Mareld (af Fornsv. mar, haf), hafvets fosforescens l. lysande, är ett fosforescerande ljus, som visar sig om natten i hafsvattnet. Det uppträder oftast i form af lysande punkter, skifvor, kulor eller strimmor, men äfven någon gång såsom ett öfver stora sträckor af hafsytan utbredt sken. Fosforescensen visar sig företrädesvis i skummet på hafsböljornas toppar, i det vågsvall, som uppväckes af en flock tumlande delfiner eller snabbt ilande fiskar, i fartygens kölvatten och i de vattendroppar, som nedfalla från roddarnas upplyftade åror. Då Cook en afton i Oktober 1772 på höjden af Goda-Hoppsudden var vittne till ett praktfullt skådespel af detta slag, lät han upphemta flere ämbar med hafsvatten och fann deri en ansenlig mängd smådjur af geléartad konsistens. Numera vet man, att fenomenet härleder sig från lefvande organismer, de flesta mikroskopiskt små, hvilka på samma sätt som lysmasken och de i sydligare land så allmänna lysflugorna, utsända ett fosforescerande ljus. Sådana smådjur träffas ej endast på ytan, utan äfven på djupet. Denna omständighet har gifvit anledning till den förmodan att hafvet allestädes på de djup, dit solstrålarna ej förmå nedtränga, belyses af fosforescerande smådjur i oändlig mängd och att således de på hafvets botten och vid dess större djup lefvande organismerna derigenom erhålla full ersättning för det bristande dagsljuset. Zoologerna äro dock ej ense i denna fråga. -- De i hafvet förekommande lysdjuren tillhöra i allmänhet de lägsta djurklasserna, maskarna, kräftdjuren, molluskerna, men de flesta utgöras af akalefer, den grupp af hafsdjur, till hvilka maneterna höra. Vid Sveriges vestkust härleder sig hafvets fosforescens oftast från ett litet mikroskopiskt djur af klotrund form, som benämnes Noctiluca miliaris och förekommer i oändlig myckenhet i hafsvattnet. Hos de flesta lysdjur framträder fosforescensen, endast då de på något sätt retas. Berör man t. ex. Pelagia noctiluca på midten af hennes kupiga skifva, så flyger ett grönaktigt sken i snabba vågor derifrån nedåt armarna; griper man henne med handen, blir skenet starkare. Fullkomligt genomskinliga akalefer, tillhörande slägtet Beroë, lefva vid hafsytan och simma förmedelst flimmerskifvor, ställda liksom meridianerna på en jordglob i 8 rader på deras kroppsyta. Vid beröring eller retning lysa dessa meridianer så starkt, att man vid deras sken kan läsa tryckta bokstäfver. Pyrosoma, ett slägte af tunikaternas klass, bilda kolonier, som intaga stora sträckor af hafsytan och gifva ifrån sig ett mildt blåaktigt sken, när de träffas af någon rörelse i vattnet. Ljusets färg är hos somliga arter af detta slägte konstant azurblå; hos andra vexlar den från rödt till orange, grönt och slutligen ultramarint. -- Pholas är en art hafsmussla, som borrar sig hålor i strandklipporna. Den förekommer i stor mängd vid Italiens kuster och har, såsom redan de gamle romarna kände, egenskapen att lysa. Dessa djur omgifva sig med skyar af ett lysande ämne, som öfverflyttas på handen, när man vidrör dem. -- Redan Aristoteles talar om lysande fiskar, och väl bekant är, att döda fiskar fosforescera. Endast om en art, en haj (Squalus fulgens), vet man med någon visshet, att den lyser lefvande genom en egendomlig afsöndring från huden. R. R.
Nordisk familjebok · första upplagan
Mareld
Ämne: Allmän zoologi och lägre djur · Djurriket (zoologi, husdjur och djursläkten)
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 10 (1886), sp. 871–872 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗