Moll

Moll (af Lat. mollis, mjuk), musikt., ursprungligen beteckning på det sänkta, »mjuka» l. »runda» b (b, b molle l. rotundum) i motsats till det höjda, »hårda» l. »fyrkantiga» b ([Återställningstecken], b durum l. quadratum, vårt h); sedermera beteckning på det hexakord, som använde nämnda sänkta b (jfr Hexakord); slutligen och för närvarande beteckning på det tonslägte, som karakteriseras af sänkt (liten) ters. Då treklangen med liten ters icke i likhet med durklangen, som har stor ters, eger någon förebild i de naturliga aliqvottonerna (så vida man ej vill gå upp till deri 10:de. 12:te och 15:de, hvilka äro så godt som oskönjbara), så har mollklangens konsonans alltid varit af osäker natur, och fordom brukade man oftast afsluta äfven stycken, som gingo i moll, med en durklang. I nyare tid har man (v. Oettingen, Riemann) sökt rädda mollklangens konsonans och likberättigande med durklangen genom att fatta den såsom en polarisk motsats till den senare, så att, liksom en durklang (C-dur) bildas från c uppåt genom de harmoniska öfvertonerna till c (g, e, o. s. v.), bildas en mollklang (F-moll) från c nedåt genom de harmoniska »undertonerna» till c (f, ass, o. s. v., eller m. a. o. de toner, i hvilka c sjelf ingår såsom öfverton). För att emellertid undertonerna skola kunna sägas vara likställda med öfvertonerna, måste de liksom dessa vara objektivt hörbara i och med anslåendet af hufvudtonen (c), men detta hafva undertonsteoriens anhängare icke lyckats bevisa. Det betviflas också af Helmholtz, som kallar mollklangen en grumlad (»getrübte») konsonans och uppfattar densamma såsom en tvåfald af klanger (t. ex. c ess g = c-klang + ess-klang), hvilken af Hostinsky t. o. m. kompletteras till en trefald (ass- + c + ess-klang). Helmholtz' förklaring torde tills vidare vara den antagligaste, dock synes den hota mollklangens egenskap af konsonans, så sant konsonans är = klangenhet. -- Ej blott ackordiskt, utan äfven till sin skala har moll visat sig mera vacklande än dur. F. n. plägar man uppställa tre former af mollskalan, en harmonisk (a h c d e f giss a) och två melodiska (uppgående: a h c d e fiss giss a; nedgående: a g f e d c h a). Den sistnämnda motsvarar den eoliska kyrkotonarten. Tänka vi oss den nedgående mollskalan från dominant till dominant, hafva vi den frygiska kyrkotonen, eller grekernas doriska oktavslägte, hvilket verkligen i intervallens läge bildar en polarisk motsats till dur: e d c h a g f e = c d ef g a h c. -- Jfr Dissonans. A. L.