Morän

Morän (Fr. moraine), geol., namn på sådana samlingar eller sammanhopningar af stenar, klippblock, grus och fint bergmjöl eller större och mindre bergartsfragment i allmänhet, som uppstått genom glacierverksamhet och dels förekomma på ytan af och under nuvarande glacierer (och inlandsis), dels blifvit af forna sådana qvarlemnade på den mark, hvaröfver dessa förr framgått (se Glacier). Man skiljer emellan ytmoräner och bottenmoräner. Det är icke osannolikt, att äfven i ismassans inre finnas samlingar af grus och sten, s. k. »inre moräner», men rörande dessa hafva geologerna hittills icke lyckats vinna någon klarhet. -- Ytmoränerna äro af flere slag, nämligen sidomoräner, långsgående vallar eller bankar utefter en glaciers sidor, midtmoräner, hvilka åsformigt höja sig öfver isytan längs glacierens midtparti, och ändmoräner, som begränsa och delvis täcka dennes nedre ände. Sidomoränerna bildas af från bergsluttningarna här och der nedfallande, genom frostens inverkan lösgjorda block och stenfragment. Att dessa blifva fördelade i fortlöpande stenvallar och ej endast ställvis hopa sig beror deraf att ismassan ständigt är i rörelse nedåt dalen. När tvänne glacierer stöta tillsammans och deras närliggande sidomoräner sålunda förenas, uppstår en midtmorän. Sido- och midtmoräner bäras på glacierens rygg småningom framåt till dennes nedre afsmältande ände för att der efter hand afstjelpas och bilda en vanligen bågformig vall, den s. k. ändmoränen, uti hvars sammansättning tillika torde ingå åtminstone någon del af det under isen liggande och framförda materialet. Äfven under sjelfva ismassan bildas nämligen grus, den s. k. bottenmoränen, af det material, som glacieren eller isströmmen lössliter från sitt underlag (bottnen), eller som genom sprickor i isen dit nedfaller från ytan, och som under inflytande af den ovanliggande isens ofantliga tryck, i förening med dennes glidning, blir delvis krossadt och söndermalet till pulver. De i bottenmoränerna inneliggande stenarna och blocken blifva dervid genom nötningen eller knådningen, dels mot hvarandra och mellanliggande finare material, dels mot klippgrunden, kantafrundade, slipade och försedda med rispor och repor (glacierstenar). Stenarna i sido- och midtmoränerna äro deremot öfvervägande skarpkantiga. Gemensamt för alla moräner är, att materialet i dem utgör en regellös blandning af gröfre och finare partiklar, från stora stenblock till stoftfint bergartsmjöl. Det har nämligen icke varit utsatt för vattnets sorterande och renande inverkan. -- Sverige, Finland, Danmark och norra Tyskland täckas till en ganska betydlig del af forna moräner. Det så allmänt öfver berggrunden utbredda kross-stensgruset samt kross-stensleran (morängrus, moränlera) utgöra nämligen det moränmaterial, som den skandinaviska landisen (och enskilda glacierer) vid sin afsmältning under slutet af istiden qvarlemnade på sin då slutligt öfvergifna grund. Moränmarkens ursprungliga ytformer äro likväl öfver stora sträckor dels undandolda af yngre aflagringar, dels förändrade genom vattnets åverkan under en senare nedsänkningsperiod. Sällan kunna derför några väl afgränsade sido-, midt- eller ändmoräner afskiljas. Från trakten af Moss i Norge sträcker sig dock, genom Dalsland, Vestergötland och öfver Vettern, en rad kullar och åsar, hvilka tydligen hafva egenskap af ändmoräner och angifva den gräns, till hvilken den skandinaviska landisen nått under ett visst skede af sin utbredning. Samma ändmorän spåras också längs södra kusten af Norge och södra delen af Finland. -- Tydlig egenskap af bottenmorän eger den inom Skåne, Roslagen och flere andra delar af Sverige förekommande, ofta kalkrika och till mergling använda moränleran eller kross-stensleran med sina ej sällan ganska väl repade stenar och block. E. E.