Meteorstensfall. Sedan uppmärksamheten genom Chladnis undersökningar 1794 (se föreg. art.) blifvit riktad på meteoriternas studium, deras tillkomst och ursprung, har man noga och kritiskt undersökt alla berättelser om nedfallande stenar och kunnat konstatera en stor mängd sådana fall. Af iakttagelserna framgår, att vid meteoriternas nedfallande vid dagsljus visar sig ett litet moln, ofta i förening med eldfenomen. I mörkret synes meteoren såsom en eldkula röra sig på himlahvalfvet. Snart synes den stanna i sitt lopp och höres stundom sönderspringa med stark knall; meteoren (se d. o.) slocknar, och från den punkt, der den synes stanna, nedfalla till jorden en enda massa eller flere stycken. Den hastighet, med hvilken eldkulan inträder i atmosferen, uppgår till 3 à 4 mil i sekunden och mera samt motsvarar således den hastighet, med hvilken planeterna i vårt solsystem röra sig. Man sluter deraf, att meteoriterna ursprungligen; liksom planeterna, kretsa i rymden, och att de, som derunder mycket närma sig jorden, nedfalla på densamma. De företeelser, som dervid uppkomma, förklaras på följande sätt. Vid den ofantliga hastighet, med hvilken de kosmiska kropparna inkomma i jordatmosferen, blifver luften, liksom vid ett pnevmatiskt elddon, hastigt sammanpressad, utan att genast kunna vika åt sidan, och kommer derigenom i glödning. Luftens upphettning öfverflyttas till meteoriten och förorsakar en afsmältning å ytan, hvarvid den genom kompression bortvikande luften åstadkommer en kringspridning af de smälta dropparna. Till följd deraf uppstår ett omhölje af eld kring meteoriten, hvilken derigenom synes mycket större, än den i sjelfva verket är. Bakom den flygande meteoren uppstår ett lufttomt rum, som under starkt dån fylles af den inrusande luften. Häraf förklaras det ofta iakttagna åsklika dundret i fenomenets början. Vid luftens sammanpressning åstadkommes af meteoriten ett arbete, och ett motsvarande belopp lefvande kraft förloras derunder. Denna forlust blifver till slut så stor, att rörelsen genom luftens motstånd helt och hållet upphäfves. Meteoriten kommer i hvila och faller derefter till följd af tyngdkraften till jorden. I det ögonblick, då meteorstenen stannar, kan på en gång den sammanpressade luften vika undan och det uppkomna tomrummet fyllas, hvarigenom den häftiga detonationen uppstår. -- Sedan meteorfallen under innev. årh. blifvit noggrant och kritiskt undersökta, har man funnit, att »stenregn» icke äro så sällsynta, som man skulle förmoda. Af sammanförda anteckningar om timade och iakttagna meteorfall visar sig, att de flesta, som iakttagits, förekommit i tätt befolkade land i Europa och i Amerika, men att mycket färre fall blifvit iakttagna i Asien och Afrika samt högst få i Australien. Häraf kan man med tämlig visshet draga den slutsats, att de flesta meteorstensfall undgå uppmärksamheten, eller åtminstone att stenarna ej kunna återfinnas, enär de falla dels i hafven, dels i ödemarken och på obebyggda trakter. Jernmeteoriterna äro mycket, sällsyntare än stenmeteoriterna, och ännu mera sällsynta äro de jernmeteorer, hvilkas nedfallande verkligen blifvit iakttaget. Sålunda upptager British museums i London förteckning på meteoriter endast 8 iakttagna meteorjernfall mot 111 funna meteorjern, hvilkas nedfallande ej iakttagits. Deremot hafva af 224 meteorstenar i samma samling alla utom 8 blifvit observerade, då de fallit. Det är utrönt, att meteorstenarna till följd af sin benägenhet att lätt förvittra samt förvittringsprodukternas likhet med terrestriska stenoch jordarter icke så lätt kunna återfinnas, i fall iakttagelse af fallet ej skett. Häraf skulle man kunna göra den jämförelsen, att då 14 gånger flere meteorjern blifvit funna, än de, som observerats falla, äfven ett mycket större antal meteorstensfall förekommit, än de, som verkligen blifvit iakttagna, eller efter hvilka stenar tillvaratagits. Göres samma beräkning för meteorstenarna, skulle under innevarande årh. mer än 3,000 meteorstensfall vara sannolika inom de af menniskor bebyggda trakterna. Och då dessa trakter utgöra en ringa bråkdel af jordytan, torde icke det tiodubbla antalet, eller 30,000 fall, vara för hög uppskattning af meteorstensfallens antal under detta årh. Detta antal skulle motsvara mera än 350 om året, eller nära ett om dygnet. I sjelfva verket synes på förteckningarna i de större samlingarna, att åtminstone 3 à 4 fall i medeltal hvarje år tillvaratagits. Betydande samlingar af meteoriter finnas bl. a. i Wien, Paris. London, Berlin, Stockholm och Tübingen. Så upptager en 1883 tryckt katalog öfver British museums samling af dylika stenar ett antal af 361 st., på olika tider fallna fr. o. m. d. 26 Maj 1751 t. o. m. d. 3 Febr. 1882. Af detta antal utgöras 119 af meteorjern, 17 af sten-jernmeteoriter samt 225 af stenmeteoriter. Riksmuseets i Stockholm samlingar innehålla 70 jernmeteoriter, 10 sten-jernmeteoriter och 101 stenmeteoriter, eller tillsammans 181 nummer. Samlingen i Wien upptog 1877 ett antal af 308 st.
Bland märkliga meteorstensfall må anföras följande, som på senare tiden iakttagits inom Sverige. Vid Hessle (Upland) nedföllo d. 1 Jan. 1869 omkr. 700 meteorstenar inom en från s. ö. mot n. v. gående oval af 18 km. längd och 3 km. bredd, de minsta i omkretsens södra del, omkring Arnön i Mälaren, de störro längre mot n. v. Som fallet inträffade på snöklädd mark och frusen sjö, kunde man insamla flertalet stenar, bland dem äfven sådana, som vägde endast 0,1 gr. och derunder. Den största sten, som påträffades, vägde 1,760 gr. Jämte stenarna nedföllo svarta, sotlika klumpar, som inom kort sönderföllo. -- Straxt s. om Ställdalens jernväysstation (Vestmanland) visade sig d. 28 Juni 1876, kl. 11 t. 32 m. f. m.; vid solklar himmel en stor eldkula under några sekunder. Denna meteor var synlig från Stockholms skärgård i ö. till Kristiania i v. samt från Mora i n. till Visingsö i s. Meteoren visade sig som ett lysande eldklot, afsmalnande bakåt och följd af en ljus strimma, som var flere gånger längre än kärnan, samt betecknade sin bana med en några minuter qvarblifvande eld- eller rökstrimma. Alla, som i närheten af fallstället iakttogo företeelsen, sågo intet eller föga eldfenomen, oaktadt himmelen var klar. Deremot märktes från ställen i fallets närhet molntappar, som hastigt framilade på himlahvalfvet, och från hvilka de häftiga detonationer tycktes komma, som hördes i denna trakt. Meteoritens bana syntes vara från ö. n. ö. till v. s. v. Banans lutning mot Ställdalens horisont var ungefär 36°. Meteorens storlek (den glödande gasmassan inberäknad) uppskattades till 150 à 400 m. i genomskärning. Fallhastigheten var ej större, än att en sten af 8,500 gr. gjorde blott ett 9 tums djupt hål i en rågåker. Stenarnas temperatur var hvarken ovanligt hög eller låg. En omedelbart efter fallet upptagen sten om 21 gr. kändes ej varm. Från fallet tillvaratogos 11 stenar, i vigt vexlande emellan 21 och 12,400 gr. och sammanlagdt vägande 34 kg. Såväl Hessle- som Ställdals-meteorstenarna innehålla 15 enkla ämnen, eller, utom silikat, jern, nickel och kobolt samt mangan, krom, fosfor, svafvel och klor. Hessle-meteoriten innehåller äfven tenn. Från Finland finnas uppgifna tvänne iakttagna meteorstensfall och från Norge ett sådant.
Efter A. E. Nordenskiölds »Studier och forskningar» etc. (1883) anföras här följande uppgifter öfver de största meteorstenar och meteorjernblock samt de rikaste meteorstensfall man känner. 1) Meteorstenar: Knyahinya, i Ungern, d. 9 Juni 1866. En mängd stenar nedföll, af hvilka de fleste voro mycket små, men en vägde 294 kg. Denne förvaras på museet i Wien och är den största meteorsten, hvars fall man bevittnat. Dhurmsla, i Indien, d. 14 Juli 1860: flere stenar, af hvilka den störste vägde 145 kg. Somliga af stenarna voro straxt efter fallet fryskalla. Ensisheim, d. 16 Nov. 1492: en enda sten af 127 kg. vigt. Juvinas (franska depart. Ardèche), d. 15 Juni 1821: åtskilliga smärre och en större, vägande 110 kg. -- 2) De jernblock, hvilkas fall iakttagits, äro: Hraschina, nära Agram, d. 26 Maj 1751: 2 jernblock, det ena vägande 9, det andra 40 kg. Braunau, i Böhmen, d. 14 Juli 1847: 2 heta jernmassor, af hvilka den ena, vägande 24 kg., trängde 3 fot ned i jorden, den andra, vägande 17 kg., slog ned genom taket af ett hus. Victoria West, södra Afrika, 1862. En holländsk jordbrukare såg ett stenblock nedfalla. Detta vägde 374 kg. Det visade stor benägenhet att vittra, om det utsattes för atmosferiliernas inverkan. Charlotte, Dickson County. Tennessee, d. 31 Juli 1835. Från en klar himmel nedföll ett mindre jernblock bredvid en man, som plöjde en åker. Nidigullam, nära Madras, d. 23 Jan. 1870. Ett jernblock af omkr. 2 kg. vigt nedföll ur ett stort och vackert eldklot samt trängde 22 tum ned i jorden. Jernstycket fördes af byinnevånarna till ett tempel för att dyrkas. -- 3. Såsom exempel på väl iakttagna meteorstensfall, vid hvilka en stor mängd stenar nedfallit (»stenregn»), må nämnas: l'Aigle, i Frankrike, d. 26 April 1803, kl. 1 e. m. 2 till 3 tusen stenar nedföllo, af hvilka den störste vägde 8 kg.; de fleste voro mycket små. Pultusk, i Polen, d. 30 Jan. 1868. Öfver tusen stenar nedföllo, af hvilka den störste vägde 6 kg., de fleste endast några gr. Slutligen det ofvan omtalade fallet vid Hessle. Hj. Sj.