Meteor

Meteor (af Grek. meteoros, i luften befintlig) betecknar, i vidsträckt bemärkelse, hvarje luftfenomen, såsom vind, storm, dimma, moln, regn, hagel, regnbåge, stjernfall m. m. I inskränkt bemärkelse betyder meteor detsamma som eldkula, bolid eller större stjernfall, en om natten lysande företeelse på himlahvalfvet, hvilken ofta rör sig framåt med betydande hastighet och antingen utan vidare förändring plötsligt utslocknar eller med starkt dån exploderar samt nedsänder till jorden stenar af en egen konsistens, hvilka benämnas aëroliter, meteoriter, meteorstenar l. meteoroliter (af Grek. lithos, sten). Meteoren åtföljes oftast, dock ej alltid, af en lysande strimma eller svans, som fortfar att synas en stund efter meteorens utslocknande, icke sällan i flere minuter, hvarunder den ändrar form och utseende. Meteoren visar sig i allmänhet under formen af ett litet klot, men har äfven ofta ett päronlikt utseende, på framsidan afrundad, men åt svansänden mera tillspetsad. Någon gång är den i sin bana tätt åtföljd af mindre eldkulor eller gnistor, som synas blifvit afsöndrade från hans egen massa. Meteorernas skenbara storlek varierar betydligt; några af de större hafva blifvit jämförda med Jupiter, Venus och månen i dennes olika faser. Sannolikt är den skenbara storleken icke egnad att gifva oss någon riktig föreställning om meteorens verkliga volym, emedan ljusfenomenet, som uppkommer af friktionen vid meteorens hastiga framfärd i atmosferen, icke endast sträcker sig öfver meteorens egen yta, utan äfven öfver det luftlager, som han sammanpressar framför sig i banan. Om dagen presenterar sig meteoren såsom ett ljusare eller mörkare mindre moln, hvilket blifver uppmärksammadt endast genom det dån, som åtföljer explosionen. I de flesta fall beskrifva meteorerna på himlahvalfvet en regulier kroklinig bana. Men någon gång ändrar banan sig plötsligt och öfvergår till en annan med helt olika riktning och läge på himlen. Meteorerna lysa vanligast med rödt eller gulrödt sken, men kunna äfven vara hvita och t. o. m. någon gång gröna eller grönblå. Det händer äfven att färgen vexlar hos en och samma meteor under hans framskridande. Detsamma eger rum med ljusintensiteten, och man får derför se meteorer, som redan slocknat, å nyo tända sig på något ställe längre fram i banan. Orsaken härtill antager man vara den att meteoren i detta fall glöder starkare på ena sidan än på den andra och jämte sin framskridande rörelse besitter äfven en rotationsrörelse. Denna förklaring lämpar sig företrädesvis väl för de händelser, då man sett meteorer vexelvis antändas och utsläckas gång på gång under sitt jämna framåtskridande i banan. -- Från stjenfallen skilja sig meteorerna endast genom sin större skenbara storlek och sitt intensivare ljus, möjligen ock genom mindre hastighet i rörelsen på himlahvalfvet, men i grunden hafva dessa båda företeelser en och samma orsak. Derför uppträda också meteorerna mera talrikt vid de tillfällen, då stjernfallen äro mest freqventa, eller vid de s. k. stjernfallsregnen. Beträffande deras egenskaper såsom himlakroppar, deras rörelser i rymden, innan de inkomma i vår atmosfer, de astronomiska företeelser, som sammanhänga med deras sammanträffande med vår jord och med de större planeterna, se Stjernfall, Stjernfallsregn och Radiationspunkt. R. R.