Mezzotinto-gravyren

Mezzotinto-gravyren (Ital. mezzo tinto, »mellanfärg», halfton), eller, som den äfven kallas, svarta manéret, svartkonstgravyren, utgör en särskild art inom den andra hufvudgruppen af de grafiska konsterna, eller kopparsticket (se dessa ord). Den skiljer sig från de öfriga arterna både till verkan och utföringssätt, bl. a. derigenom att det här är dagerpartierna, som arbetas fram ur skuggan, medan i det egentliga kopparsticket och etsningen skuggorna tagas upp ur dagerpartierna. Den blankslipade kopparplåten bearbetas först i alla riktningar med ett verktyg, granuleringsstålet (Fr. berceau, egentl. vagga), hvilket ungefärligen har formen af ett stämjern med rundad, sågtandad egg, och som under en vaggande rörelse föres fram öfver plåtytan. Denna blir härigenom uppruggad eller kornig, och plåten ger i detta skick aftryck af en intensiv sammetslik svärta (häraf namnet »svartkonst», »svarta maneret», Fr. manière noire). På den sålunda preparerade plåten upptecknas nu den bild, som skall återgifvas, och med hjelp af ett annat verktyg, skafjernet (Fr. grattoir), utarbetas genom skrapning till olika djup och glättning de särskilda partierna. De glattaste ställena motsvara vid aftrycket de högsta dagrarna, de mindre glatta, endast lindrigt fördjupade partierna mellantonernas olika grader och den uppruggade plåtytan sjelf de djupaste skuggorna. Mezzotinto-gravyren verkar sålunda uteslutande genom omvexling af skuggor, mellantoner och dagrar, och en stor rikedom kan i detta afseende åstadkommas. Men den saknar å andra sidan i sin typiska form alla skarpa streck och konturlinier. Intrycket blir till följd häraf mjukt, elegant och smekande för ögat, men stundom också ulligt och obestämdt, särskildt i senare aftryck. Detta gravyrsätt lämpar sig till följd häraf bäst för återgifvande af stämningar, ljuseffekter och porträtt, öfver hufvud för modellering af nakna kroppspartier. Deremot är det mindre användbart för figurrika kompositioner, för landskap med fina detaljer o. d., i allmänhet för sådana framställningar, der hufvudvigt ligger på konturlinier och teckning i ordets strängare bemärkelse. -- Uppfinningen af detta egendomliga gravyrsätt tillskrifves den hessiske öfverstelöjtnanten Ludwig von Siegen (d. 1680), och det första med dess hjelp utförda bladet, ett porträtt af landtgrefvinnan Amalia Elisabet, bär årtalet 1643. Von Siegen meddelade hemligheten af sin konst åt prins Rupert af Pfalz, af hvilken Wallerant Vaillant (d. 1677) i sin ordning inhemtade den. Denne framstående gravör och målare är den förste egentlige konstnär, som använde manéret, och det fick efter och genom honom många talangfulla utöfvare i Nederländerna (Blooteling, Verkolje m. fl.). Samtidigt vann det äfven utbredning i Tyskland, der flere medlemmar af familjen Haid under 1700-talet utförde en mängd svartkonstblad. Något senare vunno J. P. Pichler och V. Kininger i Wien stort anseende som skickliga mezzotintogravörer. Sin högsta fulländning nådde dock denna konstart i England, der den började att öfvas redan på 1600-talet, och der under det följande årh. en mängd förträffliga konstnärer arbetade i densamma: J. Mac-Ardell, Th. Frye, Th., J. och Caroline Watson, V. Green och framför alla R. Earlom. I Sverige har den med framgång öfvats af A. U. Berndes (1757--1844) och dennes son J. B. Berndes (1792--1834). Upk.