Mesmer

Mesmer, Friedrich Anton, tysk läkare och magnetisör, född d. 23 Maj 1734 i byn Iznang vid Bodensjön, gjorde sina medicinska studier i Wien. Sedan han i sin doktorsafhandling (De influxu planetarum in corpus humanum, 1766) behandlat det mystiska ämnet »planeternas inflytande på menniskokroppen», sysselsatte han sig med den minerala magnetismens användande som läkemedel. Han förklarade detta medels verkningar genom en motsvarande magnetisk beskaffenhet hos menniskokroppen, och snart öfvergick han att betrakta magnetismen såsom en allmän egenskap hos alla kroppar (»animal magnetism») och såsom det hela skapelsen sammanhållande bandet. Genom vissa manipulationer (berörande, strykning, »magnetiserande»), ja blott genom en fast vilja, kan man, säger han, framkalla denna kraft hos menniskor, öfverflytta den på andra samt med den åstadkomma de underbaraste och helsosammaste verkningar. Han lade nu bort magneten såsom öfverflödig och gjorde sina kurer med den nyupptäckta »animala» magnetismen. Men läkare och fysici ville ej sätta tro till honom, utan påstodo, att det hela var taskspeleri, och att verkan kom från de magneter han hade gömda på sig. 1775 skickade M. sändebref till de flesta lärda samfund i Europa, utvecklande sina åsigter; men han fick svar endast från Berlins akademi, som förklarade honom hafva gått vilse. På en resa till Schwaben och Schweiz bevittnade han pater Gassners underkurer, hvilka han förklarade genom den animala magnetismen. Återkommen till Wien, blef han häftigt anfallen, derför att han påstod sig hafva återskänkt synen åt en blind flicka (Maria Paradise). Kejsarinnan lät undersöka saken genom en komité, med den påföljd att M. fick befallning att lemna Wien inom 24 timmar (1777). Efter en rekreationsresa anlände han i början af år 1778 till Paris, der han i förstone uppträdde mycket försigtigt. 1779 utgaf han sin Mémoire sur la découverte du magnétisme animal, hvars 27 satser börja med den grundsatsen att det existerar ett inflytande mellan himlakropparna, jorden och dess lefvande varelser under form af ett fluidum, som genomtränger allt och inverkar omedelbart på nervsubstansen. Animala kroppars egenskap att mottaga ett sådant fluidum kallas animal magnetism, hrilken egenskap kan meddelas, förökas, verka på afstånd, reflekteras af speglar och förstärkas af ljud (musik). Men det gifves äfven en magnetismen motsatt, fientlig kraft (hos de icke troende!), som kan förstöra magnetismens verkningar. Med magnetismen kan man bota omedelbart alla nervsjukdomar och medelbart alla andra lidanden. Genom förbindelse med doktor Ch. d'Eslon, läkare hos grefven af Artois, blef M. snart introducerad hos den förnäma verlden, som, berusad af den mystiska läran, inom kort trängdes i M:s salonger. Om seancerna hos M. och deras verkningar på de kring den s. k. magnetiska baqueten placerade deltagarna se Animal magnetism och, utförligare, doktor J. V. Brobergs afhandling »Om den animala magnetismen och 18:de århundradets mysticism» (Stockh. 1866). M:s kompanjon d'Eslon sökte inverka på läkarna och den medicinska fakulteten, hvilken han sjelf tillhörde, genom såväl förevisningar som en skrift (1780), men förmådde ej öfvertyga de lärde. I stället lyckades det att göra drottningen, Marie-Antoinette, gynsamt stämd för mesmerismen, och ministern Breteuil tillförsäkrade M. bl. a. ett årligt underhåll af 20,000 fr., om han ville i sin konst undervisa trenne af regeringen valda läkare. Men M. gick ej in derpå. Sedan han äfven blifvit öfvergifven af d'Eslon, som magnetiserade på egen hand, lemnade han harmsen Paris och reste till Spaa, men blef snart återkallad till Paris af sina många trogna anhängare. Han inrättade då en orden, hvars ledamöter mot erläggande af 100 louisd'orer pr person och mot löfte att hemlighålla M:s läror blefvo delaktiga af desamma. Detta sällskap, som trodde sig studera harmonien i naturen för att derigenom fysiskt och moraliskt verka välgörande på menniskorna, kallade sig Société l. Ordre de l'harmonie. Nu fick magnetismen nytt lif både i M:s och i d'Eslons salonger, äfvensom i enskilda sällskap, der »baqueter» inrättades. Menniskor, som sysslolösheten, vekligheten och nöjet gjort matta och förslappade, kommo hoptals till seancerna, och M. vann en betydlig förmögenhet. I Frankrikes flesta städer bildade sig »magnetiska sällskap» eller »harmoniska ordnar», som stodo i förbindelse med hvarandra och under M:s öfverstyrelse. Man utlofvade en ny guldålder med bättre, friskare menniskor och förädlade djur. De magnetiserade träden skulle bära skönare frukter och aldrig vissnande blad. Slutligen, när oväsendet gick för långt, tillsatte regeringen 1784 en komité af lärda män (bl. a. Franklin, Lavoisier, Jussieu, Bailly), för att få saken vetenskapligt undersökt. Då M. vägrade att öppna sina salonger för komitén, gjordes undersökningarna hos d'Eslon. De flesta experimenten misslyckades, och i den af Bailly med talang uppsatta berättelsen hänfördes alla de magnetiska fenomenen till verkningar af inbillningskraften. Hans berättelse slutar med de orden, att »magnetismen är ett faktum, men i de menskliga förirringarnas historia, och ett stort bevis på inbillningens makt». Detta utlåtande föranledde en häftig strid emellan mesmerismens anhängare och motståndare, och den medicinska fakultetens ovilja mot de förre blef så stor, att 21 af hennes egna medlemmar, hvilka låtit undervisa sig i den animala magnetismen, hotades med förlust af sina privilegier, om de fortfore att utöfva denna konst. Emellertid sjönk M:s stjerna i Paris, i synnerhet sedan en ny uppgått i den beryktade bedragaren Cagliostro, som snart lockade till sig publiken genom sina andebesvärjelser och sitt »odödlighetspulver». I landsorten utbreddes dock magnetismen en tid genom M:s många lärjungar. Sjelf drog han sig tillbaka och lemnade Paris vid revolutionens utbrott, lefde derefter en tid under annat namn i England (möjligen äfven i Wien och i Schweiz) och hamnade slutligen i den lilla staden Meersburg, der han afled d. 5 Mars 1815. -- Den animala magnetismen har numera öfvergått i moderna former, en mystisk, till en del ingående i spiritismen (se d. o.), och en vetenskaplig i hypnotismen (se d. o.). F. B.