Mimos

Mimos (Grek.; Lat. mimus), egentl. »härmare», en person, som till andras förlustelse härmar menniskor eller djur. Denna med förkärlek omfattade och i synnerhet vid festliga tillfällen öfvade härmning utvecklade sig till ett slags folkskådespel, hvilket, liksom hvar och en af de deri uppträdande skådespelarna, kallades mimos. Mimernas egentliga hemland var Sicilien, hvars befolkning framför andra greker var af naturen anlagd såväl för skarpsinnig iakttagelse och karaktersteckning som för ett lössläppt, gäckande och ofta mycket grofkornigt skämt. Till sin anläggning voro dessa mimer säkerligen helt konstlösa och dialogen, åtminstone till största delenr fritt extemporerad. En mera konstnärlig utbildning och dermed äfven en plats inom literaturen fick denna diktart genom den sicilianske skalden Sofron (sannolikt omkr. midten, af 5:te årh. f. Kr.), hvars på rytmisk prosa, skrifna mimer t. o. m. synas hafva varit mera ämnade för lektyr än för dramatiskt uppförande. Dessa mimer, hvilka till sitt syfte voro dels mera allvarsamma och sedelärande, dels uteslutande afsedda att väcka löje och munterhet, berömmas för liflig framställning och natursann teckning af i synnerhet de lägre folkklassernas lif och seder. De hafva i formelt hänseende delvis tjenat såsom förebilder för Platons dialoger och Theokritos' idyller samt omisskänneligen utöfvat ett visst inflytande äfven på den romerske skalden Persius' satirer. De fragment af Sofrons mimer, hvilka finnas i behåll, äro alltför stympade att kunna gifva någon, föreställning om styckenas innehåll, men ega betydelse för kännedomen om den sikuliska dialekten. Såsom Sofrons efterföljare i mimdiktning nämnes dels hans son, Xenarchos, dels Filistion från Magnesia eller Nikaia, samtidig med kejsar Tiberius. -- Samma förhållanden som på Sicilien kallade äfven hos Syd-Italiens greker till lif mimisk folkdiktning och skådespelarekonst, som derifrån sedan tidigt infördes i Rom och omkläddes i latinsk drägt. Äfven der voro dessa improviserade alster af folkhumorn synnerligen omtyckta af det lägre folket och tillvunno sig bifall äfven inom förnämare kretsar. De mimiske skådespelarna, till hvilka äfven qvinnor hörde, egde, ehuru i sedligt hänseende illa anskrifna, ej sällan tillträde till de stores hus. På scenen uppträdde de vanligen i en af brokiga lappar sammansatt drägt och buro såsom fotbeklädnad endast tunna sulor (deraf kallade planipedes). Mimen förekom dels såsom sjelfständigt dramatiskt upptåg (mimisk dialog), dels såsom efterspel (exodium) efter andra, dramer (teatralisk mim). Stundom bortföll texten helt och hållet, så att den dramatiska handlingen, liksom i våra balletter, utfördes blott genom karakteristisk dans och åtbörder (pantomim) I den romerska literaturen infördes mimer först mot slutet af den republikanska tiden af Decimus Laberius och Publilius Syrus. A. M. A.