Mars, mytol., anses vanligen beteckna grekernas och romarnas krigsgud, eller detsamma som Ares (se d. o.). Ursprungligen var dock M. namnet på en fornitalisk naturgudomlighet. M. (Mar, Maurs, Mavors) synes hafva varit gud för alla de italiska stammarna, dock så, att hvar och en hade sin. Måhända uppfattades han från början såsom en jordens gudom, så att alltefter jordens olika betydelse han kunde tänkas dels såsom fruktbarhetens, dels såsom dödens gud (hvarför ock vargen, detta i den fornitaliska natur symboliken så vigtiga djur, är honom helgad), dels ock såsom en spådomsingifvelsens skyddsgud, med hackspetten till heligt djur. Han troddes hägna åkerbruket och boskapsafveln, skydda frukten på jorden samt hjordarna, och åt honom är oxen vid plogen helgad. Åt honom lofvades af folket i farans tid såsom offer den s. k. heliga våren, eller icke blott förstlingen af hvad fält och hjordar skänkte under året, utan ock de menniskobarn, som på våren föddes, och hvilka, en gång komna till ungdomsåren, drogo ut från det gamla hemmet för att söka sig ett nytt. Åt M. var årets första månad helgad, och åt honom bragtes offren för åkern, i det att man kring egorna förde en gris, en kalf och ett lam, hvilka sedan slagtades åt guden. Cato har i sin skrift om landtbruket upptecknat den bön, med hvilken man vid dylika tillfällen plägade åkalla M. »Till dig beder jag, fader Mars, och anropar dig, att du måtte vara mig, mitt hus och min familj huld och nådig, hvarför jag också låtit föra mina offerdjur omkring min jord. Måtte du hindra och afvärja sjukdomar, kända och okända, missväxt, förödelse och oväder samt göra, att frukten på jorden, vinbergen och trädplanteringarna må växa till och frodas. Uppehåll herdar och hjordar och skänk mig, mitt hus och min familj helsa och välgång.» Såsom vårens och fruktbarhetens gud sattes M. i förbindelse med gudinnan Anna Perenna, hvars fest firades d. 15 Mars i en lund vid Tibern.
Men M. var äfven dödsgud, med stridshästen till heligt djur. Såsom dödsgud blef han ock den mannamördande stridens gud, särskildt hos det krigiska romarefolket ett slags nationalgud, och betraktades såsom stamkonungen Romulus' fader. Såsom symbol hade han lansen, och mot honom svarar den sabinske Quirinus, sedermera sammansmält med den förgudade Romulus. Till M. ställde romarna böner och löften i krig och fältslag; åt honom hemburos tackoffer och byten. Vid utbrottet af ett krig uppmanades alla högtidligen till deltagande, i det att fältherren begaf sig till hans helgedom i konungaborgen och der slog såväl på den heliga lansen som på sköldarna, ancilia (se Ancile), under ropet: »Vaka Mars!» Tillnamnet Gradivus förklaras vanligen beteckna M. såsom den i striden med stormsteg framskridande. Sagan förtäljer, att en gång i ett slag mot bruttier och lukaner år 282 f. Kr. en ung krigare med dubbel hjelmbuske stormade fram mot fiendens läger och visade de dröjande romarna vägen till anfall och seger, men efter denna var försvunnen. Det skulle ha varit M. i egen person. Skalderna skildra honom stundom kämpande mot fienden och beledsagad af krigsgudinnan Bellona samt af Pallor och Pavor (»blek förfäran» och »skräck»).
M. hade i Rom flere helgedomar, den äldsta i den gamla kungaborgen (Regia), vidare ett altare på Marsfältet och ett tempel utanför Capenska porten. Augustus byggde åt Mars Ultor (»hämnaren», näml. med afseende på Julius Caesars mord) ett präktigt tempel vid Forum Augusti. Till gudens ära firades årliga fester, särskildt i månaden Martius (Mars), hvars första dag gällde som romarnas nyårsdag (firad med skänker m. m.), äfven sedan året började med Januari. Bekant är saliernas festtåg till M:s ära. Såsom maka till M. omtalas en sabinsk gudinna Nerio (= Minerva eller Venus), äfven betraktad såsom äktenskapsgudinna. -- Med dyrkan af M., uppfattad såsom en naturgudomlighet, sammanhänger i viss mån den af skogs- och landtlifvets gudomligheter Silvanus, Faunus och Fauna samt Picus (Martius), egentligen en hans sinnebild. R. Tdh.