Mejikanska språk

Mejikanska språk [mesji-] är en rent geografisk benämning på de talrika dels med hvarandra beslägtade, dels från hvarandra fullkomligt skilda språk, som talas (eller talats) af de inhemska folken på det nuvarande området för Mejicos förenta stater. Dessa språk kunna lämpligen indelas i följande stora grupper: 1. aztekiska och sonoriska språk; 2. mayaspråken (se d. o.); 3. aboriginerspråken; och 4. kustspråken, som talas af åtskilliga indianstammar vid vestra kusten, hvilka ej anses tillhöra urinnevånarna (se Indianer, sp. 521). Mest betydande äro de med hvarandra befryndade aztekiska och sonoriska språken, hvilka utbreda sig öfver större delen af Mejico (om de hithörande talrika stammarna se Indianer, sp. 520). Det förnämsta af de aztekiska tungomålen är nahuatl (riktigare nawatl), som derför äfven kallas aztekiska språket, ofta också mejikanska språket (se Nahuatl). Om de sonoriska språken hänvisas till den liknämnda artikeln. Under benämningen aboriginerspråk sammanfattar man de indianstammars språk, hvilka anses som afkomlingar af Mejicos urinnevånare före toltekers och aztekers uppträdande (se härom Indianer, sp. 521). Dessa på små skilda områden inhemska språk äro beslägtade hvarken med hvarandra eller med något annat amerikanskt språk, utan hvar för sig lika enstaka som t. ex. baskiskan i Europa. De mest kända af denna grupp äro otomi, taraska, totonaka, mixteka, zapoteka och matlatsinka. Ett särskildt intresse eger otomi, hvars enkla, nästan isolerande byggnad skiljer sig så vidt från den i andra amerikanska språk allmänna s. k. polysyntetiska formbildningen, att det t. o. m., ehuru med orätt, satts i förbindelse med kinesiskan. Jfr Orosco y Berra: »Geografia de las lenguas de Mexico, precid. de un ensayo de las lenguas mismas» (1864) och Pimentel: »Cuadro descriptivo y comparativo de las lenguas indigenas de Mexico» (2:dra uppl. 1875). H. A.