Stjernfall. Hvar och en har en klar natt iakttagit huru en stjernlik ljuspunkt plötsligen uppdyker på himmelen, skjuter fram ett längre eller kortare stycke öfver densamma med stor hastighet och sedan plötsligt utsläckes. Man kallar denna företeelse ett stjernfall eller stjernskott. Stjernfallen äro af mycket olika ljusstyrka. Man iakttager sådana, som äro starkare än stjernor af första storleken och kunna upplysa hela himmelen. Härifrån finnas alla möjliga grader af ljusstyrka ända till sådana, »teleskopiska», stjernfall, som äro osynliga för blotta ögat. De starkaste lemna ofta efter sig på himmelen ett rätlinigt ljusspår, liknande en kometsvans, hvilket kan fortvara en längre stund efter sedan det egentliga stjernfallet slocknat, dervid ofta långsamt krökande sig och förändrande plats. -- Genom att från olika ställen samtidigt iakttaga samma stjernfall har man i flere fall lyckats uppmäta deras höjd. Det visar sig dervid, att stjernfallen äro fenomen tillhörande vår atmosfer; deras höjd varierar från 30 ända till nära 300 km.; såsom medelhöjd antages 100 km. -- Redan länge har man antagit, att stjernfallen äro af kosmiskt ursprung. Hela verldsrymden är nämligen, efter hvad man antager, utom af egentliga himmelskroppar, uppfylld af en mängd smärre, materiella kroppar, för små för att direkt kunna ses -- spillror, efter hvad man velat tro, som blifvit öfver efter himlakropparnas daning. Man kan i denna massa af småplaneter, som kretsa kring solen mellan Mars och Jupiter, se en öfvergång från planeterna till dessa små partiklar. Zodiakalljuset antages äfven bero på materie af just detta slag. -- Under sin bana kring solen stöter jorden oupphörligt på dylika små kroppar. Dessa intränga då i hennes atmosfer, som genom sitt motstånd kommer deras ursprungligen stora hastighet att plötsligt aftaga. De råka dervid i stark glödning af samma mekanisk-värmeteoretiska orsak, som en hammare blir varm, när den plötsligt stannas i sin rörelse, i det den slås mot städet. Direkta experiment, hvarvid man iakttagit temperaturens förökning hos termometerkulor, som med stor hastighet blifvit försatta i rörelse i luften, utgöra i smått en modell af förloppet vid meteorpartiklarnas uppvärmning och glödning. Den temperatur, som atmosferen sålunda genom sitt motstånd är i stånd att uppväcka hos en sådan kropp, har varit föremål för beräkning, och man har dervid erhållit värmegrader motsvarande 3 till 4 millioner grader Celsius. Denna beräkning är grundad på den hastighet af flere tiotal mil i sekunden, hvarmed dessa partiklar möta jorden. Deras reducerade hastighet i atmosferen, sådan den blifvit iakttagen, utgör ungefär 3 till 4 mil i sekunden. Dessa partiklar, hvilka orsaka de stjernfall man hvarje natt kan iakttaga, äro utströdda i rymden, som det tyckes, utan lag och tämligen glest; man observerar i medeltal blott 4 eller 5 i timmen. Dessa stjernfall få namn af sporadiska i motsats mot de s. k. periodiska stjernfallen eller stjernfallssvärmarna. På vissa bestämda tider af året uppträda nämligen stjernfall i större mängd, såsom kring d. 11 November, d. 9 Augusti, d. 27 November, stundom rent af under form af stjernfallsregn, såsom d. 27 November 1885, då på 2 1/2 timme 4,000 stjernfall annoterades i Upsala. Iakttagelser af dessa fenomen hafva visat, att de olika stjernfallen regelbundet synas utströmma från en bestämd punkt (radiationspunkt) af himmelen, hvilken deltager i stjernornas dagliga rörelse. Denna omständighet utgör det säkraste beviset för att fenomenet är af kosmisk natur. Sålunda komma stjernfallen d. 11 November från en punkt i Lejonets stjernbild, hvarför de äfven kallas Leoniderna, stjernfallen d. 9 Augusti eller Perseiderna från stjernbilden Perseus o. s. v. De längsta banorna beskrifvas af de meteorer, som uppdyka långt ifrån radiationspunkten. Närmare densamma blifva de kortare, och genom sjelfva radiationspunkten löper intet stjernskott, men väl kan man der få se en lysande punkt blixtra fram och åter försvinna. Det följer af dessa förhållanden, att de kosmiska partiklarna i sjelfva verket strömma mot oss parallelt med hvarandra i riktning från radiationspunkten och blott på grund af perspektivet synas utbreda sig åt alla håll på himmelen. Det första stjernfallsregn af detta slag observerades af Humboldt och Bonpland d. 12 Nov. 1799 i Syd-Amerika. År 1833 inträffade å nyo ett sådant och då vid samma tid och med samma radiationspunkt. Denna omständighet föranledde Olbers att antaga, att de båda orsakats af en och samma svärm materie, hvilken på 34 år beskref kring solen en excentrisk bana, som på ett ställe korsade jordbanan. Han förutsade ock på grund deraf fenomenets återkomst till år 1867. Sedan Novembersvärmen å nyo blifvit observerad d. 13 Nov. 1866 i full öfverensstämmelse med prof. H. A. Newtons på omfattande undersökningar grundade förutsägelse, syntes den olbersska hypotesen icke mera lida något tvifvel. Den italienske astronomen Schiaparelli, sedermera äfven Le Verrier, beräknade då under antagande af en omloppstid af 33 1/4 år och på grund af radiationspunktens läge denna svärms bana -- en ellips sträckande sig utom Uranus. Upptäckten af att denna bana i det allra närmaste anslöt sig till den lilla tempelska kometens antydde ett nära samband mellan dessa båda företeelser, och sedan Schiaparelli äfven uppvisat identiteten af Perseidernas bana med banan för en komet från 1862, stod man med ens inför den nu gängse förklaringen af de periodiska stjernfallen: att de förorsakas af svärmar af materie, hvilka antingen utgöra rester af en upplöst komet eller afsöndrats af en sådan och röra sig i samma bana som denna. Sedermera har man lyckats föra flere periodiska stjernfall i samband med kända kometer. Det mest framstående af dessa fall erbjuder den numera upplösta bielaska kometen med en omloppstid af 6,5 år, af hvilken intet annat spår återstår än det periodiska stjernfallet d. 27 November, första gången observeradt 1872 och senast 1885. -- Att stjernfallsregn, ehuru af mindre intensitet, inträffa på gifvet datum äfven före och efter det af perioden bestämda året har sin grund deruti att den i fråga varande svärmen kan vara utspridd öfver en betydande del af sin bana.
Utom dessa egentliga stjernfall, som tillhöra de högre lagren af atmosferen, iakttagas andra af mindre höjd. De röra sig oftast långsammare än de förra, äro mera lysande, nedfalla stundom på jorden och kunna explodera med en hörbar knall. Angående dessa fenomen, om hvilkas kosmiska ursprung meningarna äro delade, se Meteor och Eldkula. K. B.