Museum, Lat., Grek. museion, kallades af forntidens romare och greker hvarje åt muserna (»sånggudinnorna») helgad plats. Sådana sånggudinnornas helgedomar funnos flerestädes i Grekland, såsom vid Helikon, Parnassos, Olympia, Troizen. Korint och Athen, hvarest en söder om staden belägen höjd (Filopappos) ännu i dag stundom kallas Museion. Till sånggudinnornas tempel och helgade områden förlades helt naturligt täflingar i skaldekonst, sång och andra vittra idrotter, hvarigenom benämningen museum kom att öfver hufvud användas om hvarje plats för idkande af öfningar i konst och vetenskap eller musik i den vidsträckta betydelse, som grekerna gåfvo åt detta ord. Ett sådant museum för filosofiska studier inrättades i Athen genom testamentarisk disposition af Theofrastos, Aristoteles' lärjunge, och var sedan länge ett stamhåll för den peripatetiska skolan. Det synes i viss mån hafva tjenat såsom förebild för det vida större och berömdare museet i Alexandria (se. nedan). -- I modern mening betyder museum en systematiskt ordnad, för stadigvarande offentligt utställande afsedd samling af konstverk (statyer, taflor, gravyrer, teckningar, modeller o. s. v.), naturhistoriska föremål (zoologiska, mineralogiska, paleontologiska, anatomiska, botaniska), fornsaker, etnografiska minnesmärken, krigsredskap samt till konstindustrien eller annat yrke hörande föremål. Äfven den särskildt inredda byggnad, i hvilken en sådan samling förvaras, kallas museum. De första museer i denna nyare bemärkelse uppstodo uti Italien under renaissance-tiden och utgjorde samlingar af plastiska konstverk. De förnämsta konstmuseer finnas i Rom, Neapel, Florens, Madrid, Paris, London, Dresden, Wien, München, Berlin och Petersburg. Bland arkeologiska och etnografiska museer framstå de i Köpenhamn och Stockholm (Statens Historiska museum och Nordiska museet). De utmärktaste konstslöjdmuseer äro de i Wien och Berlin samt South-Kensington-museet i London. Från nyaste tiden härrör idén till yrkesmuseer, i hvilka såväl råvaran och arbetsredskap (verktyg och maskiner) som ock bearbetningens grader och det färdiga alstret kunna tagas i betraktande. Af denna art är Bethnal Green museum i London.
Det alexandrinska museet, hvars forntida glans i mångens föreställning antagit oerhörda dimensioner, var en skapelse af Ptolemaios II Filadelfos (283--246 f. Kr.), som lät uppföra en eller möjligen flere byggnader, hvilka stodo i direkt förbindelse med det kungliga palatset och upplätos åt en skara lärde från olika områden. Desse lärde, som grupperade sig efter resp. fack under särskildt valda föreståndare, stodo under öfverinseende af en af konungen -- på romareväldets tid af kejsaren -- utnämnd »öfversteprest». Museet hade egna tillgångar, som sannolikt härflöto från en omfattande jordegendom, skänkt af kunglig ynnest. Dess lärde åtnjöto -- det vet man med säkerhet -- ett årligt (kungligt) anslag, som hvar och en personligen fick uppbära. Enligt Strabon innehöll museet »en sal till att promenera i, en annan till att sitta i och tillika en stor byggnad, der de vid detsamma anställde lärde intogo sina måltider». I museet idkades lärda studier, af stor betydelse i synnerhet på filologiens område; der undervisades äfven, och lärjungarnas antal inom vissa discipliner, t. ex. de filosofiska, var stundom ganska betydligt. Museet stod i nära förbindelse med det alexandrinska biblioteket, som, när det var som störst, torde omfattat bortåt 900,000 rullar. Denna samling var grundlagd af Ptolemaios I Soter. Man får med Parthey antaga, att der förvarats bl. a. originalskrifterna till de berömdaste grekiske auktorerna. Sin kraftigaste blomstring hade museet under ptoleméerna, i synnerhet under de fem första. De lärdes antal skall då hafva uppgått till omkr. 100. Om museets öden under de följande ptoleméerna känner man icke mycket, om man undantager, att Ptolemaios Evergetes II en längre tid svårt hemsökte den lärda anstalten. På romerska kejsaretiden missbrukades museet åtminstone delvis till ett slags försörjningsinrättning för kejserliga gunstlingar. Under Aurelianus förstördes i grund (273) det qvarter (Bruchium), der museet var beläget. Det sistnämnda delade naturligtvis omgifningens öde. Af de få lärde utvandrade somliga till Konstantinopel, andra slogo sig ned i Serapeum, som också egde bibliotek. Om museets senare öden har man blott osäkra uppgifter. I hvarje fall kan man anse institutionen bortsopad från Egyptens mark med den arabiska eröfringen (omkr. 640). Museets största betydelse för den menskliga odlingen ligger deruti att dess verksamhet koncentrerades kring bevarandet och mångfaldigandet af den klassiska forntidsliteraturen. Andra liknande anstalter, förmodligen inrättade efter mönstret af det alexandrinska museet, omtalas i Pergamon, Antiocheia och Konstantinopel. Jfr G. Parthey: »Das alexandrinische museum» (1838). K. P.