Aqvatinta (Lat. aqua tincta, färgadt vatten), Ital., tusch, bister eller sepia, upplöst i vatten. - Aqvatinta-teckning, teckning utförd i någon af dessa färger. - Aqvatinta-gravyr, koppargravyr, åsyftande att likna en aqvatintateckning (i Aqvatinta-, Tusch-, Sepia-manér).
Sedan teckningens konturer på vanligt sätt blifvit inetsade i kopparplåten och denna blifvit rengjord, täckas alla ställen, som i trycket skola förblifva hvita, med fernissa, hvarefter plåten beströs med finmalet harts och uppvärmes. Hartspulvret bildar nu öfver de af fernissan ej täckta ställena liksom ett tunt flor med en mängd små öppningar, genom hvilka skedvatten får verka på plåten, som på dessa ställen får en finprickig yta. Sålunda åstadkommas de första, ljusaste skuggorna. De ställen, der dessa äro tillräckliga, täckas med fernissa; det öfriga behandlas å nyo med harts och skedvatten, hvarmed fortsattes i flere omgångar, till dess de djupaste skuggorna fått tillräcklig styrka. De fina öfvergångarna åstadkommas med särskilda instrument. Plåten är nu färdig för aftryck. Allt efter som dervid nyttjas svart eller brun färg, får aftrycket karakteren af en tusch- eller sepia- (bister-) teckning.
Aqvatinta-gravyren uppfans omkring midten af förra århundradet och sannolikt af flere samtidigt. Vanligen namnes fransmannen J. B. le Prince såsom uppfinnare (1768), men äfven den utmärkte svenske kopparstickaren P. Floding gjorde anspråk på att hafva upptäckt nämnda slags gravyr. Maneret, som numera är nästan bortlagdt, nyttjades flitigt och med framgång under förra årh. och i början af detta. Såsom den förnämste mästaren anses tysken W. Kobell. Bland svenskar, som arbetat i detta maner, må nämnas Heland, K. F. Akrell och Carpelan. Upk.