Sida 440
Mardefeld ...
rococon. Många af hans bilder finnas graverade af Haid, Kilian, Mäyr, Probst. Sornique, Tanjé, Vogel m. fl. -rn.
Mareflundra, Pleuronectes cynoglossus L., zool., en till flundrefamiljen hörande fiskart, som skiljer sig från sin samslägting den vanliga flundran, Pl. flesus, genom frånvaro af taggiga knölar på sidolinien samt vid basen af rygg- och analfenorna. Munöppningen är liten. På blindsidan förekomma några stora gropar. Färgen är rödbrun, gående i grått, med olivegrön anstrykning. Bröstfenorna hafva svart spets (Pl. nigromanus Miss.); äfven öfriga fenor äro stundom svartkantade. Mareflundran förekommer i Nordsjön och Kattegatt, men icke i Östersjön. Hon är allestädes tämligen sällsynt och fångas blott enstaka bland andra flundror. Minst sällsynt synes hon vara vid Skagen och Jyllands östkust samt omkring Kullen, mera sällsynt vid bohuslänska kusten. I Norge är hon anträffad endast i Kristianiafjorden och vid Kristiansund samt vid Hvalöarna. Vid skotska kusten träffas hon, ehuru ej talrikt, under våren. I England är hon mera sällsynt. Lektiden anses inträffa i slutet af Juli eller i Augusti. R. L.
Mareld (af Fornsv. mar, haf), hafvets fosforescens l. lysande, är ett fosforescerande ljus, som visar sig om natten i hafsvattnet. Det uppträder oftast i form af lysande punkter, skifvor, kulor eller strimmor, men äfven någon gång såsom ett öfver stora sträckor af hafsytan utbredt sken. Fosforescensen visar sig företrädesvis i skummet på hafsböljornas toppar, i det vågsvall, som uppväckes af en flock tumlande delfiner eller snabbt ilande fiskar, i fartygens kölvatten och i de vattendroppar, som nedfalla från roddarnas upplyftade åror. Då Cook en afton i Oktober 1772 på höjden af Goda-Hoppsudden var vittne till ett praktfullt skådespel af detta slag, lät han upphemta flere ämbar med hafsvatten och fann deri en ansenlig mängd smådjur af geléartad konsistens. Numera vet man, att fenomenet härleder sig från lefvande organismer, de flesta mikroskopiskt små, hvilka på samma sätt som lysmasken och de i sydligare land så allmänna lysflugorna, utsända ett fosforescerande ljus. Sådana smådjur träffas ej endast på ytan, utan äfven på djupet. Denna omständighet har gifvit anledning till den förmodan att hafvet allestädes på de djup, dit solstrålarna ej förmå nedtränga, belyses af fosforescerande smådjur i oändlig mängd och att således de på hafvets botten och vid dess större djup lefvande organismerna derigenom erhålla full ersättning för det bristande dagsljuset. Zoologerna äro dock ej ense i denna fråga. -- De i hafvet förekommande lysdjuren tillhöra i allmänhet de lägsta djurklasserna, maskarna, kräftdjuren, molluskerna, men de flesta utgöras af akalefer, den grupp af hafsdjur, till hvilka maneterna höra. Vid Sveriges vestkust härleder sig hafvets fosforescens oftast från ett litet mikroskopiskt djur af klotrund form, som benämnes Noctiluca miliaris och förekommer i oändlig myckenhet i hafsvattnet. Hos de flesta lysdjur framträder fosforescensen, endast då de på något sätt retas. Berör man t. ex. Pelagia noctiluca på midten af hennes kupiga skifva, så flyger ett grönaktigt sken i snabba vågor derifrån nedåt armarna; griper man henne med handen, blir skenet starkare. Fullkomligt genomskinliga akalefer, tillhörande slägtet Beroë, lefva vid hafsytan och simma förmedelst flimmerskifvor, ställda liksom meridianerna på en jordglob i 8 rader på deras kroppsyta. Vid beröring eller retning lysa dessa meridianer så starkt, att man vid deras sken kan läsa tryckta bokstäfver. Pyrosoma, ett slägte af tunikaternas klass, bilda kolonier, som intaga stora sträckor af hafsytan och gifva ifrån sig ett mildt blåaktigt sken, när de träffas af någon rörelse i vattnet. Ljusets färg är hos somliga arter af detta slägte konstant azurblå; hos andra vexlar den från rödt till orange, grönt och slutligen ultramarint. -- Pholas är en art hafsmussla, som borrar sig hålor i strandklipporna. Den förekommer i stor mängd vid Italiens kuster och har, såsom redan de gamle romarna kände, egenskapen att lysa. Dessa djur omgifva sig med skyar af ett lysande ämne, som öfverflyttas på handen, när man vidrör dem. -- Redan Aristoteles talar om lysande fiskar, och väl bekant är, att döda fiskar fosforescera. Endast om en art, en haj (Squalus fulgens), vet man med någon visshet, att den lyser lefvande genom en egendomlig afsöndring från huden. R. R.
Mare liberum, Lat., »fritt haf». Se Mare clausum.
Mare magnum (Lat., »stora hafvet»), samtida benämning på den synnerligen vidlyftiga bulla, som påfven Johannes XXIII d. 1 Maj 1413 utfärdade, och som innehåller privilegier och stadgar för Vadstena och öfriga birgittinkloster. Denna urkund finnes numera i behåll endast i en afskrift af påfven Martin V:s konfirmation, dat. d. 7 April 1419, i hvars rubrik privilegiebullan redan kallas »Mare magnum». Handlingen, som i tryck upptager 26 qvartsidor, är på grund af sin utförlighet en bland de allra vigtigaste för historien om birgittinorden.
Maremmer (Ital. Maremme, af Lat. maritima, belägen vid hafvet), sumpiga och osunda trakter vid hafskusten uti Italien, särskildt den af malaria hemsökta, illa beryktade kuststräckan vid Medelhafvet från floden Cecinas mynning till trakten af Orbetello: den toskanska maremman, hvilken omfattar 3,200 qvkm., hvaraf dock endast 1/4 utgör kärrmark. I forntiden var denna trakt tätt bebyggd och genomskars af Via AEmilia Scauri. Under somrarna öfvergafs den dock af de förmögne på grund af sina febrar. Under medeltiden blef trakten alltmer öde och slutligen en folktom skogsmark. Orsaken till denna ödeläggelse var uteslutande malarian, som härjar från Juni till midten af Sept. och har sin förnämsta grund i den under århundradenas lopp fortgående kärrbildningen. Från storhertig Leopold I:s tid (senare hälften af 1700-talet) har man med framgång sökt bekämpa det onda dels genom uppdämning af floderna och utfyllning af träsken, dels genom kolonisation medelst jordens styckning. De feberfria ställena hafva betydligt ökats, såväl vid hafvet (kring Orbetello, Piombino, San Stefano) som
Källa: Project Runeberg · ·






























