Mustafa

Mustafa (Arab. »utvald»), namn på fyra turkiska sultaner. -- 1. M. I, Muhammed III:s son, följde sin broder Achmed I på tronen (Nov. 1617) på grund af dennes förordnande, med anledning af hans son Osmans minderårighet, hvarigenom för första gången den förut gällande förstfödslorätten upphäfdes till förmån för äldste anförvandten. Genom fjorton års fångenskap i harem förslöad ända till svagsinthet, var han nära att af idel tanklöshet ådraga sig ett krig med Frankrike, men störtades efter tre månaders regering genom en palatsrevolution, som satte den fjortonårige Osman II på tronen. Sedan denne mördats, i Maj 1622, blef M. åter sultan, men afsattes 1623 och blef 1639 strypt på befallning af sin brorson och efterträdare Murad IV. -- 2. M. II, Muhammed IV:s son, följde i Febr. 1695 sin farbroder Achmed II på tronen. Han var en duglig och kraftig regent samt hade i början stora framgångar i den ständiga striden mot de europeiska granstaterna. Han slog österrikarna vid Lugos (Sept. 1695), tvang ryssarna att upphäfva belägringen af Azov (Okt. s. å.) och tillfogade österrikarna under August den starke af Sachsen ett nytt känbart nederlag vid Olasch (Aug. 1696). Efter det blodiga nederlaget vid Zenta (Sept. 1697) måste M. sjelf fly och tvangs efter fortsatta olyckliga strider till den ödesdigra freden i Karlovicz (Jan. 1699), som för alltid bröt Turkiets öfvermakt i sydöstra Europa (se Karlovicz). I rikets inre förvaltning understödde M. kraftigt sin utmärkte vesir Husein Köprili, men efter dennes död var han icke i stånd att genomföra några reformer mot ulemas och janitsjarernas motstånd. Afsatt till följd af desses stämplingar (Aug. 1703), efterträddes han af sin broder Achmed III och dog i Dec. s. å. -- 3. M. III, Achmed III:s äldste son, följde i Okt. 1757 sin kusin Osman III i regeringen. Mer än vanligt begåfvad, kunskapsrik och kraftfull, sökte M. att både utåt och inåt öka och trygga sitt rikes politiska makt. Början af hans regering förflöt fredligt under vesiren Ragib paschas visa ledning. Trots alla Englands intriger lät M. icke förmå sig att i Sjuåriga kriget kämpa mot Österrike samt förkastade äfven Preussens förslag om en off- och defensivallians (Okt. 1762). Deremot ledde ryssarnas stämplingar i Asien i förening med Frankrikes uppmaningar till ett långvarigt, i det stora hela ofördelaktigt krig med Ryssland (Okt. 1768). I begrepp att af resa för att sjelf öfvertaga befälet öfver Donauhären, bortrycktes M. af döden, Sept. 1774, uppriktigt saknad af hela sitt folk. Den allmänna korruptionen samt omgifningens falhet och okunnighet hindrade honom att verkställa, sina planer rörande den inre förvaltningen. Bland annat hade M. för afsigt att vid första tid af fred låta genomgräfva näset vid Sues, och han afsände den bekante baron Thott för att vidtaga förberedande undersökningar. -- 4. M. IV, son af Abdu-l-Hamid I, blef genom en palatsrevolution insatt i sin störtade kusin Selim III:s ställe (Maj 1807). Ehuru han vid första utbrottet af ett uppror, föranstaltadt af Selim III:s anhängare, genast lät afrätta denne (Juli 1808), blef han kort derefter afsatt och på befallning af sin broder, sultan Mahmud II, afrättad i Nov. 1808. H. A.