Mejico l. Mexico [me'sjikå; spanskt uttal: me'chikå], Sp. Estados unidos de M., Aztek. Mexitli, förbundsrepublik i Nord-Amerika, mellan 15° och 32° 42' n, br. samt 87° och 117° v. lgd fr. Greenw., begränsas i n. af Förenta staterna (Kalifornien, Arizona och New Mexico), i ö. af Texas och Mejikanska viken, i s. af Guatemala och britiska Honduras, hvarest gränserna ännu äro delvis obestämda, samt i v. af Stilla hafvet. Arealen uppgifves något olika, men torde utgöra omkr. 1,950,000 qvkm. Kusten är föga omvexlande, vare sig genom vikar, uddar, flodmynningar eller genom större öar. På vestra sidan ligga Kaliforniska viken, till formen något liknande Röda hafvet, hvarför den ock af äldre sjöfarande erhöll det namnet, samt den öppna Tehuantepec-bukten, jämte de mindre vikarna vid Acapulco och San Blas, hvilka bilda två de bästa hamnar på jorden och nästan de enda trygga i M. På östra sidan är kusten merendels kantad med laguner och sandbankar samt saknar goda hamnar. Öarna äro få till antalet och af obetydlig storlek; de förnämsta äro Tiburon och Angel de la Guarda i Kaliforniska viken, den obebodda Revillagigeda-gruppen i Stilla oceanen och Cozumel utanför halfön Yucatan. -- Alltsedan Humboldt utgaf (1811) sitt klassiska arbete om »Nya Spanien», såsom M. förr kallades, har denna trakt ansetts bilda en länk i den stora bergskedja, som antogs sträcka sig långs amerikanska kontinenten från Kap Hoorn till Berings sund. Men nyare undersökningar och särskildt de mätningar, som franska generalstaben gjorde under krigsoperationerna 1861--67, hafva visat, att denna åsigt måste öfvergifvas. I aflägsna geologiska perioder tyckes en kanal hafva gått fram vid nuv. Panamanäset, och M. synes vara ett särskildt geografiskt område, som jämförelsevis sent höjt sig ur hafvet. Der finnes ingenstädes en fortlöpande bergskedja, utan M. bildar ett stort platåland, smalast och högst i ö., vidgande sig och lutande mot n. Öfver högslätten, som genomdrages af ett antal sidodalar emellan korta tväråsar, uppstiga kedjor ofta till en betydlig höjd. Den mest sammanhängande af dessa är Sierra Madre utmed Stilla hafvet, hvilken har en medelhöjd af 3,000 m. från Oajaca till Arizona och från Guadalajara till norra gränsen ej skäres af någon med vagn farbar väg. Motsvarande denna gå de mera brutna östra branterna af centralplatån långs Mejikanska viken med en medelhöjd af omkr. 1,800 m. Dessa korsas af vägar emellan Tula och Tampico (högsta passet 1,470 m.), mellan Saltillo och Monterey (1,000 m.) m. fl. Den centrala delen af M. kallas af infödingarna Anahuac och är ett sammanhängande massberg, sammansatt af en mängd enskilda, genom höjdsträckningar söndrade högslätter af 1,000--3,000 m. höjd, öfver hvilka enstaka berg uppstiga till närmare 5,500 m. höjd, såsom vulkanerna Popocatepetl, Ixtaccihuatl, Citlaltepetl l. Orizaba m. fl. Dessa vulkaner visa i allmänhet ringa verksamhet, och landet hemsökes nu knappast någonsin af några våldsamma jordskalf. Vanligast förekomma dessa i Puebladalen, men göra sällan någon skada. -- M:s flesta floder äro endast bergsströmmar, som snabbt störta mot hafvet utför terrasserna. Många flyta genom djupa bergsklyftor, s. k. barrancas, hvilka bilda ett karakteristiskt drag i M:s högland och kunna nå ett djup af 250--300 m. Till och med Rio Grande del Norte, M:s största flod, som bildar gräns emellan M. och Texas, är farbar med större fartyg endast några få km. ofvanom sin hamn Matamoras. Rio Grande de Santiago, den största på vestra sidan, är nästan öfverallt spärrad af fall och forsar. Den dernäst största floden på denna kust är Mercala l. Rio de las Balsas, hvilken, liksom Panuco, Papaloapan, Coatzacoalco, Grijalva och Usumasinta på östra sidan, har plötsliga översvämningar under regntiden. Det vatten, som då ej finner väg till hafvet, samlas i sänkor, der det öfversvämmar stora sträckor. Men dessa sjöbäcken på Anahuacs och Chihuahuas högslätter, på en höjd af 1,200--2,000 m., återföras hastigt till sin normala storlek genom afdunstning i den halftropiska värmen. Med undantag af Chapala, hvars aflopp äro Rio Grande de Santiago, äro alla sjöarna tämligen små. Tezcuco- och Chalco-sjöarna vid hufvudstaden M. äro ryktbara för sin skönhet.
Landets olika höjd öfver hafvet mera än dess utsträckning öfver 17 breddgrader medför en stor omvexling i de klimatiska och vegetativa förhållandena. Detta gäller i synnerhet om den mera bördiga och folkrika delen af landet, den, som ligger s. om Kräftans vändkrets. Der särskiljer man tre klimatiska bälten, icke efter deras latituds-, utan efter deras longitudsriktriing, »tierras calientes» (heta området), »tierras templadas» (tempererade området) och »tierras frias» (kalla området). Till »heta området» räknas kusttrakterna långs Mejikanska viken, de lägre östra sluttningarna af höglandet, hvilka äro utsatta för de heta och fuktiga vindarna från Karibiska hafvet, större delen af Yucatan och Tehuantepecnäset jämte den smala kustremsan vid Stilla hafvet. Der varierar medeltemperaturen emellan 25° och 28° C.; qvicksilfret sjunker sällan under 15°, men stiger ofta till 40°, i de qväfvande heta trakterna kring Vera Cruz och Acapulco till 43° C. De nordvestligaste trakterna af denna region komma nästan inom det regnlösa bältet, och kaliforniska halfön har en ytterlig torka, som gör den nästan obeboelig. Men längre söderut är klimatet vid båda kusterna fuktigt, hett och ytterst osundt, i synnerhet för européer. Gula febern är endemisk der. Dessa obehag ersättas af en storartad tropisk växtlighet och vidsträckta skogar af värdefulla trädslag, färgoch medicinalväxter samt andra nyttiga växter. Af de 114 trädarter, hvilka användas som virke, 17 oljeväxter och mer än 60 medicinal- och färgväxter, som äro inhemska i och ofta egendomliga för M., finnes den vida större delen i »tierras calientes». Bland de vigtigaste af dessa skogsträd äro mahogni, palissander samt de, som lemna kopal, kautsjuk, sassaparill och vanilj. Der lemnar ock majs, befolkningens förnämsta födoämne, rika skördar, 2, 3, t. o. m. 4 gånger om året. Ris, indigo, bomull, tobak, kaffe, sockerrör, kakao (i Oajaca och Chiapas af utmärktaste beskaffenhet) och bananer odlas alla med framgång. »Tierras templadas» omfatta alla högre terrasser och de centrala högslätterna mellan 900 och 2,400 m. höjd. Med en medeltemperatur af 16--21° C. åtnjuta dessa trakter ett af de behagligaste klimat på jorden. Pueblas och Anahuacs högslätter skildras af entusiastiska resande som ett jordiskt paradis med en evig vår. Öfvergången från det lägre bältet sker ofta steg för steg; medan endemiska febrar upphöra på 820--850 m. höjd, går den tropiska floran flerestädes upp på terrasserna och högslätterna till 1,200--1,500 m. höjd. Det centrala bältet är i allmänhet torrare än de lägre trakterna, ehuru de mot hafvet vettande branterna ofta äro insvepta i dimmor. I det högsta bältet, »tierras frias», som omfattar allt höglandet ofvanom 2,400 m., är regnmängden fem gånger mindre än i »tierras templadas». Snön qvarligger året om endast på de fyra högsta topparna Popocatepetl, Orizaba, Nevado de Toluca och Ixtaccihuatl. Karakteristiska för både »tierras frias» och »t. templadas» är maguey (Agave mexicana), hvars frukt är ätlig, och hvars jästa saft sedan urminnes tid lemnat »pulque», mejikanernas nationaldryck. Af fibrerna af heniquen, en närbeslägtad art, erhålles handelns sisalhampa, som på de senare åren blifvit Yucatans förnämsta exportartikel. -- I allmänhet äro de fyra årstiderna tydligt markerade endast n. om 28:de breddgraden. Söder om denna uppgå de i två »estacion de las aguas» l. regntiden (Maj--Okt.) och »estacion seca» l. den torra årstiden (resten af året).
I sin fauna ej mindre än i sin flora bildar M. ett öfvergångsland mellan Nordoch Central-Amerika. Gemensamt med det förra har det flere arter af björn, varg, kayot, skunk, bison, ekorre, mård, utter, skallerorm, en giftig ödla (Heloderma suspectum), härmfogeln m. fl. foglar, medan dess apor (5 arter), puma, jaguar, ozelot, sengångare, tapir, alligatorer (2 arter), iguana, boa, skorpioner, tarantlar och många i lysande färger prunkande papegojor och honingsfoglar förena det med de sydligare landen. Egendomliga för M. äro dess många arter sångfoglar. Kusterna äro rikt försedda med fisk och sköldpaddor, och perlfisket i Kaliforniska viken är en källa till rikedom för den i öfrigt ofruktbara halfön. Alla europeiska husdjur trifvas väl, och stora hjordar af nötboskap, hästar och får underhållas på de stora s. k. ranchos i de norra staterna. Der kunna några af de mera förmögne ega 20--30 tusen nötkreatur, och hudar och kött äro näst ädla metaller de vigtigaste exportartiklarna. I södern är jordbruket befolkningens hufvudnäring. Jorden är ock ytterst fruktbar, om blott tillräcklig bevattning kan åstadkommas. Näst majs, som jämte bönor och spansk peppar (chili) utgör indianernas förnämsta föda, är den vigtigaste skörden sannolikt socker. Kaffe odlas i stor skala på de lägre bergssluttningarna och exporteras nu i stora qvantiteter i synnerhet till Förenta staterna. Tobaks- och bomullsskördarna ökas med hvarje år. Af kakao deremot produceras ej tillräckligt för landets eget behof. Indianerna äro dels fria arbetare på plantagerna, dels innehafva de små jordlotter, för hvilka de skatta till staten. Jordbruket är inskränkt till en jämförelsevis liten del af den odlingsbara marken och afser endast de nödvändigaste lefnadsbehofven. Landet saknar tillräckliga samfärdsmedel, bevattning och lämpliga redskap. Befolkningen saknar kunskaper och företagsamhet.
M:s rikedom på ädla metaller är allmänt bekant. Om man undantager Sinaioas och Sonoras malmtillgångar ligga nästan alla de historiskt kända grufvorna i södra delen af centralplatån på höjder af 1,650--3,000 m. En linie, som tänkes dragen genom hufvudstaden från Guanajuato norrut till bergsstaden Guadalupe y Calvo i Chihuahua och söderut till Oajaca, skär det rikaste kända silfverdistrikt på jorden. Centralgruppen af grufvorna i de tre bergverksdistrikten Guanajuato, Zacatecas och Catorse (San Luis Potosi), hvilka hafva lemnat mer än hälften af allt silfver, som hittills funnits i M., ligger emellan 21° och 24° 30'n. br. inom en ytvidd af omkr. 35,000 qvkm. Guld förekommer på sluttningarna mot Stilla hafvet och särskildt i Sonora nära Nya Kaliforniens guldförande trakter. Afkastningen af ädla metaller i M. under åren 1537--1880 utgör enligt officiella berättelser 432 millioner kronor guld och 10 1/2 milliard kronor silfver. De vigtigaste af andra mineral äro koppar, funnen i rent tillstånd nära staden Guanajuato och tillsammans med guld i Chihuahua, Sonora, Guerrero, Jalisco, Michoacan m. fl. st., jern i ofantlig myckenhet i Michoacan och Jalisco samt i Durango, der Cerro del Mercado är ett helt jernmalmsberg, bly i förening med silfver, i synnerhet i Oajaca, tenn i Michoacan och Jalisco, svafvel i många kratrar, platina i Tlaxcala och Hidalgo, cinober i Morelos och Guerrero, steppsalt i de norra öckenlika trakterna, bittersalt vid Tepeyac, stenkol i inskränkt mängd på åtskilliga ställeri, marmor, alabaster, gips och stensalt i ymnighet i bergstrakterna. 1882 arbetades i 569 grufvor, deraf 541 silfver-, 14 guld-, 4 koppar-, 4 bly-, 3 salt-, 2 stenkolsgrufvor och 1 qvicksilfvergrufva.
M:s industri har visserligen på senare tider höjt sig icke obetydligt. Men den politiska osäkerheten samt befolkningens bekvämlighet och förnöjsamhet hindra en lifligare uppblomstring; och endast de industrigrenar, som stå i samband med jordbruket, äro af någon betydenhet, såsom qvarnindustrien, sockerraffinering, tillverkning af konsjonell, pulque, papper af flere slags växtfibrer m. m. Några jerngjuterier hafva varit i verksamhet ett par år, och starka handväfda bomullsoch ylleväfnader tillverkas i många af de större städerna. Leon och Salvatierra äro bekanta för sina rebozos (sjalar), Texcoco och Puebla för sina porslins- och glasvaror. M:s utrikes handel är tämligen obetydlig. Exporten består nästan uteslutande af råvaror, kaffe, sisalhampa, tobak, hudar, trävaror, konsjonell, indigo och andra färgämnen, sassaparill, vanilj, kautsjuk samt metaller. Dessa utgöra fullt 2/3 af hela exporten, som 1883--84 i värde uppgick till omkr. 173 mill. kr. Importen uppgår till ungefär samma belopp och består mest af väfnader samt maskiner och redskap. Handeln går till allra största delen genom Vera Cruz, som efter öppnandet af jernvägen till Anahuac-platån blifvit den naturliga uthamnen för hufvudstaden Mejico och de inre staterna. Genom flere ångbåtslinier står hamnen i förbindelse med Liverpool, Southampton, S:t Nazaire och de atlantiska staterna i Nord-Amerika. Vid Stilla-hafskusten, der handeln mest ligger i tyskarnas händer, stå Acapulco och andra hamnar i regelbunden förbindelse med San Francisco och Panama. År 1884 räknade den mejikanska handelsflottan 421 större och 847 mindre fartyg. Intill de senare åren hafva samfärdsmedlen varit inskränkta till dåliga ridvägar från centralplatån öfver sierras och terrasserna ned till några punkter vid båda kusterna samt till några och tjugo diligenslinier. Men efter fullbordandet af jernvägslinien från Vera Cruz till hufvudstaden med en sidolinie till Puebla har det mejikanska jernvägssystemet nått en betydlig utveckling. 1885 voro i allt 37 jernvägslinier, med en sammanlagd längd af 5,792 km., färdiga, deribland den 1,971 km. långa linien mellan hufvudstaden och Paso del Norte, som satt M:s jern vägssystem i förbindelse med Förenta staternas (Södra Pacific-banan); dessutom voro 12,352 km. föreslagna. Telegraflinierna hade 1884 en längd af 31,088 km., och poststationernas antal var 892.
M:s innevånareantal uppgår till omkr. 10,5 mill. Sedan alla i Spanien födda personer, i M. kallade chapetones l. gachupines, 1829 utvisats ur landet, består befolkningen af l) kreoler l. hvita af spansk härkomst, hvilkas antal skattas till 19 proc., och hvilkas språk, spanskan, är gängse äfven bland den inhemska befolkningen. 2) indianer, omkr. 38 proc., mest aztekiska folk på Anahuacs platå, hvaremot de icke-aztekiska stammarna i allmänhet äro svaga, merendels kringströfvande jägarehorder (se Indianer, sp. 520--521 och Mejikanska språk), 3) ett obetydligt antal negrer samt 4) den af ofvannämnda folks blandning uppkomna bastardbefolkningen: mestizer, inulatter, zamboer, chinoer etc., hvilka anses utgöra omkr. 43 proc. Med undantag af ungefär 200,000 vilda indianer (indios bravos, i motsats mot de öfrige, kristna, indios fideles) tillhör nästan hela befolkningen den romersk-katolska kyrkan, ehuru denna efter 1857, då stat och kyrka skildes, icke erkännes som statsreligion. Protestanterna utgöra omkr. 20,000 och äro hufvudsakligen bosatta i de större städerna samt åtnjuta skydd af staten. Den katolska kyrkan, som förvaltas af 3 ärkebiskopar: i hufvudstaden, Morelia och Guadalajara, har såväl under det spanska väldet som sedermera utöfvat ett synnerligen olycksdigert inflytande på landets utveckling och begagnat detta i synnerhet till att samla en oerhörd förmögenhet. Alla bemödanden att i ekonomiskt hänseende höja landet voro fruktlösa, så länge en stor del jordegendom var hopad i död hand. Före den revolution, som 1861 gaf det antiklerikala partiet makten i händerna, uppskattade man kyrkans fasta egendom till 1/3, ja till hälften af hela landets och angaf dess värde till 250--300 mill. doll., och kyrkans årliga inkomster af tionden, jura stolae, kollekter, mässor, försäljning af reliker o. s. v. till 6--8 mill. doll. Genom lagarna af 1856 och 1861 nationaliserades (indrogs till staten) all kyrkans jordegendom äfvensom kloster och alla andra öfverflödiga kyrkliga byggnader.
Den allmänna undervisningen är öfverlåten åt statsregeringarna, kommunerna och enskilda sällskap, men intager ännu en mycket låg ståndpunkt. Man torde t. o. m. kunna påstå, att den, långt ifrån att hafva gjort några framsteg, tvärt om gått tillbaka, sedan landet lösslet sig från Spanien. Bättre skolor under enskild ledning finnas i alla större städer. År 1857, då kyrkan skildes från staten, försvann det gamla universitetet i hufvudstaden, en rent kyrklig institution efter mönstret af Salamancas och Sorbonnes, och ersattes af specialskolor i juridik, medicin, filosofi, landtbruk, bergshandtering, naturvetenskaper, skön konst, handelsvetenskap samt krigsvetenskap. Dessa äfvensom ett stort antal lägre skolor underhållas alla af staten. 1884 funnos 8,986 folkskolor, med nära 500,000 lärjungar, samt 138 högre och specialläroverk, besökta af 17,200 lärjungar. Primärundervisningen är obligatorisk, men lagen iakttages icke strängt.
Författning och förvaltning. Det nuvarande M. omfattar ungefär hälften af det forna vicekonungariket Nya Spanien, som bestod af det egentliga M. l. Gamla M., den mellersta och södra delen, Nya M., den nordöstra, och Kalifornien, den nordvestra delen af landet. Efter sjelfständighetsförklaringen bildade M. under namnet »Estados unidos mexicanos» (Förenade mejikanska staterna) en republik, hvars författning (af d. 4 Okt. 1824) väsentligen bildades efter Förenta staternas och liksom denna var federativ, demokratisk och representativ, men under loppet af 35 år förändrades icke mindre än 22 gånger. Den federativa formen bibehölls väl vid alla dessa förändringar, men gällde i allmänhet blott till namnet. I några gränsstater, såsom Sonora, Guerrero m. fl., innehade enskilda personer ofta en oinskränkt makt i årtionden, alldeles obekymrade om revolutionerna i hufvudstaden. Enligt konstitutionen af d. 5 Febr. 1857 med senare förändringar utöfvas den verkställande makten af en på 4 år genom elektorer vald president, som vid sin sida har ett af honom utnämndt kabinett af 6 statssekreterare, chefer för hvar sitt departement (utrikes-, inrikes-, justitie- och undervisnings-, allmänna arbetens, krigs-, finansdepartementet). Presidenten kan ej återväljas för tiden, som följer omedelbart efter det han nedlagt presidiet, men väl till en senare period. Den lagstiftande makten tillhör kongressen, som består af senaten och representanternas hus. Senaten räknar 56 för 4 år valda medlemmar (2 för hvarje stat, jämte förbundsdistriktet) af minst 30 års ålder och representanternas hus f. n. 227, hvilka utses af hvarje stat genom omedelbart val i proportionen 1 på 40,000 och behålla sin plats i 2 år. För valbarhet fordras 25 års ålder och fast bostad i staten. Kongressen är samlad årligen 1 April--30 Maj och 16 Sept.--15 Dec., under den öfriga tiden sitter ett permanent utskott af båda husen. Republiken är delad i 1 förbundsdistrikt (hufvudstaden med närmaste omgifning), 27 stater (M., Morelos, Puebla, Tlaxcala, Hidalgo, Queretaro, Guanajuato, Aguascalientes, Zacatecas, S. Luis Potosi, Durango, Sonora, Chihuahua, Coahuila, Nuevo Leon, Tamaulipas, Vera Cruz, Tabasco, Campèche, Yucatan, Chiapas, Oajaca, Guerrero, Michoacan, Colima, Jalisco, Sinaloa) samt 1 territorium (Baja California). Högsta domstolens ledamöter utses genom allmänna val för 6 år. Statsinkomsterna för år 1885--86 anslogos till 29,960,000 doll. (deraf 17 mill. i tullar) och utgifterna till 38,903,350 doll. (deraf öfver 12 mill. till hären och flottan, men endast 1,250,000 doll. till justitie- och undervisningsärenden). Statsskulden uppgår till omkr. 130 mill. doll.; den sväfvande skulden, uppkommen genom senare årens deficit, belöper sig till mer än 25 mill. doll.
Försvarsväsendet erhöll sin organisation genom förordn. af d. 28 Juni 1881. Armén utgöres af infanteri: 20 bataljoner à 37 officerare och 642 man och 20 kaderbataljoner à 15 officerare och 236 man; kavalleri: 10 regementen à 37 officerare, 485 man och 459 hästar samt 10 kaderregementen à 15 officerare, 158 man och 150 hästar; artilleri: 4 bataljoner (hvarje bataljon delad i 3 fotkompanier [batterier] och 1 bergsbatteri) à 41 officerare och 400 man, 1 reservbataljon med 1 fotkompani och 1 bergsbatteri, 1 trängsqvadron och 5 fästningsartillerikompanier jämte tekniska anstalter med dertill hörande personal. Af ingeniörtrupper finnas 1 sappörbataljon à 37 officerare och 714 man förutom den till 34 officerare uppgående genikåren. Till trupperna räknas ytterligare 1 kompani beridna gendarmer med 6 officerare och 100 man. Generalitetet utgöres af 5 divisions- och 22 brigadgeneraler på aktiv stat och 11 eller flere generalspersoner på reservstat; generalstaben räknar 120 officerare. Arméns hela styrka på fredsfot uppgår till omkr. 2,100 officerare och 27,000 man (dessutom finnes en depot af officerare, till hvilken officerare öfverflyttas, och der de qvarstå utan tjenstgöring och med låg aflöning). I fredstid, delas armén på 11 militärdistrikt, af hvilka flere kunna ställas under samma befälhafvare; i krigstid bildas brigader och högre enheter. Manskapet erhålles genom värfning eller medelst uppbåd och betalas väl. Så erhåller en soldat i årlig aflöning mellan 112 och 180 piaster (433 och 696 kronor). Officerarna utbildas vid den till slottet Chapultepek nära hufvudstaden förlagda krigsskolan (med 200 elever). -- Krigsflottan består af 3 kanonbåtar och 2 kryssare.
M:s vapen framställer en nopal (kaktus) på en ur hafvet uppskjutande klippa samt en på nopalen sittande örn med utbredda vingar, dödande en orm. Nationalflaggan är grön, hvit och röd i vertikala fält, med en örn i det hvita midtfältet.
Det franska metersystemet för mått och vigt är lagligt gällande sedan 1857, men de gamla spanska måtten och vigterna äro ännu gängse. Myntet är, liksom i hela spanska Amerika, piastern (dollarn) = 5,35 francs = 3,87 kronor.
Historia. Bland M:s urinnevånare framträdde mest huasteker, totonaker, zacateker, cuitlateker, mixteker, zapoteker, otornis, mazateker och olmeker, samtliga kulturfolk, såsom deras byggnadsverk och skulpturer ådagalägga (om minnesmärken från tiden före européernas ankomst, se Amerikanska fornlemningar, sp. 621, 622). Med 7:de årh. börjar invandringen från norden. Samtliga invandrande folk tillhörde en enda stor folkstam. Deras språk voro dialekter af samma språk, och deras hieroglyfer voro likartade. De bosatte sig bland urinnevånarna eller underkufvade dem. Målet för deras vandring var Anahuac. De första, som (omkr. 650) kommo till dessa trakter, voro toltekerna, hvilka mot slutet af 6:te årh. e. Kr. lemnat sitt nordliga hem, Huehuetlapallan. Först i sitt nya hem tyckas de hafva blifvit ett kulturfolk. De tillegnade sig urbefolkningens gamla odling och, delvis, religion. Deras nationalgud var Quetzalcoatl. Medelpunkten för toltekernas makt var först Tula (Tollan), sedermera äfven Cholula. Toltekerna försvinna såsom herskande stam i M. under förra hälften af 11:te årh. Talrika skaror drogo till Yucatan, Guatemala, Nicaragua och Honduras, der ännu i dag många språkrester vittna om deras forna utbredning. Omkr. 1170 uppträdde de vilde, af jagt lefvande chichimekerna i det öde Anahuac. Först omkr. 1250 antoge de kultur och jordbruk af de qvarblifne toltekerna, med hvilka de till en del hade förenat sig. Hufvudorten i deras rike var först Tenayuca, senare Tezcuco. Inom kort begynte de 7 nahuatl-stammarna sin invandring; de bosatte sig i Anahuac, men erkände chichimekernas öfverhöghet. Ungefär vid samma tid förenade sig akolhuerna, ursprungligen ett jägarefolk, i Tezcuco med chichimekerna; blandfolket antog toltekisk kultur och gällde för det mest bildade i hela Central-Amerika samt kallades från den tiden endast akolhuer. Den sista af deras konungar besegrades 1520 af spaniorerna.
Den sist invandrade af nahuatl-stammarna var aztekerna (se d. o.) l. mejikanerna. Från sitt urhem (Aztlan) långt uppe i norden drogo de långsamt mot s. Med år 1091, då de firade sin första cykliska eldfest, börjar deras aera och dermed deras historia. 1216 kommo de till Tenochtitlan; de byggde städer, bl. a. 1235 sin hufvudstad Tenochtitlan, som snart erhöll namnet Mexico. I midten af 1300-talet ställde de konungar i spetsen för sin gamla feodalaristokrati, en krigisk bördsadel. 1436--64 var Moteuczoma (Montezuma) konung i M. Han eröfrade en mängd småstater s. och v. om M. och kufvade äfven chichimekerna. En af hans efterföljare var Ahuitzotl (1482--1502), som utsträckte aztekernas välde öfver Yucatan och Guatemala. Montezuma II införde vid sitt hof ett strängt ceremoriiel och gaf statsämbeten endast åt adeln. Hans rike sträckte sig vid Stilla hafvet från 14° till 19° n. br. och vid östra kusten från 18° till 21° n. br. I ett krig mot republiken Tlascala, som vägrade erkänna hans öfverhöghet, blef han slagen, och Tlascalas folk förenade sig med hans nya fiender, spaniorerna.
Den första kännedomen om M. erhöll Europa genom de spanske sjöfararna Juan Diaz de Solis och Vicente Pinzon, hvilka 1508 upptäckte Yucatan. Först 1518 besöktes M:s östra kust (af Grijalva). 1519 landsteg Cortez (se denne) derstädes och eröfrade med en obetydlig styrka aztekernas rike, som kom under spanska väldet, 1536 fick namnet konungariket Nya Spanien och styrdes af vicekonungar med nästan oinskränkt makt. Konungariket bestod af generalkapitanaten M. och Yucatan och »generalcommandancierna» Provincias internas orientales och Prov. int. occidentales samt var för civilförvaltningen indeladt i 12 »intendancier». Vicekonungen tillsattes för 5 år. Skaror af franciskan- och dominikanmunkar införde deri katolska kyrkans hela yttre apparat efter spansk förebild och grundade en mängd kloster. Det rika landet utsögs på det hänsynslösaste sätt till förment fördel för moderlandet. Innevånarna blefvo slafvar. Spaniorerna voro ensamma i besittning af alla borgerliga och kyrkliga ämbeten. Dem tillhörde uteslutande landets handel, de allena förfogade öfver dess hjelpkällor. De mejikanska kreolerna fingo hvarken plantera vinstockar eller olivträd eller odla hampa, lin eller saffran; landet fick ej förbruka andra alster än från moderlandet införda. Handeln var ett monopol för köpmännen i Cadiz och Sevilla samt drefs blott öfver tvänne hamnar: Vera Cruz vid Mejikanska viken och Acapulco vid Stilla hafvet. 1778 utsträcktes handelsrätten äfven till andra spanska städer, men för öfrigt blefvo förhållandena i det hela oförändrade, och landet var stängdt för andra än spaniorer. Likväl förblef M. moderlandet troget; och då den bourbonska dynastien 1808 störtades af Napoleon, insatte mejikaiierna en egen regering i Ferdinand VII:s namn. Dock hoppades kreolerna samtidigt, att missbruken skulle afskaffas, och att de sjelfva skulle uppnå politisk likställighet med »de hvita» l. gammalspaniorerna (de i Spanien födda). Då detta hopp kom på skam, bildade presten Don Miguel Hidalgo Castilla, i Sept. 1810, en sammansvärjning af kreoler, som kraftigt understöddes af indianerna; och då han i Juli följ. år blifvit af spaniorerna tillfångatagen och afrättad, fortsattes kampen af en annan prest, Morelos, tills denne 1815 delade samma öde. Revolutionen tycktes då vara på väg att lägga sig; men den nye vicekonungen Callejas grymhet bragte striden åter i lågor, och hans efterträdare Apodacas mildhet kom för sent. Omkr. 1820 var Guerrero upprorets ledare, och Iturbide (se denne), som förenade sig med honom, fullbordade M:s lösryckning från moderlandet samt lät utropa sig sjelf till kejsare under namnet Augustin I (1822--23). Den författning, som trädde i kraft d. 4 Okt. 1824, var till sina hufvuddrag bildad efter den nord-amerikanska och förvandlade M. till en federativrepublik af följande 19 stater: Chiapas, Chihuahua, Coahuila och Texas, Durango, Guanajuato, Jalisco, Mejico, Michoacan, Nuevo Leon, Oajaca. Puebla de los Angeles, Queretaro, San Luis Potosi, Sinaloa, Sonora, Tabasco, Tamaulipas, Vera Cruz, Yucatan och Zacatecas samt territorierna Öfre och Nedre Kalifornien, Nya Mejico, Colima och Santa Fé. Till republikens förste president valdes (d. 31 Jan. 1824) general Vittoria. Genom en kort derefter utfärdad lag (d. 13 Jan. 1825) förbjöds all slafhandel. Inom kort utvecklade sig två partier: escoceses, till hvilka de hvite och det högre presterskapet anslöto sig, och som önskade en centraliserad och aristokratisk, hälst monarkisk författning, och yorkinos, som representerade de demokratiska idéerna. De senare uppsatte, efter flere våldsgerningar, 1828, Guerrero -- i egenskap af mestizpatrioternas afgud -- till president och förviste genom en lag af d. 20 Mars 1829 alla spaniorer för alltid från M:s jord. 22,000 spaniorer lemnade landet med sin rörliga förmögenhet, som uppskattades till 140 mill. doll. Samtidigt försökte en spansk expedition återeröfra M., men utan framgång. Den 1 Jan. 1830 måste Guerrero vika för Bustamente, som efter ett par år sjelf blef undanträngd af Santa Aña. Denne införde d. 23 Okt. 1835 en ny konstitution, som lade såväl den lagstiftande som den verkställande makten i händerna på presidenten och en öfver kongressen stående, till 1/3 af presidenten utnämnd senat. De enskilda staternas lagstiftande församlingar upphäfdes, och dessa förvandlades till 24 departement, förvaltade ät generaler såsom guvernörer. Dessa åtgärder framkallade uppror i åtskilliga stater, bl. a. i Texas, som förklarade sig oberoende. Då Santa Aña sökte tvinga det till underkastelse, blef han slagen af Houston vid San Jacinto (d. 21 April 1836) och sjelf tagen till fånga, hvarefter Bustamente d. 25 Febr. 1837 åter blef president. I slutet af 1836 erkände slutligen Spanien M:s oberoende; deremot uppstod till följd af kränkningar mot franska medborgare i M. 1838--39 ett krig med Frankrike, som genom britisk bemedling slutade med att M. måste till Frankrike betala ett skadestånd af 600,000 piaster. 1841--45 var Santa Aña å nyo president med en diktators makt, tills ett af Herrera ledt uppror i början af 1845 tvang honom lemna landet. Kort derefter upptogs Texas i den nord-amerikanska unionen, och tvister uppstodo om gränserna. Herrera störtades vid årets slut af den krigiske generalen Paredes, och en fullständig brytning med Förenta staterna följde. Nord-amerikanerna under general Scott eröfrade utan stort motstånd M:s norra provinser och slogo Santa Aña, som återkommit och utnämnts till mejikanska härens generalissimus. De eröfrade den af honom tappert försvarade hufvudstaden M. (d. 14 Sept. 1847). Efter nya, för mejikanerna olyckliga företag slöts d. 2 Febr. 1848 fred i Guadalupe Hidalgo, hvilken d. 29 Maj ratificerades af den till Queretaro flyttade kongressen under presidium af den åter till president utnämnde Herrera. M. afträdde de på andra sidan Rio Grande del Norte belägna och till Texas slagna delarna af staterna Tamaulipas, Coahuila och Chihuahua äfvensom Nya M. och Nya Kalifornien, tillsammans omkr. 1,650,000 qvkm., eller hälften af mejikanska området, hvaremot unionen betalade 15 mill. doll. till M. Trots åtskilliga förvecklingar qvarstod Herrera till 1851 och efterträddes då af general Arista. Men denne undanträngdes redan i början af 1853; och efter nya oroligheter riktades blickarna å nyo på Santa Aña, som 1853 tillegnade sig en fullständig diktatur och i Dec. s. å. förklarade sig för president på lifstiden samt regerade med stor stränghet, stödd af hären och presterskapet. Bland annat återupptog han jesuiterna i M. och skaffade sig penningar genom att sälja södra delen af nuv. territoriet Arizona för 10 mill. doll. till Nord-Amerika. I Aug. 1855 tvangs han dock att nedlägga sin makt och gå i landsflykt. Hans efterträdare blef till en början den gamle indianhöfdingen Juan Alvarez (»söderns panter»), men kort derefter general Comonfort, som lät börja indragningen af kyrkogodsen och genomförde en frisinnad författning med upphäfvande af härens och presterskapets företrädesrättigheter (Febr. 1857). I Jan. 1858 störtades han af den klerikale generalen Zuloaga, som bemäktigade sig staden M., men de liberale utropade i stället vicepresidenten (d. v. s. presidenten för högsta domstolen), indianen Juarez till president. Sedan Zuloagas efterträdare Miramon i slutet af 1860 blifvit slagen af Ortega och nödgats lemna landet, höll Juarez (se denne) sitt intåg i hufvudstaden. Han fullföljde med kraft Comonforts arbete, men måste fortsätta ett guerrillakrig med sina motståndare, hvarjämte han samtidigt kom i strid med England, Frankrike och Spanien rörande en penningfråga. De tre makterna sände i början af 1862 trupper till M. England och Spanien gingo snart in på förlikning, hvaremot Napoleon III, på de klerikales tillskyndelse, beslöt göra M. till en monarki. De franska trupperna under marskalk Bazaine och general Forey vunno den ena segern efter den andra. Hufvudstaden besattes i Juni 1863, Juarez måste draga sig tillbaka till de norra staterna och inskränka sig till att föra ett guerrillakrig, och det i M. insatta klerikala regentskapet erbjöd 1864 den mejikanska kejsarekronan åt ärkehertig Maximilian af Österrike. Efter en betydelselös folkomröstning, som bekräftade detta val, mottog Maximilian (se denne) anbudet och ankom i Maj 1864 till M. Juarez trängdes tillbaka till gränsstaten Chihuahua, och den nya statsförfattningen erkändes af alla främmande makter med undantag af Förenta staterna och de spanska republikerna i Syd-Amerika. Sedan det norda-merikanska inbördeskriget var slut (1865), började Förenta staternas regering öfva ett allt starkare tryck på Frankrike, så att Napoleon nödgades hemkalla sina trupper. Den af fransmännen i början af 1867 alldeles öfvergifne Maximilian blef tagen till fånga och d. 19 Juni skjuten. Författningen af 1857 trädde åter i kraft, och Juarez återvaldes till president i Okt. 1867. Han återvaldes 1871 och fick vid sin död (1872) till efterträdare Lerdo de Tejada (se denne), under hvilkens styrelsetid stat och kyrka blefvo fullständigt skilda, full trosfrihet infördes, klostren stängdes, civiläktenskapet blef obligatoriskt och jesuiterna utvisades. Han återvaldes 1876, men störtades redan samma år af Porfirio Diaz (se denne), som 1877 definitivt valdes i hans ställe till president. 1880 valdes general Manuel Gonzalez, och denne efterträddes 1884 af Diaz, som f. n. (1886) är president.