Mastix (Lat. mastix l. mastiche, Grek. mastiche), farmak., ett harts, som erhålles af Pistacia Lentiscus L. var. Chia, en till nat. fam. Anacardiaceae Br., kl. Dioecia L. hörande buske eller stundom lägre träd, som är utbredt i Medelhafstrakterna. Den på Chios i trädform uppdragna afarten odlas å nämnda ö i ett särskildt område, kalladt Mastichochoria (»Mastixbyarna»),
i afsigt att frambringa hartset i fråga. Detta erhålles på det sätt att de talrika balsamgångar, hvilka finnas ordnade i ring inuti barkens inre del, uppristas med tätt lagda längdsnitt alltifrån roten upp till de gröfre grenarna. Genom skårorna uppsipprar en klar, aromatisk balsam, som i luften snart stelnar till små ärt- eller pepparkornstora, runda (eller stundom något långdragna, dropplika) korn af en vacker ljusgul färg och med glasglänsande brottytor. Först efter 2 till 3 veckor äro hartskornen tillräckligt hårda att afplockas. Balsam, som droppat ned på marken och der stelnat, blir förorenad af jord- eller sandpartiklar och är en sämre drogform, kallad Mastix in sortis. Den officinella sorten kallas Mastix electa, emedan densamma består af endast utvalda korn. Det allra finaste slaget af små, lika stora, klart ljusgula korn benämnes Seralj-mastix och lär användas till beredning af »skönhetsmedel» åt qvinnorna i harem samt tuggas och rökes af dem. Mastix består nästan uteslutande af 2 hartser, α-harts l. mastixsyra, som är löslig i alkohol, och β-harts l. masticin, som är olösligt i nämnda vätska. Nyss skördad mastix innehåller en ringa mängd flyktig olja. Mastix har föga användning i medicinen. Det ingår i beredningen af farmakopéns Emplastrum Cantharidum cum Euphorbio. Det nyttjas numera företrädesvis till beredning af tandkitt, lack, fernissor (se Fernissa) samt till kitt, hvarmed porslin och glas kunna sammansättas. Rörande dess förvexling med sandarak se d. o. O. T. S.
