Maxentius

Maxentius, Marcus Aurelius Valerius, romersk kejsare, var son af Maximianus, Diocletianus' medregent och kunde således hoppas att blifva »caesar» (underkejsare), när hans fader och Diocletianus nedlade värdigheten. Men den nye »augustus» (öfverkejsaren), Galerius, förbigick den utsväfvande ynglingen och utnämnde i hans ställe illyriern Severus (305 e. Kr.). M. lyckades då med tillhjelp af folket i Rom och senaten, hvilka ville häfda hufvudstadens betydelse, att vinna purpurn (306), och vid underrättelsen derom lemnade hans fader det enskilda lifvets ro för att åter uppstiga på tronen. Severus öfvergafs af sina trupper, Maximianus' gamla soldater, och tvangs att döda sig. Galerius inföll i Italien, men måste med oförrättadt ärende draga sig tillbaka. Nu voro M. och hans fader herrar i Rom; men den förre bemäktigade sig snart ensam väldet, och fadern drog sig undan till sin måg Konstantin i Gallien. M. var en grym och lastbar, girig och vällustig person, som lefde i veklig yppighet inom murarna af sitt palats och i sina trädgårdar. Endast soldaterna sluppo ifrån hans godtyckliga tyranni. Efter några år uppstod oenighet emellan M. och Konstantin i Gallien, hvilken hade låtit döda M:s fader, då denne höjt upprorsfanan (310). Konstantin mottog från Italien ifriga uppmaningar att befria folket från despoten. Med en i antal underlägsen, men förträffligt öfvad krigshär inryckte han i Italien genom alppassen utan att hindras af M., hvilken, såsom det påstås, med stöd af ett orakelsvar höll sig overksam i Rom. När Konstantin emellertid efter lyckliga strider med M:s fältherrar nalkades Rom, gick M. honom till mötes, men blef i grund besegrad vid Milviska bron, i närheten af hufvudstaden. På flykten drunknade han i Tibern (Okt. 312), 30 år gammal. R. Tdh.