Mime l. Mimer (Fornnord. Mimir), Nord. mytol., namnet på en urjätte, som spelar en vigtig rol i den fornnordiska gudaläran. M. är verldshafvets, oceanens, skapare och representant. Öfriga väsenden, som beherska hafvet och vattnen, såsom Hyme, Äge och Njärd, äro i förhållande till M. makter af andra ordningen. Under den af Yggdrasils rötter, som sträcker sig till rimthursarna, är en brunn, hvari all urtida visdom och kunskap äro gömda. Denna brunn eges af M., som dagligen dricker derur med gjallarhornet. M. är sålunda icke blott hafvets upphof, utan äfven all visdoms urkälla: hans vetande är äldre och ursprungligare än sjelfve Odens. Det hos Oden inneboende kunskapsbegäret manar denne att söka blifva delaktig af M:s vishet. Myten berättar ock, att Allfader begaf sig till Mimesbrunnen och bad att få dricka derur. Men det medgafs honom icke, förrän han lemnade ett öga i pant, och af den anledningen vardt Oden enögd. Om man fattar denna myt blott från dess fysiska sida, är det klart, att M:s brunn är hafvet och Odens öga den i hafvet nedsjunkande solen. Djupare fattad, angifver myten nödvändigheten för Oden att äfven med den största uppoffring förvärfva sig den insigt i tingens väsende, hvarförutan han ej skulle varit i stånd att såsom gudars och menniskors allherskare föra verldsutvecklingen framåt. Genom Odens bekantskap med M. var emellan denne och åserna ett vänskapligt förhållande inledt och alltsedan vidmakthållet. Om M. berättas vidare i en annan myt, att, när vaner och åser slöto fred och gåfvo hvarandra gisslan, sändes han jämte åsaguden Höne till vanerna. Höne blef af dessa vald till höfding, men kunde intet råda, utan att M. var närvarande. Vanerna misstänkte då, att de blifvit bedragna, och i sin förbittring deröfver halshöggo de M. och sände hufvudet till åserna. Oden tog hufvudet, smorde det med örter och sjöng trollformler deröfver, så att det ej förruttnade, och ur detta Mimeshufvud meddelades honom alltjämt råd och visdom samt kunskap om förborgade ting. M. är sålunda fortfarande Odens förnämsta kunskapskälla. Det är ock af hans hufvud, som Oden erhåller kännedom om de vigtigaste af alla runor, de s. k. hugrunorna, hvarigenom hans blick och tanke tränga in till tingens innersta väsende. Slutligen är det äfven från M:s hufvud, som Oden hemtar råd vid verldsförstöringens hotande förebud, då M:s söner (hafsvågorna) börja svälla öfver. -- I senare medeltidssagor har M. omgestaltats till en konsterfaren smed, hos hvilken Valund (Wieland, Welint) och andra tillbringa sin lärlingstid. I svenska folkvisor talas om M:s å, och i Småland finnes en M:s sjö, som enligt folktron är bebodd af neckar. Etymologiskt har man sammanställt namnet Mime med Lat. memoria (minne), hvilken jämförelse dock är ohållbar. Snarare är sammanhang möjligt med det äfven jämförda Grek. mimeomai (jag efterapar, härmar) och jättenamnet Mimas. Th. W.
Nordisk familjebok · första upplagan
Mime
Ämne: Nordisk mytologi: gudar, väsen och platser · Mytologi och sagohistoria
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 11 (1887), sp. 1051–1052 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗