Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Marcus Aurelius

Ämne: Romerska kejsare · Romarriket och antikens Rom

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 10 (1886), sp. 864–865 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Marcus Aurelius (Antoninus), med tillnamnet Philosophus, romersk kejsare, föddes i Rom år 121 af en från Spanien härstammande familj. Såsom yngling egnade han sig med stor ifver åt studiet af den stoiska filosofien och fortfor dermed äfven såsom kejsare. Redan år 139 blef han adopterad af kejsar Antoninus Pius och fick dennes dotter Faustina till gemål. Nio år senare erhöll han den tribuniciska och prokonsulariska myndigheten och blef upptagen till Antoninus' medregent. Denna ställning innehade han ända till kejsarens död, under hela tiden åtnjutande dennes obegränsade förtroende och tillgifvenhet. Icke långt efter sin tronbestigning, år 161, fick han ett krig med de obändige markomannerna, hvilka t. o. m. inbröto i norra Italien. Kejsaren drog sjelf i fält och vann flere segrar. År 170 företog han ett nytt tåg emot de germanska stammarna norr om Donau och slog qvaderna i en stor drabbning, efter hvilken desse och äfven markomannerna måste bedja om fred och underkasta sig. Derefter tågade kejsaren till Asien, der en hans general, Avidius Cassius, gjort uppror. Efter dettas dämpande återvände han till Rom och höll en triumf. År 179 måste han företaga ett nytt tåg mot de orolige markomannerna och slog dem vid Carnuntum. Han afled kort derefter (180), innan kriget ännu var slutadt. Ehuru hans regering upptogs af ständiga krig, sörjde han likväl på allt sätt för sina undersåtars väl genom lagarnas förbättring och god hushållning med statens medel. Till sin karakter var han mild, blygsam, uppriktig och vänlig. Till minne af hans seger öfver markomannerna lät senaten åt honom resa en pelare, den s. k. Antoninus-kolonnen, som ännu pryder ett torg i Rom. Han efterträddes på tronen af sin son Commodus. I ett på grekiska skrifvet arbete i 12 böcker Ta eis heavton (Sjelfbetraktelser) framställer han i en mild och ädel form sin filosofi. Han tillhör den stoiska skolan och utgör en af de förnämste representanterna för dennas senare (romerska) riktning, i de flesta afseenden nära anslutande sig till Epiktetos. På den teoretiska filosofien lägger han i likhet med denne och den stoiska skolan i det hela föga vigt. Allt kommer här an på fasthållandet af tre punkter: att allt är stadt i ständig vexling, hvilket bör hindra oss från att fästa vår själ vid det förgängliga, att en gudomlig ledning styr allt efter de visaste lagar och till de bästa mål, hvilket bör ingifva oss lugn och undergifvenhet i lidandet, mod och styrka i striden, hopp i döden, samt att vi till vår natur äro med gudarna beslägtade, hvilket bör höja vår sjelfkänsla och vårt medvetande om ansvar. I öfrigt blir etiken för honom hufvudsaken. Det är ock här den nära frändskapen med Epiktetos märkbarast röjes, ehuru det visserligen är sjelfklart, att många lifvets förhållanden skulle framstå i en annan dager för filosofen på kejsaretronen än för den frigifne slafven från en af de aflägsnare provinserna. Större fordran på positiv handlingskraft och mer skärpa i fråga om uppfattningen af den enskildes pligter mot samhället utmärka derför den förres etiska åskådningssätt i jämförelse med den senares kontemplativa och mer afgjordt negativa etik. Men i öfrigt betonar han i likhet med sin föregångare hurusom endast låga handlingar, ej yttre olyckor, kunna i sann mening skada menniskan; skadliga blifva de senare först då, när vi anse dem vara detta. Menniskans uppgift är icke att fika efter det timligt goda, utan att underordna sig det hela, ära Gud i sitt inre genom sträng sedlighet, städse befinnas på sin rätta plats såsom man och romare samt i tanken på alltings nödvändighet och naturenlighet med lugnt hopp se den annalkande döden an. Men den vise känner sig ej blott stå under det gudomliga förnuftets ledning, han känner sig ock bilda ett lefvande helt med alla sina medmenniskor. Alla menniskor äro innerligt med hvarandra beslägtade, äro bröder, hvarför ock en allmän menniskokärlek af oss fordras. Denna menniskokärlek skall sträcka sig äfven till ovärdiga, ja t. o. m. till våra fiender. De, som vilja oss ondt, kunna ej skada oss i vårt väsentliga goda, om vi ej sjelfva göra detta, t. ex. genom att vredgas på dem. Den skada de kunna göra oss hör till det oväsentliga i lifvet. Men sjelfva lida de af ett mycket väsentligt ondt; och medlidandet, förenadt med en energisk sträfvan att förbättra dem, bör vara vår pligt emot dem. -- Hans lefnad var en passande illustration till hans lära. F. W. H. L. H. Å.