Sida 188
Morrison ...
en ansedd jurist i London. Han studerade i Oxford med brinnande kärlek den nyfödda humanismens läroämnen, utbildade sig derefter i London till advokat och blef redan 1502 undersheriff derstädes. 1504 opponerade han i parlamentet framgångsrikt mot en oskälig skatteäskning af Henrik VII, men måste till följd deraf under den återstående delen af dennes regering hålla sig borta från politiken. Knappt hade likväl den för lärdom och ett intelligent umgänge intresserade Henrik VIII uppstigit på tronen (1509), förrän han öppnade statens tjenst för M. Denne blef 1514 »master of the requests» (föredragande af besvärsmål) och medlem af hemliga rådet. S. å. upphöjdes han till knight. 1516 utkom i Louvain hans några år tidigare nedskrifna verk De optimo statn reipublicae deque nova insula Utopia, humanismens ryktbaraste literära företeelse på samhällslärans område, ett motstycke till Platons »Staten». I denna skrift gisslar M. det rådande politiska och sociala tillståndet i England samt missförhållandena på det religiösa området och framkastar, skiftevis med åtskilliga i sin följdriktighet alltför påtagliga paradoxer, många af de idéer, som på allvar återkommit i en senare tids kommunistiska samhällsteorier. Han låter en fingerad följeslagare till Amerigo Vespucci berätta om landet »Utopia» i Nya verlden och frammanar på detta sätt den fantastiska bilden af en idealstat, der öfvergrepp af makthafvande äro okända samt privategendom och klassföreträden icke finnas till, men deremot en allas normaliserade arbetsskyldighet och alla religioners fulla likställighet äro föreskrifna. 1521 vardt M. »treasurer of the exchequer» (underskattmästare), var 1523 underhusets talman och utnämndes 1525 till kansler för hertigdömet Lancaster. Vigtiga diplomatiska värf anförtroddes honom äfven. I de då på dagordningen stående kyrkliga frågorna intog M. den ståndpunkt att han lika litet som humanismens främste storman, hans kosmopolitiske vän Erasmus, ville störta sjelfva påfvedömet. Han ville endast låta den nya bildningen komma till sin rätt gent emot medeltidens skolastiska, och då reformationen redan från början artade sig till att stelna i spetsfundiga lärosatser, tvekade han derför icke att bistå Henrik VIII i dennes pennfejd med Luther samt utkasta stridsskrifter mot det inhemska teologiska reformationsstrafvandet i England. M. blef derigenom ansedd för den gamla trons förnämste förkämpe i detta land. 1529 utnämndes han till lordkansler efter Wolsey, hvars planer han vid flere tillfällen korsat. Den praktiske statsmannens känsla af nödvändigheten att kraftigt upprätthålla styrelsens myndighet blef då hos M. fullständigt förherskande framför alla den forne satiriske snillelekarens »utopier»: han lät straffa kättare. Redan i Maj 1532 nedlade han emellertid sitt ämbete, emedan han icke ville medverka till Henriks skilsmässa från Katarina af Aragonien. Då han sedermera hvarken ville erkänna giltigheten af den verkställda skilsmässan eller af konungens öfverhöghet öfver engelska kyrkan i påfvens ställe, rycktes han i April 1534 ur ett tillbakadraget patriarkaliskt hemlif, insattes i Tower och dömdes af en särskildt tillsatt domstol att mista lifvet. Henrik VIII mildrade endast sjelfva dödssättet, och M. halshöggs d. 7 Juli 1535. -- M. var den förste, som på ett mera förtjenstfullt sätt behandlade i skrift det moderna engelska språket. Af hans skrifter utgåfvos de engelska första gången samlade 1530, de latinska 1563. Hans »Utopia» har flere gånger utkommit särskildt.
Morveau [mårvå], Louis Bernhard Guyton de, baron, fransk kemist, f. 1737, blef 1760 advokat och 1786 sekreterare vid Dijons akademi. Han lemnade 1783 helt och hållet juridiken för att egna sig åt kemien, i hvars historia han gjort sig mest känd genom en 1787 i förening med Lavoisier, Berthollet och Fourcroy utarbetad ny kemisk nomenklatur. Han kom 1791 till Paris såsom medlem af nationalförsamlingen och följde franska hären 1794 till Belgien. Efter återkomsten till Paris blef han professor vid Ecole polytechnique, 1799 generaladministratör för myntet, 1800 direktör för École polytechnique och 1811 baron. Död 1816. P. T. C.
Morven, bergstrakt i norra Skotland på gränsen mellan grefskapen Caithness och Sutherland. Högsta berget, Morven, är 711 m. högt.
Morän (Fr. moraine), geol., namn på sådana samlingar eller sammanhopningar af stenar, klippblock, grus och fint bergmjöl eller större och mindre bergartsfragment i allmänhet, som uppstått genom glacierverksamhet och dels förekomma på ytan af och under nuvarande glacierer (och inlandsis), dels blifvit af forna sådana qvarlemnade på den mark, hvaröfver dessa förr framgått (se Glacier). Man skiljer emellan ytmoräner och bottenmoräner. Det är icke osannolikt, att äfven i ismassans inre finnas samlingar af grus och sten, s. k. »inre moräner», men rörande dessa hafva geologerna hittills icke lyckats vinna någon klarhet. -- Ytmoränerna äro af flere slag, nämligen sidomoräner, långsgående vallar eller bankar utefter en glaciers sidor, midtmoräner, hvilka åsformigt höja sig öfver isytan längs glacierens midtparti, och ändmoräner, som begränsa och delvis täcka dennes nedre ände. Sidomoränerna bildas af från bergsluttningarna här och der nedfallande, genom frostens inverkan lösgjorda block och stenfragment. Att dessa blifva fördelade i fortlöpande stenvallar och ej endast ställvis hopa sig beror deraf att ismassan ständigt är i rörelse nedåt dalen. När tvänne glacierer stöta tillsammans och deras närliggande sidomoräner sålunda förenas, uppstår en midtmorän. Sido- och midtmoräner bäras på glacierens rygg småningom framåt till dennes nedre afsmältande ände för att der efter hand afstjelpas och bilda en vanligen bågformig vall, den s. k. ändmoränen, uti hvars sammansättning tillika torde ingå åtminstone någon del af det under isen liggande och framförda materialet. Äfven under sjelfva ismassan bildas nämligen grus, den s. k. bottenmoränen, af det material, som glacieren eller isströmmen lössliter från sitt underlag
Källa: Project Runeberg · ·
