Maskfrön

Maskfrön, Flores Cinae Ph. Su., farmak., kallades förr Semina Cinae till följd af en förvrängning af drogens italienska namn, Semenzina (»litet frö»), och »Cina» uttyddes såsom »Kina», hvaraf uppstod det antagandet att maskfröna erhöllos från Kina. Slutligen blef Cina förvandladt till ett nomen proprium för maskfrön i allmänhet, och man kallade de äkta maskfröna Cina levantica till skilnad från andra slag, såsom C. rossica och C. berberica o. s. v. Drogen i fråga utgöres numera alltid (eller åtminstone i de allra flesta fall) af de små, ännu outslagna blomkorgarna hos Artemisia Stechmanniana Bess., en afart af A. maritima, som ymnigt växer å de salthaltiga kirgisstepperna i norra Turkistan, hvarifrån drogen f. n. erhålles. Vacker äkta drog, handelns Cina levantica, består af hela, omkr. 3 mm. långa, outslagna blomkorgar, som äro alldeles glatta och hafva en trubbigt kantig, nästan tresidig form, afsmalnande mot basen och spetsen. Blomkorgarnas 3--5 små blommor äro alldeles omslutna af holkfjällen, hvilkas antal icke öfverstiger 18. De äro gulgröna eller grönaktiga, tätt tegellagda, de nedre äggrunda, de öfre aflånga, trubbiga, något konkava, tydligt kölade genom en framstående medelnerv, i kanten hinnaktiga och färglösa samt å ryggen med oskaftade gula körtlar, innehållande flyktig olja, som ger drogen dess egna aromatiska lukt, erinrande om kajeputolja och kamfer, samt dess kylande, kryddartade smak, som derjämte är bitter. För gammal, oduglig drog har brun färg och saknar den friska drogens lukt och smak. God vara är fri från alla bitar af blomskaft och blad samt skiljes genom sin glatthet och färg lätt från andra slag af »maskfrön», hvilka äro håriga och derigenom sammanhänga i små klumpar samt således icke äro hvad man kallar »gryniga», såsom den rätta drogen. Sådana icke officinella slag äro Cina berberica, af den nord-afrikanska Artemisia ramosa Sm., hvars blomkorgar äro helt små, rundade och gråhåriga, samt den förr i handeln förekommande Cina rossica (af de i södra Ryssland växande A. Lercheana A. pauciflora), som är snarlik den äkta drogen, men hårig. Bland beståndsdelarna äro santonsyran l. santoninet och den flyktiga oljan de vigtigaste. Maskfrön äro ett sedan medeltiden (genom korstågen) kändt medel mot inelfsmaskar, och deraf härledes äfven ett annat gammalt namn på drogen: Semina contra, »frön mot», nämligen maskar. Det är bekant, att oförståndiga mödrar och vårdarinnor, oftast af otillförlitliga anledningar, misstänka, att barn »lida af mask», och derför underkasta dem otillbörliga maskkurer. För att drifva bort spolmask, Ascaris lumbricoides, äro nog maskfrön ett ganska tillförlitligt medel, och man kan använda till detta ändamål antingen maskfröna hela eller pulveriserade (hälst det senare) och sammanblandade med syrup eller ock »sockradt maskfrö», Confectio cinae Ph. Su. (»maskfröpullor»), som barn naturligtvis lätt förtära, eller allra hälst santoninpastiller (se Santonin). O. T. S.