, emedan dessa blott öka smärtan, icke påtvinga honom några slags förströelser, utan ju förr dess hällre på en anstalt för sinnessjuka skaffa honom nödig isolering och ro samt tjenlig läkarevård. Stillaliggande till sängs är ofta välgörande, likaså ljumma bad med kalla begjutningar, bekämpande af magkatarr och bleksot med tjenliga medel, mild och närande diet samt tvångsmatning vid näringsvägran, sömnlöshetens bekämpande medelst paraldehyd eller kloral, metodisk användning af opium i stigande dos till häfvande af hyperestesien, bromkalium vid spinal eller sexuel irritation samt, vid inträdande konvalescens, rörelse i friska luften och tjenlig sysselsättning med passande arbete. Tendensen till sjelfmord måste alltid noga öfvervakas. F. B.
Melanchthon, Philipp, Luthers vän och medreformator. Namnet, som af reformatorn sjelf senare skrefs Melanthon, är en grekisk öfversättning (melas, svart, och chthon, jord) af det tyska Schwarzerd (den ursprungl. och riktigare namnformen är likväl Schwarzert). M. föddes den 16 Febr. 1497 i Bretten i Baden och var son af en vapensmed. Sin första undervisning fick han i sin födelsestad och skickades derifrån till latinskolan i Pfortzheim, i hvilken stad han kom i närmare beröring med sin slägting, den store Reuchlin, som gaf nya impulser åt den rikt begåfvade gossens håg för studier. Vid universitetet i Heidelberg blef han 1511 baccalaureus. Magistervärdigheten, som der allenast för hans ungdoms skull förvägrades honom, vann han dock redan 1514 med utmärkelse i Tübingen, hvarifrån han på Reuchlins förord kallades till professor i den grek. literaturen vid det unga universitetet i Wittenberg. Der knöt han det för reformationens framgång så betydelsefulla vänskapsbandet med Luther. Efter disputationen i Leipzig 1519 (se Luther), som M. bevistade, trädde han mera afgjordt i reformationsverkets tjenst och förflyttades till den teol. fakulteten, der han sedermera blef professor (1526). M. var rätte mannen att vid Luthers sida tjena det stora sanningsoch frihetsverket. I lärd bildning och teoretisk förmåga Luthers öfverman, inverkade han ock genom sitt milda, fridsamma sinnelag lugnande på dennes häftiga natur. Saknande Luthers skarpa, praktiska blick för verklighetens kraf, viste han å andra sidan att i
Källa: Project Runeberg ·
