Mar-ulk, haf-ulk, Lophius piscatorius L., zool., en fiskart, tillhörande fam. Pediculati bland de taggfeniga fiskarna. Mar-ulken har alltsedan forntiden tilldragit sig uppmärksamhet på grund af sitt afskräckande fula utseende och sin betydliga storlek. Hufvudet är mycket stort och bredt, upptagande 2/3 af hela kroppens storlek och försedt med ett oerhördt gap. De på ett egendomligt sätt transformerade bröstfenorna tjena såsom ett slags fötter, med hvilka fisken förflyttar sig på bottnen. Hufvudet är försedt med tre långa bihang, egentl. fria strålar af 1:sta ryggfenan. Den första och längsta af dessa strålar har ett tvådeladt bihang och tjenar antagligen till att, då fisken ligger bland tången eller nedgräfd i sanden, genom sina rörelser locka fisk till den lurande mar-ulken. Detta förhållande var kändt redan i forntiden, då fisken erhöll namnet rana piscatrix. Af engelsmännen kallas den »fishing frog» eller »the angler» (d. v. s. fiskaren). Åtskilliga författare uttala visserligen tvifvel om riktigheten af dessa
gamla iakttagelser; men fiskens hela organisation, med dess mångfaldiga flikar och utväxter, som likna alger, synes jämte hans mörka och föga i ögonen fallande färgteckning bestyrka, att han för ett sådant lefnadssätt. Han når en längd af inemot 2 m., men så stora exemplar äro mera sällsynta och föras ej gerna i land, emedan fiskarena tro, att fångsten af denna fisk medför olycka. Han kastas derför vanligen tillbaka, då han tillfälligtvis fångas. Köttet skall vara ätbart, men användes icke hos oss. Lektiden är ej noga känd. Rommen uppgifves skola flyta på vattenytan. Mar-ulken förekommer tämligen allmänt, ehuru alltid spridd, vid alla Europas kuster (utom i Östersjön) samt ända ned till Goda Hoppsudden. Norrut förekommer han till Nordkap. Vid Nord-Amerikas vestkust finnes han äfvenledes. R. L.
