Manus

Manus, Rom. rätt. Det latinska ordet manus betyder egentligen hand, men användes i öfverförd bemärkelse för att beteckna ett maktförhållande. Tidigast torde uttrycket manus i denna bemärkelse användts för att beteckna den makt och myndighet i alla riktningar, som tillkom den romerske husfadern öfver alla och allt, som familia i vidsträckt mening innefattade. Men i den något senare rätten nyttjades uttrycket för att angifva hans myndighet särskildt öfver hustrun i det s. k. stränga äktenskapet. Denna husfaderns myndighet öfver hustrun var till beskaffenhet och omfattning icke väsentligen skild från den, som tillkom honom öfver barnen, potestas patria (se d. o.), och innebar en nästan oinskränkt makt och rätt såväl i personligt som i förmögenhetsrättsligt afseende. Hustrun i det stränga äktenskapet sades derför också intaga en dotters ställning (vara filiae loco). I enlighet dermed hade hon ock vid mannens död jämte sina barn arfsrätt efter honom såsom en dotter. Hustruns ingående af det stränga äktenskapet betecknades med uttrycket in manum conventio. Men jämte detta stränga äktenskap med manus förekommer äfven redan från äldre tider det s. k. fria äktenskapet, i hvilket hustrun icke ingick i sin mans familia, utan fortfor att vara sui juris, om hon var det vid äktenskapets ingående, och att stå under samma potestas som förut, om hon vid äktenskapets ingående var filia familias. I. L.