Medalj (Ital. medaglia, af Lat. metallum, metall). 1. Skådepenning, minnespenning, metallstycke af ett större mynts form och bärande präglade relief-figurer, sinnebilder samt inskrift till åminnelse af någon berömd person, någon stor bragd eller märklig tilldragelse. -- 2. Prispenning, belöningspenning, i metall prägladt hederstecken, hvilket utdelas såsom pris vid utställningar, vittra täflingar o. s. v. eller ock såsom en gärd af offentlig erkänsla. Bland de svenska belöningsmedaljer, som utdelas af K. M:t eller af konungen, må nämnas: tapperhetsmedaljerna För tapperhet i fält och För tapperhet till sjös, Svärdstecknet (åt underofficerare), Svärdsmedaljen (åt manskap), Serafimermedaljen, medaljerna För berömliga gerningar, Sui memores alios fecere merendo, För nit och redlighet i rikets tjenst, För medborgerlig förtjenst, Illis quorum meruere labores och För nyttiga uppfinningar. Dessutom hafva Karl XV och Oskar II utdelat enskilda belöningsmedaljer, t. ex. Litteris et artibus (se d. o.), den sistnämnde konungen äfven In sui memoriam (se d. o.). -- 3. Benämning på antika mynt, särskildt de större. -- Medaljer präglas i mjuk metall (fint guld och silfver, koppar med efteråt anbragt bronsering, stundom i platina, tenn eller bly). En medalj präglas upprepade gånger (under det myntet präglas i ett slag) och glödgas emellan hvarje prägling. -- I antikens tider gjordes ingen egentlig åtskilnad emellan mynt och medaljer; de senare synas varit gångbara såsom mynt. De grekiska medaljerna äro än i dag ouppnådda i konstnärligt hänseende, men endast ett fåtal sådana finnes bevaradt. Så mycket allmännare äro de romerska. I slutet af 1300-talet upplifvades åter medaljörkonsten uti Italien och vann sedermera insteg i andra kulturland. Till en början götos medaljerna i formar, men då arbetet derigenom blef groft och ojämnt, fann man nödigt att ciselera afgjutningarna med grafstickeln. Äfven i drifvet arbete och niello förfärdigades medaljer. På 1500-talet började man prägla dem med stålstämplar, i likhet med mynt. Dock ciselerades medaljer fortfarande af sådana konstnärer som Benvenuto Cellini och Raibolini. Närmast den italienska medaljörkonsten står genom sin kraftiga karakteristik den tyska, hvilken uppammades af guldsmederna i Nürnberg och Augsburg. Ypperst på detta område var Albrecht Dürer. Holländarna slogo under 1500- och 1600-talet en ovanligt stor mängd medaljer, som fått historiskt intresse, deribland flere satiriska. Efter reformationen egnades medaljer äfven åt religiösa ämnen, och det vardt en allmän sed bland både män och qvinnor att bära medaljer såsom prydnad på drägten. Under 1700-talet, då det hade blifvit en mani (äfven i Sverige) att slå medaljer öfver allahanda tilldragelser i såväl det offentliga som enskilda lifvet, förföll denna konst, men har sedan Napoleon I:s tid å nyo nått en hög utveckling. I Sverige götos medaljerna af guldsmeder, tills drottning Kristina införskref stämpelskärare från Tyskland och Frankrike. Bland medaljörer i Sverige må nämnas A. Karlsteen, R. Faltz, J. K. Hedlinger, D. Fehrman, K. G. Fehrman, N. Georgii, G. Ljungberger, L. Grandel, K. Enhörning, M. Frumerie, P. H. Lundgren, Lea Ahlborn och J. A. Lindberg.
Svenska medaljers storlek angifves ännu efter den af numismatikern K. R. Berch under 1700-talet godtyckligt uppgjorda skala, hvilken här bifogas.
Millimeter skala. Berchs skala.
Enligt denna skala säges t. ex. en medalj med en diameter af 24 mm. vara »af femte storleken», en med en diameter af 33 mm. vara »af åttonde storleken» o. s. v. Medaljkännedomen utgör en gren af numismatiken. -- För literatur rörande svenska medaljer se bl. a. art. Berch, K. R. och Hildebrand B. E.