Mur, murverk, kallas i allmänhet ett byggnadsverk af särskilda stenar, antingen utan bindemedel lagda på eller bredvid hvarandra, s. k. »kallmur», eller ock förenade genom ett först tunt och flytande, sedan hårdnande murbruk. Någon gång uppföras murar äfven af stampad jord eller lera med eller utan inblandad halm (pisé), eller ock gjutna af olika material, vanligen kalkbruk. Alltefter olika form och ändamål indelas murverk i liggande, stående och hängande. Liggande murverk, d. v. s. med liten höjd i förhållande till längd och bredd, äro grundmurar (murars undre, bredare del) och golfmurar (golfstenbeläggning). Stående murar, med större höjd än tjocklek, äro antingen fristående (hufvud-, lång-, skilje- och gafvelmurar) eller beklädnads-(tetrass-)murar, som skola stödja en bakom varande jordmassa (se om dem äfven Fästning, sp. 625), eller pelare, vare sig fristående, då de äro uppbärande, eller stödda mot en mur, då de kallas stödjepelare, sträfpelare (Fr. contre-fort). Allt stående murverk, som uppbär hvalf eller bågar, kallas vederlag. Hängande (sväfvande) murverk kallas sådant, som till följd af särskild sammansättning och form ej behöfver uppbäras eller stödjas öfverallt, utan endast på en eller flere sidor. Hit höra hvalf (se d. o.) och listverk l. framspringande murverk till prydnad, krön eller skydd mot vattendropp (se Gesims). -- Stenmurar uppföras antingen af konstgjord sten, vanligen tegel, eller af naturlig sten, såsom sprängd, kilad eller bruten sten (vanligen granit, sandsten, kalksten o. s. v.) och huggen (qvader-) sten. Murverket kan äfven vara blandadt. För att mursten skall vara fullt lämplig, får den hvarken sönderfalla eller »sintra» tillsammans (smälta vid stark värme) eller vittra i fria luften eller genom inträngande fuktighet (se Mursalt). Bästa mursten är tegel och qvadersten, dernäst sprängsten; sämst är kullersten. Stenarna kunna läggas i muren på olika sätt. I löpskikt ligga de sålunda längs efter och kallas löpstenar; i sträck- l. koppskikt ligga de efter murens tjocklek och kallas sträck-, bind- eller koppstenar. Läggas stenarna i vinkel mot murens framsida, uppstår ett kryss-, smyg- eller strömlagskikt; ställas de på högkant bredvid hvarandra, uppstår ett rullskikt. En i mur inlagd stens begränsningsytor kallas: den öfre bygg, den undre ligg, den främre i dagen kopp och sidoytorna fogytor. Enligt regeln tages den största ytan till ligg, den minsta till bygg. Vid murning med naturlig sten bör dock liggytan i berget äfven blifva ligg i muren, och noga bör tillses, att stenen väl hvilar på sin liggyta. Valet af koppyta beror åter på om stenens ändamål är att vara löpsten eller bindare äfvensom, vid murning med ohuggen sten, om ytan är någorlunda jämn. Fogarna benämnas stötfogar och liggfogar, alltefter som de äro lodräta eller horisontala. Genom stenars ojämnhet uppkomna för stora fogar utfyllas (»skolas») väl med smärre sten och skärf. Vid murningen söker man alltid ordna stenarna så, att de redan genom sitt inbördes läge väl binda hvarandra eller »göra förband». För regelbundna förband gälla följande allmänna grundsatser: stenarna i ett öfre skikt böra täcka stötfogarna i ett undre; stötfogarna böra utan afsättningar gå tvärs genom hela muren; vid hörn bör i samma skikt den ena sidan vara löp-, den andra sträckskikt. De olika murförbanden äro: block- l. vendiska förbandet (fig. 1), kryssförbandet (fig. 2), sträckarförbandet, polska l. gotiska (äfv. beklädnads-) förbandet (fig. 3), krysslag-, smyg- l. strömförbandet, pelareförbandet (fig. 4), rör- l. skorstensförbandet (fig. 5) och ihåliga murars förband. Vid all murning böra stenarna före inläggandet väl rengöras från dam samt vätas, emedan stenen annars alltför lätt suger till sig vatten ur murbruket och dettas för hårdnandet nödvändiga fuktighetshalt sålunda borttages (vid nyss bruten hård kalksten und-vikes dock vätningen). Äfven det färdiga
Fig. 1. Fig. 2. Fig. 3. Fig. 4. Fig. 5.
skiktet skall afdammas och vattenstänkas; sedan utbredes murbruket jämnt öfver hela bredden, med undantag af några centimeter närmast ytterkanterna. När så den vattnade stenen nedlägges och skjutes intill den näst föregående, stiger bruket upp i stötfogarna och framtränger mer eller mindre nära koppytan. Går bruket ända ut till framkanten, kallas fogen full, annars hålfog eller öppen; den förra användes vid tunnare murar, den senare vid tjockare. Allt en byggnads murverk bör gerna samtidigt stiga i höjden; kan detta af någon orsak ej ske, användes vid afsättningarna aftrappning eller förtagning. Skall nytt murverk bringas i samband med gammalt, eller vid olika grund, är bäst att uppföra det ena murverket lodrätt intill det andra, utan förband. Under arbetets fortgång måste murarna ofta afvägas och lodas; uppkomna fel rättas genast. När muren nått sin fulla höjd, utjämnar man honom antingen för att derpå uppföra en annan eller för att anbringa täckning mot vatten, som annars lätt skulle intränga i och skada muren. När murverket väl torkat, afputsas (rappas) det. För att vid tjockare murar påskynda uttorkningen, utsparas dragrör, hvilka sedan vid putsningen igenfyllas. Fulla fogar urkratsas något, innan putsen pålägges. Man kan äfven nöja sig med endast fogstrykning, som då bör göras med godt cementbruk. -- Murar af stampad jord, pisémurar, uppföras af lerblandad, ej för fet jord på sådant sätt, att på 0,6 m. öfver marken uppförda grundmurar jorden omsorgsfullt tillstampas inom träramar i 6--10 cm. tjocka skikt. Dessa murar, som böra vara minst 0,6 m. tjocka för 3 m. höjd, få alltid en framspringande betäckning. De användas hufvudsakligast till uthusbyggnader. -- Gjutna murar uppföras af stenstycken och kalkbruk (se Murbruk) på sådant sätt, att i träformar af samma höjd som muren och så många bredvid hvarandra, att hela murlängan kan gjutas på en gång, inläggas lagervis stenstycken och väl beredt bruk, hvarvid tillses, att allt blir som en massa. Man kan äfven gjuta block af hydrauliskt bruk (se Cement) och småsten samt derefter mura med dem på vanligt sätt. De s. k. cendrin-murarna gjutas på samma sätt af 1 del kalkmjöl och 5 delar stenkolsaska. Fransmännen begagna ofta stampad beton (se d. o.) till murar; engelsmännen stampa någon gång murar af 6--7 delar groft kiselgrus och 1 del portlands-cement. Äfven i Tyskland uppföras ibland hus af cementbeton. -- En murs styrka (stabilitet) är beroende af belastningen, särskildt sidotrycket, af grundens beskaffenhet, höjden i förhållande till tjockleken, materialernas beskaffenhet, stenarnas ändamålsenliga läge till hvarandra (goda förband), murbrukets godhet och bindande kraft samt murningens utförande. En murs stabilitet kan ökas genom »förankring». Genom horisontalkrafternas inverkan uppstå hos murens delar antingen en vridande rörelse (omkantning) eller en glidande rörelse (förskjutning); motverkande krafter blifva då friktionen mellan stenarna och mellan muren och grunden samt murbrukets kohesion i fogarna. För att beräkna beklädnadsmurars motståndskraft måste man först bestämma jordens sidotryck. Minsta tjockleken för beklädnadsmurar bör för frostens skull vara 1 m. upptill. På fast grund hvilande fristående murars tjocklek i en byggnad beror på deras höjd och fria längd, stenens form, styrka och tyngd, antalet öppningar i murarna, murbrukets godhet och murningens utförande samt belastningen och dess verkan. Enligt Stockholms byggnadsordning skola fria yttermurar i flerevåningshus vara i bottenvåningen 0,6 m. samt i öfre våningarna (liksom öfverallt i lägre hus) minst 0,45 m. Brandmur mot granne bör vara 0,45 m. till andra våningen samt derofvan 0,3 m.; vid lägre hus öfverallt minst 0,3 m. Innermurarna kunna göras tunnare, bärande midtelmurar dock ej under 0,45 m. Grundmurar göras upptill vanligen 0,3 m. tjockare än den ofvanpå stående öfvermuren, nedtill 1 1/2 à 2 ggr tjockare än denne; de skola alltid gå så djupt ned, att kälen blifver utan menligt inflytande på dem, sålunda omkr. 1,2 m. Styrkan hos för öfrigt lika murar af qvadersten, tegel och sprängsten förhåller sig i det närmaste som 5 : 4 : 3.
Redan i den äldsta forntiden var konsten att uppföra murar väl bekant. Egypterna murade med väldiga huggna block af granit, porfyr, marmor, sandsten, basalt eller alabaster. Babylonerna uppförde, i saknad af sten, sina oerhörda murmassor af soltorkadt eller brändt tegel. Perserna åter använde huggna stenar (ofta af marmor), som ibland förbundos medelst jernnaglar. Fenicerna hade väl hopfogade qvaderblock, men dessa voro dock oftast släthuggna blott vid kanterna (första profvet på »rustik» l. mursten med rå koppyta). Hebréerna murade med randade qvaderblock, ofta med ohuggen yta. Pelare uppförde de af rund qvadersten utan bruk. Ringmurar byggdes af tre skikt qvadersten och ett fjerde skikt cederbjelkar. (Konung Salomos palats var uppfördt af »dyrbar sten, huggen efter mått och sågad med såg både på innan- och utansidan, ifrån grunden ända upp till taklisterna».) Mindre Asiens folk uppförde murar af månghörniga, noggrant huggna och väl sammanfogade block. I Indien användes rödaktig sandsten, granit och marmor samt tegel (Ceylon). Kinesiska muren är af qvadersten och tegel med fyllning inuti af jord och rullsten. Greklands äldsta innevånare bildade, liksom urfolken, sina murar genom att stapla väldiga, råa stenblock på hvarandra utan bindemedel, s. k. cyklopiska murar. Senare höggo grekerna vanligen stenarna och uppförde då murar på tre olika sätt: emplekton, då mellanrummet mellan två tunnare frontmurar utfylldes med grus och småsten, isodomon, då hela muren byggdes af regelbundna och lika stora stenar, och psevdisodomon, då muren uppfördes af oregelbundna och olikstora stenar. Etruskernas murar voro hopfogade af stora oregelbundna, polygonala stenblock utan bruk; senare använde de vågräta lager och slutligen äfven murbruk. Romarna, som lärt murbyggnad af etruskerna, använde i början qvaderstenar, som först efter Greklands eröfring höggos af marmor. Dessutom begagnade de tegel redan under republiken, men till vidsträcktare bruk dock först efter Augustus. Romarna hade två slags mursätt: incertum och reticulatum; för öfrigt bibehöllos äfven grekernas tre olika byggnadstyper. Kalk och murbruk användes ej alltid, utan stenblocken förbundos ofta medelst laxstjertformade dubbar af trä eller koppar. Bysantinerna murade vanligen med tegel i olikfärgade skikt. Under medeltiden användes hufvudsakligen qvader och tegel. Morerna murade dels med tegel, dels med huggen sten, dels slutligen äfven med ett lösare af småsten, kalk och jord sammansatt material. Valakernas murar hade skikt omvexlande af huggen sten och tegel. I Sverige nyttjades ofta grofva kullerstenar till slotts- och kyrkomurar. Dessa murar, som måste göras mycket tjocka, fingo dock först efter längre tid (århundraden) sin fulla fasthet. Vidare murades med mer eller mindre tuktad gråsten, kalk- eller sandsten och senare med tegel. L. W:son M.