Murbruk

Murbruk är ett slags kitt, som har till ändamål att fast förena på eller bredvid hvarandra liggande stenar i ett murverk eller att gifva detta ett skyddande eller prydande öfverdrag. Alltefter beståndsdelarna är murbruket kalkbruk, gipsbruk och lerbruk. Kalkbruket, det vanliga murbruket, består af släckt kalk, sand och vatten. Ett godt bruk måste vara snart bindande, ega täthet, ej suga till sig fuktighet, ej för mycket krympa eller spricka samt ega varaktighet. Godheten beror på beståndsdelarnas beskaffenhet och relativa mängd. Förhållandet emellan beståndsdelarna åter beror på kalken; oren eller mager kalk erfordrar mindre sand än ren och fet. Vanligen tager man 1,5--3 delar sand på 1 del kalk. Vatten bör ej tillsättas mera, än som under brukets hårdnande fördunstar. Vanligen är bruket lagom tjockt, när det ej styckevis, utan i en klump faller af murslefven. Murbruket beredes på det sätt, att beståndsdelarna med handkraft (i lafvar) eller maskin (t. ex. murbruksqvarn) blandas med hvarandra till en tjock, seg och smidig massa. Blandningen bör ske omsorgsfullt, så att alla sandkornen komma i beröring med kalken. Sanden tillsättes, för att bruket skall blifva hårdare och ej spricka. Till mursand bör användas ren skarpkantig qvartssand med 5--10 proc. granit eller fältspatkorn. Sedan murbruket är färdigt, bör det användas, innan det hinner torka. Så beredt murbruk kallas äfven »luftmurbruk», emedan det med fördel kan användas endast ofvan jord, der det småningom hårdnar, beroende på att vatten afdunstar och kolsyra upptages, hvarigenom bildas kolsyrad kalk, som i form af mikroskopiska kristaller förbinda sandkornen och medelbart äfven stenytorna med hvarandra. Vattnets för snabba afdunstning hindras af sanden, som äfven gör massan mera porös, hvarigenom lufttillträdet lättas. Murbruket, som i allmänhet fastnar bättre vid skrofliga än vid släta ytor, förbinder lättare porösa och grofkorniga stenarter, lättast talkhaltig sten, derefter kalksten, ej så väl granit, sämre sandsten och sämst basaltartad sten. De första åren synes bruket företrädesvis fastna vid stenen, men med tiden hårdnar det småningom inom sig sjelf och blir slutligen t. o. m. hårdare än sjelfva stenen. Köld inverkar menligt på luftbruket, synnerligast om det förefinnes i tunnare lager, eller om det ej hunnit hårdna och torka. I frost bör naturligtvis sjelfva murningen aldrig göras, emedan det frysande vattnet utvidgar sig och sönderspränger murverket. Till murning i fuktig mark eller under vatten användes ett särskildt slags kalkbruk, s. k. hydrauliskt murbruk eller »vattenmurbruk» (se Cement). -- Gipsbrukets egenskap att hastigt hårdna inskränker dess användning till prydnader, listverk, invändig puts etc.; till utvändig puts användes deremot kalkbruket. -- Enär kalkbruk ej tål hetta, måste till murar, som äro utsatta för eld, användas lerbruk, som dock ej är egentligen bindande, emedan det hvarken fastnar vid sten eller blir särdeles hårdt. Lerbruket består af med sand i vatten sammanältad lera, som bör vara god och i färgen grå, brun eller gulaktig; ju magrare lera, dess mindre sand. Utom till eldstäder nyttjas lerbruk äfven till murning kring trävirke (som af kalken skulle skadas), vid murning med lufttorkadt tegel m. m. L. W:son M.