Melanderhjelm

Melanderhjelm, Daniel, matematiker och astronom, född i Stockholm d. 29 Okt. 1726, blef student i Upsala 1740, filos. magister 1752, docent i matematisk fysik s. å., adjunkt i fysik 1757, professor i astronomi 1761 och adlad 1778 (han hette förut Melander). Han erhöll tjenstledighet 1782, kallades 1788 till Stockholm för att biträda vid Krigsakademiens organisation och utnämndes 1797 till Vetenskapsakademiens sekreterare. Död i Stockholm d. 8 Jan. 1810. M. var ledamot af Vetenskaps-societeiten i Upsala, Vetenskapsakademien (1765), Vitterhetsakademien (1780) och Krigsvetenskapsakademien, af akademierna i Petersburg, Berlin, Göttingen, Köpenhamn, Bologna, Siena och Filadelfia samt korresponderande ledamot af akademierna i Paris och Turin. Han fick 1801 kansliråds titel. -- Såsom astronom utöfvade M. en mångsidig och omfattande skriftställareverksamhet. Till ledning för den akademiska undervisningen utgaf han en Conspectus praelectionum academicarum continens fundamenta astronomiae (1760; 2:dra uppl. 1779), hvilken sedermera i något omarbetad och utvidgad form utgafs på svenska under titel Astronomie (1795). Detta arbete var en för sin tid ganska förtjenstfull lärobok, och den latinska upplagan användes äfven utomlands ända in på 1800-talet. Hans rent vetenskapliga arbeten voro företrädesvis egnade åt celesta mekaniken, särskildt åt den allmänna teorien för solsystemet och månens teori. Bland hans afhandlingar rörande det första ämnet må nämnas Om den synliga verldens större eller mindre varaktighet (Vet.-akad:s handl. 1771--1772; sedermera, i latinsk redaktion, med titel Meditationes nonnullae de machina hujus mundi, införd i Atti dell'Accad. delle scienze di Siena V, 1774), i hvilken M. sökte visa, att bland alla möjliga attraktionslagar den faktiskt befintliga är för verldssystemets bestånd den mest lämpliga. Bland hans arbeten öfver månens teori bör särskildt anföras De theoria lunae commentarii (1769, utg. i förening med P. Frisi; ny upplaga skall enligt en föga trovärdig uppgift hafva utkommit 1782), i hvilken, med gravitationsteorien till utgångspunkt, månens rörelse bestämmes och hithörande problem lösas enligt andra, delvis enklare, metoder än de af Clairaut, Euler och Lagrange angifna. De numeriska beräkningarna äro utförda af M. ensam. Bland de många öfriga ämnen, hvilka han i sina skrifter behandlat, må nämnas Venuspassagen, planeternas atmosfer och sättet att bestämma tidseqvationen. M. var äfven upphofsmannen till den under J. Svanbergs ledning 1802 företagna gradmätningen i Lappland och författade förordet till redogörelsen derför. -- Äfven åt den rena matematiken egnade M. flere arbeten. Han sökte jämväl på detta område tillgodose den akademiska undervisningens behof och utgaf derför en ny upplaga af Newtons afhandling om kurvors qvadratur, försedd med vederbörliga anmärkningar och tillägg af honom sjelf (Isaaci Newtoni tractatus de quadratura curvarum in usum studiosae juventutis mathematicae explicationibus illustratus, 1762). Tilläggen, hvilka upptaga omkr. 2/3 af hela arbetet, visa, att M. gjort sig förtrolig med fluxionsmetoden, ehuru visserligen arbetets lämplighet såsom lärobok torde vara tvifvelaktig. För öfrigt behandlade han i flere afhandlingar integralkalkylen och teorien för differentialeqvationens integration. De af honom framställda resultaten äro dock af tämligen speciel natur och innehålla i allmänhet blott ganska enkla, substitutionsformler. -- M. var en man med mångsidig, ej blott vetenskaplig, utan äfven literär bildning. I hans skrifter finnas nedlagda resultat äfven häraf, t. ex. i afhandlingen Om nyttan af ett de lärdes eget språk (Vitterh.-akad:s handl., del 9). Hans arbeten äro dels utgifna särskildt eller i disputationsform, dels införda i Vetensk.-akad:s handl. samt flere inoch utländska samfunds handlingar eller tidskrifter. G. E.