Meteorsten, meteorit, meteorolit (af Grek. meteoros, i luften befintlig, och lithos, sten) l. aërolit, miner., en stenartad och jernhaltig massa af kosmiskt ursprung. Meteorstenar nedfalla tid efter annan på vår jord under karakteristiska ljudoch ljusfenomen. De iakttogos redan i äldsta tider enligt gamla berättelser om »stenregn»; men man ansåg dem icke vara af kosmiskt ursprung, förrän fysikern Chladni genom sin vigtiga skrift »Über den ursprung der von Pallas gefundenen und anderer ihr ähnlicher eisenmassen» (1794) visade, att de icke härstammade från vår planet. Dessa från höjden nedfallande massor blefvo i äldsta tider ofta föremål för tillbedjan, såsom fallet var såväl med ett under Numa Pompilius i Rom nedfallet sköldformigt jernstycke som ock med »svarta stenen» i Kába i Mekka. -- Chladnis afhandling gaf anledning till ett vetenskapligt studium af dessa kroppar, hvaraf framgick, att meteoriterna visserligen ej äro sällsynta, om ock deras storlek vanligen icke är betydande. Å ena sidan nedsjunka de till stoftlik finhet, å andra sidan uppnå de aldrig en storlek af en kubikmeter. Den tyngsta stenen, den från Knyahinya, som föll d. 9 Juni 1866, väger 294 kg. och intager en rymd af ungefår 0,084 kubikmeter (= 3,21 kub.-fot).
G. Tschermak indelar meteoriterna i meteorjern, eller af jern till hufvudsaklig del bestående meteoriter, pallasiter, bestående af jern och olivin, samt kondriter, af olivin, bronsit m. fl. mineral, med jern såsom underordnad beståndsdel, hvilken klass indelas i flere grupper, alltefter som beståndsdelarna olivin, bronsit, pyroxén eller fältspat äro mer eller mindre öfvervägande. Det rena eller nästan rena meteorjernet är mycket mera sällsynt än meteorstenarna, hvilka till sammansättningen hafva en viss likhet med några doleritiska bergarter, ehuru de vanligen innehålla metalliskt jern i större eller mindre mängd insprängdt, en beståndsdel, som icke blifvit iakttagen hos våra från jorden härstammande bergarter eller åtminstone icke är allmän bland desamma. Några meteoriter hålla intet jern, andra hafva mer eller mindre jern, och andra åter bestå till större delen af en hålig jernmassa, i hvars porer olivin och andra silikat sitta inneslutna. Dessa olika slag bilda således en fortlöpande serie af kosmiska kroppar, från de jernfria meteorstenarna till det rena meteorjernet, hvilka på grund af vissa likheter hänvisa på ett gemensamt ursprung. Meteoriterna hafva ingen bestämd yttre form, enär de äro att anse såsom brottstycken af större massor. De äro derför stundom runda, stundom mera kantiga. Meteoriterna omgifvas af en smältskorpa, som på de stenartade massorna vanligen är svart och matt, mera sällan glänsande. På jernmeteoriterna är det yttre skalet af samma beskaffenhet som hammarslaggen, hvilken uppstår på ytan af smidesjern, då det upphettas. Angående deras ursprung och sättet huru de blifvit bildade kan man ännu blott uppställa hypoteser, som hafva en viss sannolikhet.
Tänker man sig nämligen de spridda styckena återförenade till en kosmisk massa, med det tyngsta i midten, så har man en massa, analog med vår jord, hvilken inom ett skal af sten har en tyngre kärna, sannolikt af någon metall, t. ex. jern. Det är derför sannolikt, att meteoriterna härstamma från en eller flere himlakroppar af samma byggnad som jorden, men som helt och hållet eller delvis blifvit söndersplittrade. Vore de planetariska kropparna af obetydlig storlek, förmådde ej deras tyngdkraft att återföra alla de utkastade styckena till planetens yta. De kringströdda splittrorna skulle då kretsa i verldsrymden. De större och tätare skulle såsom meteoriter komma till oss, de smärre, lösare förtäras i atmosferen och bilda stjernfall. Man antager sålunda, att meteoriterna äro brottstycken af planetariskt ursprung, som röra sig i verldsrummet med en mycket stor hastighet. Då deras banor af en eller annan orsak stundom närma sig jordens bana så mycket, att de komma inom jordens attraktionskrets, nedfalla de på densamma eller genomskära luftkretsen under ljud- och ljusfenomen. Den stora kosmiska hastigheten möter ett motstånd, då jordatmosferen träffas, hvarefter hastigheten minskas. Ljus och värme utvecklas vid luftens sammantryckning, och genom hettan får meteoriten en smältskorpa rundt omkring sig. Man har äfven af smältskorpans anordning på vissa meteoriter trott sig kunna sluta till hvilken sida af meteoriten under dess lopp genom atmosferen varit riktad framåt och hvilken varit riktad bakåt (bröst- och ryggsida). Kännedomen om meteoriternas sammansättning och en jämförelse af deras beståndsdelar med mineral från jorden äro derför, såsom man lätt kan föreställa sig, af stor vigt. Genom kemiska och mikroskopiska undersökningar har man funnit, att de till största delen utgöras af en blandning af svafvelföreningar, oxider och sådana silikat, som vanligen förekomma i plutoniska bergarter på vår jord, såsom olivin samt olika slag af augit och fältspat. Meteorstenarna bestå nämligen till hufvudsaklig del af kiselsyra och talkjord, delvis ersatt af jernoxidul, obetydliga mängder af kalkjord, lerjord och alkalier. De häraf uppkomna mineralen äro i hufvudsak olivin och enstatit samt de med det sistnämnda nära beslägtade mineralen bronsit och hypersten, vidare diopsid, anortit och labrador. De innehålla dessutom, ehuru mera sällan, kol och fasta kolväteföreningar, ofta nickelhaltig magnetkis, troilit och jern i enstaka korn eller blad. Meteoritjernet är alltid nickelhaltigt och utgöres således af en metall-legering. Efter etsning med salpetersyra visar det vanligen linier, som skära hvarandra under olika vinklar och bilda nätformiga teckningar, hvilka blifvit kallade »Widmannstättenska figurerna» (se fig.) efter upptäckaren, som först framställde
sådana på ett vid Agram d. 26 Maj 1751 fallet meteorjern. Figurerna uppstå deraf att syran starkare angriper det mindre än det mera nickelhaltiga jernet.
Bland märkliga jernfynd, som anses vara af kosmiskt ursprung, förtjena här nämnas det af den tyske naturforskaren P. S. Pallas 1772 vid Krasnojarsk i Sibirien funna meteorjernet af 519 kg. vigt samt det af Nordenskiöld 1870 hemförda fyndet från Ovifak på Disko-ön vid Grönland. Nordenskiöld anser detta fynd vara ett under tertiärtiden nedfallet meteorjern, inbäddadt i basalt, men af andra betraktas det som jern af telluriskt ursprung. Det största stycket af detta fynd, som nu förvaras å Vetenskapsakademien i Stockholm, väger omkr. 25,000 kg. och är det ansenligaste af hittills kända nativa jernstycken. Det håller 84--93 proc. jern. 1 à 2 proc. nickel, 3--18 proc. kol, organiska ämnen och vatten samt i öfrigt något koppar, kobolt, fosfor, svafvel och klor. Se vidare nästa art. Hj. Sj.