Minne

Minne, filos., den egenskap hos det menskliga medvetandet, att förnimmelser, som en gång varit aktuella, till medvetandet intaga det förhållande att de under vissa förutsättningar åter kunna öfvergå till aktualitet, äfven utan att de anledningar, hvilka från början åstadkommo denna, å nyo inträda. Denna beskaffenhet får sin förklaring i det menskliga medvetandets kontinuitet i de olika tidsmomenten och vore, denna förutan, rent obegriplig, hvadan dess förhanden varo utgör ett af bevisen för denna kontinuitet. Förutsättningarna för en förnimmelses bevarande i minnet äro först och främst att den från början uppfattats med en viss grad af medvetenhet samt med en viss liflighet och styrka. Ofta bero oförmåga eller svårighet att minnas eller igenkänna en sak på brist i sistnämnda afseende. Genom nyare iakttagelser har man sökt visa, att äfven andra förutsättningar måste vara för handen. Så t. ex. är det ganska vanligt, att, äfven om förnimmelsen sjelf varit medvetet fattad, en omedelbart derpå inträdande medvetslöshet (t. ex. sömn) förtager eller fördunklar minnet. Det, som å nyo väcker förnimmelsen till aktualitet, är naturligen en ny förnimmelse, som står i ett visst sammanhang med (associerar) den förra. Många fall äro härvid tänkbara. Om man å nyo varseblifver ett föremål, som man förut varseblifvit, så väcker detta åter till aktualitet den förra varseblifningen af samma föremål: man säger sig igenkänna detta. Dervid äro dock oändliga grader af klarhet och tydlighet möjliga. Minne i egentlig bemärkelse säges dock endast då vara för handen, när förnimmelsen bringas till aktualitet genom en föreställning i egentlig bemärkelse, med hvilken den står i något visst samband (se Föreställning och Idéassociation). För öfrigt kan en förnimmelses förnyade framkallande för medvetandet vara såväl afsigtligt som oafsigtligt, det ena såväl som det andra i mångfaldiga grader. Genom sitt afsigtliga lif inverkar menniskan på flerfaldigt sätt på sitt minne. Medvetandet och viljan hafva öfver detsamma en viss makt, men blott en relativ. Man kan besluta sig för att minnas en sak (»lägga den på minnet»), och man kan genom sitt blotta beslut framkalla till medvetenhet hvad man i minnet bevarar. Såväl det ena som det andra går för sig inom en viss, hos olika personer och i olika fall olika gräns, men ej längre. Endast de förnimmelser, hvilka så tillvida stå till viljans disposition, att de när som hälst kunna af henne framkallas genom vissa ditåt ledande associationer, endast dessa säger man sig minnas i egentligaste bemärkelse. Minnet utgör ett material för det högre lifvet hos menniskan och kan, likasom hvarje material, delvis, men ej helt och hållet, bestämmas af det, hvars material det är. Detta bestämmande måste dock här som i andra fall ske i enlighet med materialets egen natur, och ett medel i detta afseende erbjuda idéassociationerna (se Mnemonik). För öfrigt har minnet, likasom hvarje annat psykiskt fenomen, naturligen ock sina fysiska förutsättningar. Så kan det antingen delvis eller helt och hållet försvinna eller ock abnormt stegras genom abnormiteter och rubbningar i det fysiska lifvet. Likaså är det i många afseenden beroende på individuella olikheter hos menniskor i afseende på såväl styrka som beskaffenhet i öfrigt. Olika menniskor hafva olika lätthet att minnas olika saker och minnas samma sak på olika sätt och från olika sidor. Detta beror såväl på deras olika intressen och den olika riktningen hos deras iakttagelser som jämväl på den olika beskaffenheten hos deras idéassociationer samt den större eller mindre betydelse dessa i det hela ega. I stort taget kan man tala om tvänne hufvudformer: det minne, som företrädesvis stödjer sig vid idéassociationer (lätthet att minnas händelser och dylikt, så vidt de stå i sammanhang sins emellan eller med annat, detta sammanhang må vara kronologiskt eller ej), och det minne, som företrädesvis beror på liflighet och styrka vid den första uppfattningen (lätthet att minnas enstaka händelser och personer, »taflor», som i minnet bevaras, vanligen starkt individuelt färglagda). Minnets betydelse för det menskliga lifvet ligger deri att det möjliggör en verklig utveckling inom menniskans psykiska lif genom att för detsamma bevara redan en gång vunna resultat. L. H. Å.