Monrad

Monrad, Ditlev Gothard, dansk biskop och statsman, född i Köpenhamn d. 24 Nov. 1811, blef student 1830 och teol. kandidat 1836. Han egnade sig derefter med ifver åt studiet af de semitiska språken och tog 1838 magistergraden inom detta fack. M. var nära förbunden med flere af de män, som senare kommo att spela en stor politisk rol i Danmark, men höll sig sjelf tillbaka från allt deltagande i den politiska rörelsen, tills han efter konung Fredrik VI:s död, Dec. 1839, tillfälligtvis deltog i studenternas politiska möte och dervid så utmärkte sig såsom talare, att han blef medlem af adressdeputationen till konungen. Från April 1840 till Juni 1841 var han en af redaktörerna för »Fædrelandet» och utgaf 1840--42 en serie »Flyvende politiske blade», som ådrog honom åtal och censur. 1843--46 var M. redaktör af tryckfrihetssällskapets organ, »Dansk folkeblad», i hvilket han med stor talang behandlade allahanda inre och yttre frågor i afgjordt frisinnad anda, och blef derefter genom sin ungdomsvän grefve Knuths bistånd prest på Låland (Sept. 1846). S. å. valdes han till medlem af ständerförsamlingen och utsågs i Mars 1848 till en af de »erfarne män», som skulle rådslå om den nya helstatsförfattningen. Han deltog i det 2:dra »kasinomötet» (d. 20 Mars) och blef derefter minister för kyrko- och undervisningsväsendet. I denna egenskap var det närmast han, som utarbetade utkastet till Junigrundlagen; men han kom icke sjelf att deltaga i diskussionen om densamma, emedan han, jämte flere andra af marsministèren, afgick i November. I Febr. 1849 blef M. biskop öfver Låland-Falsters stift och visade en framstående duglighet i denna sin nya ställning. S. å. invaldes han i folketinget samt hade, med ett kort afbrott (sommaren 1853), säte der till år 1865 och i riksrådet 1856--63. I dessa församlingar spelade han en framstående rol, var under en följd af år (1850--58) ordförande i folketingets finansutskott, afgaf 1850 förslag till lag om en tvungen aflösning af fasteväsendet och var 1853--54 en af ledarna af oppositionen mot ministèren Örsted, hvilket medförde hans afskedande från biskopsämbetet (April 1854). Aret derpå, sedan ministèren aflägsnats, utnämndes M. till öfverdirektör för folkskoleväsendet och departementschef, hade en betydande del i införandet af 1856 års skollag och blef i Maj 1859 kyrko- och undervisningsminister. Väl måste han redan i Dec. s. å. afgå jämte den öfriga ministèren, men från Febr. 1860 till Dec. 1863 beklädde han åter samma post och var derjämte till Sept. 1861 inrikesminister. Under dessa år genomförde han flere vigtiga lagar, men sökte förgäfves att åstadkomma en kyrkoförfattning och utverka andra kyrkliga reformer. Den 31 Dec. 1863 åtog M. sig bildandet af en ny ministèr och sökte afvärja det hotande kriget med de tyska stormakterna genom att erbjuda Novemberförfattningens återtagande, men ville icke låta konungen egenmäktigt upphäfva den. Det föll således på hans lott att styra Danmark under högst farliga förhållanden, och skulden för krigets olyckliga utgång kastades på honom, dels derför att han skilt sig från Hall och de öfrige nationalliberale ministrarna, dels derför att han icke öfvertalade konungen att antaga förslaget om en skiljedom i fråga om Slesvigs delning, utan föredrog att efter Londonkonferensen å nyo upptaga striden. Då Als blifvit intaget, aflägsnades M. från ministerplatsen (d. 11 Juli 1864), röstade i folketinget mot fredsslutet och antydde, att Danmark hällre borde dela Slesvigs öde. Under den följande författningsstriden sökte M. hindra alla ingripande ändringar i Juni-grundlagen och intog en medlande ställning. Samtidigt fann han tröst i vetenskapliga arbeten och utgaf ypperliga öfversättningar af profeten Jesaias samt af Ijobs bok och psalmerna. I Dec. 1865 flyttade M. med sin familj till Nya Zeeland och sysselsatte sig der några år med landtbruk (vistelsen der har han skildrat i Gamle Ny-Zeeland, 1870). Våren 1869 vände han åter till Danmark och blef först landtprest nära Köpenhamn samt 1871 för andra gången biskop öfver Låland och Falster. En samling Prædikener utkom 1871 (3:dje uppl. 1873), hvilken ställer honom högt såsom predikant. Äfven uppbyggelseskriften Fra bönnens verden (1876; »Ur bönens verld», 1877) vann stor spridning (5:te uppl. 1881), och trenne andra skrifter: Den förste kamp om den apostoliske troesbekjendelses oprindelse (1875), Den femte bön og dens liv i kirken indtil Luther (1883) och Et bidrag til den apostolske troesbekjendelses historie (1885--86), vittna om teologisk lärdom. 1879 blef han teologie hedersdoktor. 1874--82 utsände M. nitton Politiske breve, i hvilka han bl. a. polemiserade med Hegermann Lindencrone om krigets förande 1864 och skarpt kritiserade riksrättsdomen af 1877, samt skref Liberalismens gjenmæle til biskop Martensens Sociale ethik (1878). Förgäfves sökte M. 1871--72 att blifva vald till folketingsman. Först 1882 kom han med vensterns tillhjelp såsom liberal högerman in i tinget, hvarest han utan framgång sökte befordra lagstiftningsarbetet samt slöt sig till oppositionen mot Estrup och hans landstingsparlamentarism. I Aug. 1886 nedlade han sitt mandat på grund af försvagad helsa. E. Ebg.