Mariefred. 1. Uppstad i Södermanlands län, ligger vid en söderut från Prestfjärden nedgående vik af Mälaren (Gripsholmsfjärden). Stadens hela område är 1,430 har, deraf stadsplanen omkr. 11. Vid 1880 års slut var antalet af bebyggda tomter 86 och taxeringsvärdet 566,212 kr., deraf 172,617 kr. af jordar. Hemmantalet är 3,75 mantal. Staden är tämligen reguliert bebyggd, men endast med oansenliga hus. Den enda byggnad, som förtjenar någon uppmärksamhet är kyrkan (från första början af 1700-talet). Folkmängden vid 1885 års slut var 901 personer och hade på de sista tio åren ökats med 163. Hufvudsakliga näringarna äro jordbruk och handel. Med Stockholm har staden ganska liflig ångbåtstrafik. Summan af de ankomna och afgångna fartygen år 1884 var 748 om 58,902 tons. Stadens egen handelsflotta inskränkte sig till 2 segelfartyg om 90 tons. Handlandena voro 6, deras bevillning 229 kr. Handtverkarna voro 32, med 30 arbetare. Någon fabriksrörelse eger ej rum i staden. Postkontor och telegrafstation finnas. Södermanlands enskilda bank har i M. ett afdelningskontor, och staden har sparbank sedan 1863. Den allmänna läroanstalten är en 1-klassig pedagogi. Från tryckeri i staden utgifves veckotidningen »Mariefreds tidning». Vid 1884 års slut uppgingo stadens bokförda tillgångar till 54,033 kr. och skulder till 9,699 kr. -- I kyrkligt hänseende bildar M. med Kernbo, som har gemensam kyrka med staden, och Taxinge ett patronelt-regalt pastorat af 3:dje kl., Strengnäs stifts domprosteri. Patronatsrätten utöfvas af konungen såsom innehafvare af Gripsholms slott. För riksdagsmannaval är staden förenad med Nyköping, Torshälla, Trosa och Enköping till en valkrets. -- M., som för sin uppkomst varit beroende af Gripsholm (se d. o.), fanns såsom köping i slutet af 1500-talet samt har sina privilegier från år 1605 och sitt namn efter klostret Monasterium pacis Mariae (se nedan 2). Staden har alltid varit obetydlig. Endast under Gustaf III:s tid företedde den någon större lifaktighet, föranledd dels af hofvets täta besök på Gripsholm, dels af det stora bränvinsbränneri, som konungen lät uppbygga i staden, och vid hvilket nära 300 pers. voro mantalsskrifna.
2. Kloster. På uppmaning af ärkebiskop Jakob Ulfsson och biskop Cort Rogge i Strengnäs anhöll riksföreståndaren Sten Sture d. ä. hos kartusian-orden i Tyskland, att munkar måtte sändas till Sverige för att der utbreda orden. Från Rostock sändes då, år 1493, två munkar, Fikke Dyssin och Johannes Sanderi, samt två lekbröder, som skulle utse någon lämplig plats. De blefvo i sitt val förekomne af riksföreståndaren, hvilken skänkte dem Gripsholm, i Selebo härad, Södermanland, som han redan 1472 tillbytt sig af kronan mot några gårdar i Upland och Södermanland. Efter att på mötet i Telge 1493 hafva beslutit klostrets anläggande stadfäste Sveriges rikes råd denna donation, i hopp om att klostret skulle blifva riket »till mycket bestånd». Munkarna befriades från alla pålagor »på det de måtte i ro kunna bedja för landet», och löfte gafs dem, att den konung, hvilken kunde komma att väljas, skulle vid sin kröning stadfästa klostrets privilegier. Året derpå -- klostret bar redan då namnet Mariefred -- skänkte biskop Rogge några gårdar invid Stockholm till den unga stiftelsen. Byggnadsarbetena voro 1498 ännu ej afslutade. Från detta år härleder sig Sten Stures formliga donationsbref till »klostret å Gripsholm» med underlydande. Klostret erhöll visserligen under sin korta tillvaro åtskilliga donationer, som kunnat möjliggöra dess bestånd; men ödet ville, att liksom det varit det sista kloster, som i Sverige stiftades, det ock skulle blifva det första, som indrogs. Redan 1525, d. v. s. två år före den för klostren så ödesdigra Vesterås riksdag, lat nämligen Gustaf I munkarna »i Gripsholm» förstå, att deras gods blifvit honom och hans slägt med orätt afhändt -- för öfrigt en snart sagdt stående fras i hans reduktionsformulär --, och att de borde genast begifva sig sina färde till Julita (se d. o.), som han förmått rikets råd och cisterciensmunkarna att åt dem upplåta. De fingo medföra sitt bohag, men hunno väl knappast etablera sig, förrän reformationsverket var lyckligen genomfördt. 2. C. S-e.