Medium

Medium (Lat., midt emellan stående, mellanlänk). 1. Gramm., ett gemensamt namn för vissa former af det grekiska (och indo-europ.) verbet, hvilka beteckna en reflexiv (på subjektet sjelf tillbakasyftande) handling. I många verb är betydelsen icke direkt reflexiv, så att subjektet tillika är sitt eget objekt, utan innebär blott, att subjektet företager handlingen i sitt intresse, på något sig tillhörigt föremål eller med egna medel. Stundom är äfven den reflexiva betydelsen helt och hållet fördunklad, så att de mediala formerna göra tjenst såsom aktiva. Ett sådant verbum kallas medialt deponens. Namnet medium betecknar de ifrågavarande formerna såsom utgörande en mellanlänk mellaa aktivum och passivum, och i grammatikan upptages det vid sidan af dessa såsom ett tredje »genus verbi». De mediala formerna användas i grekiskan äfven som passiva; dock hafva aoristus och futurum skilda tempusstammar för medium och passivum (yngre). Det ursprungliga indo-europeiska mediet, som i sanskrit och forn-iranska tjenstgör som passivum, i grekiskan än som medium, än som passivum, finnes i gotiskan qvar blott i några former af indik. och optat. presens (medio-passivum) med passiv betydelse. Man har tidigare, ehuru utan tillfredsställande bevisning, antagit, att de ursprungliga mediala personaländelserna skulle innehålla två gånger upprepadt pronominalsuffix. Det latinska passivet är en nybildning (dock ej, som man länge antog, uppkommet genom suffigering af reflex. pron. se, utan förmodligen på grundval af en ursprunglig medialform). I latinet finnes ingen särskild medial form. Deremot är det ganska vanligt, att passiva former användas äfven i en reflexiv betydelse, ur hvilken stundom utvecklar sig en rent intransitiv. Så t. ex. betyder Lat. fallor icke blott »jag bedrages», utan äfven »jag bedrager mig» och »jag tager fel». För öfrigt är säkerligen både i sanskrit, grekiskan och latinet den mediala eller reflexiva betydelsen den ursprungligare, ur hvilken den passiva sedan utvecklat sig. Samma nybildning, som latinet har, företer äfven forniriskan. De slaviska, baltiska och nordiska språken hafva i st. f. det ursprungliga mediet nybildningar, i hvilka 3:dje pers. reflexivpron. fogats till den aktiva formen. I slaviska är det utan vidare ack. se (se, sja), som fogas till alla personer (liksom det öfver hufvud tjenstgör som reflex. för alla personer), antingen med dessa sammanskrifvet (som i ryskan) eller, vanligen, som särskildt ord, t. ex. czyta sie, läses, godzi sie, det passar. I Litav. tillfogas s (eller si) vid enkla verb i slutet, vid sammansatta emellan partikeln och verbet, t. ex. sukas, han vänder sig, men ap-si-suka eller t. o. m. ap-si-suka-s. I de skandinaviska språken finnas på sin höjd i allra äldsta tid enstaka spår af det ursprungliga indo-europeiska mediet. I historisk tid har uppstått ett nytt medio-passivum på -sk, -st, -s, vårt vanliga s. k. passivum. Det innehåller otvivelaktigt pron. sik, sig (i 1:sta pers. tidigare mik, mig). De semitiska språken hafva i medial betydelse reflexiva former, bildade genom prefix; de hamitiska språken bilda med prefix eller suffix äfvenså en reflexivform, som i flere språk tjenstgör som passiv. -- 2. Matem. Se Medelvärde. -- 3. Fys., det ämne, element (eter, luft, vatten), som är nödvändigt för en rörelses fortplantning eller utgör en viss organisms lifsvilkor. -- 4. Se Spiritism. 1. A. M. A. Lll.