Myopi (Grek. myopia, af myein, tillsluta, och ops, öga), närsynthet, ett fel i ögats byggnad, hvarigenom förmågan att se väl på längre håll är inskränkt. Felet beror i de flesta fall på en förlängning af ögats längdiameter. De fjärran ifrån kommande, således parallella, strålarna brytas relativt för starkt; de träffa tillsammans i en punkt, som är belägen framför ögats näthinna, å hvilken sålunda en »spridningskrets» uppkommer i st. f. en koncis bild. Endast ljusstrålar, som komma från ett närbeläget föremål, således träffande ögat mer eller mindre divergerande, motsvara den förökade brytningsförmågan hos det närsynta ögat och träffa tillsamman å dess näthinna. Från närsynthet är att väl skilja svagsynthet, hvarvid synen på längre håll lider jämförelsevis mera än den på nära. I det förra fallet hjelpa konkava glasögon, i det senare försämra de synförmågan. Båda tillstånden kunna dock förekomma tillsammans. -- Närsyntheten kan bero på arf. Barn af närsynta föräldrar äro alldeles otvifvelaktigt oftare behäftade med närsynthet än de, som hafva normalseende föräldrar. Någon gång visar sig närsyntheten ganska tidigt; fall äro iakttagna, der redan hos nyfödda i ögats bakre pol funnits förändringar, som tillhöra närsyntheten. I regeln blir närsyntheten i dessa fall betydligare än i andra. Eljest iakttages vanligen närsynthet, först då barnets ögon börja att mera ansträngas, och den fortgår sedermera. I vissa fall stannar utvecklingen deraf, ungefär då kroppen är fullt utbildad, i andra fortgår den vida längre. Att ansträngning af ögonen genom arbete på nära håll, såsom läsning, sömnad o. s. v., kan framkalla närsynthet är högst sannolikt; att den bidrager att föröka densamma är alldeles otvifvelaktigt. Undersökningar, som i mycket stor omfattning vidtagits i alla civiliserade land, utvisa, att antalet närsynta är större hos barn i de högre s. k. lärdomsskolorna, än hos folkskolans lärjungar (lägst i landtkommunernas skolor), äfvensom att närsyntheten träffas oftare och blir mera höggradig för hvarje klass. Det ligger nära till hands att derför anklaga sjelfva skolan och dess ofta ofullständiga hygieniska inrättningar, och en verklig opinionsstorm har i detta hänseende gjort sig gällande. En viss reaktion har dock i detta fall på den allra sista tiden inträdt. Man har funnit, att de nyaste, allrabäst inrättade skolorna visa ett antal närsynta, som ej mycket understiger de andras, och man har derigenom blifvit tvungen att äfven taga i beräkning andra faktorer, synnerligast hemarbetet och de förhållanden, under hvilka detta bedrifves. Ansträngningens skadliga inflytande qvarstår dock lika visst.
Graden af närsyntheten mätes genom det svagaste konkavglas, hvarmed patienten kan se väl eller bäst i fjärran. En närsynthet af 1 dioptri (efter den äldre bestämningen 1/36) till 4 dioptrier (1/9) kan räknas till de måttliga. De från 4 till 8 (1/5) äro höggradiga. Stannar det härvid, kan ögat ännu vara i öfrigt friskt och synen god. Men vid än högre grader är ögat vanligen sjukt, eller åtminstone är faran för sjukdom i ögat ganska stor. En mängd för synens bestånd ytterligt vådliga sjukdomstillstånd kunna när som hälst stöta till, så att den gamla föreställningen att närsynta ögon äro starka långt ifrån alltid håller streck. De närsyntes fördel är, att de se bättre än andra på närmare håll, just derigenom att de kunna föra föremålen närmare till ögat och derigenom få större näthinnebilder. Af samma skäl kunna de arbeta vid svagare belysning. Dessutom behöfva de i regeln ej vid tilltagande ålder begagna »gubbglasögon». Men dessa fördelar betalas dyrt genom nödvändigheten att för längre afständ alltid behöfva begagna glas, om de vilja se väl (och de närsynte se ändå i fjärran aldrig så väl som fullt normalseende), och vidare genom de faror, som de högre graderna medföra för synens bestånd. Ett obehag uppstår ofta för de närsynte äfven vid arbete på nära håll genom tvånget att starkt konvergera med synaxlarna. Detta anstränger öfver måttan de inre raka ögonmusklerna, som måste tagas i anspråk, för att ögonen skola kunna riktas tillsammans på föremål, belägna endast några tum från ögonen. Häraf uppkomma dels kongestioner till ögat, dels närsynthetens tilltagande, dels smärtor i musklerna, radierande ut i ögonen och vida omkring, slutligen omöjlighet att fixera. Också använda många närsynta endast det ena ögat vid arbete, det andra skelar utåt och förlorar i synkraft. -- Hos närsynta uppträder ofta äfven en kramp i ackomodationsmuskeln, hvarigenom närsyntheten blir skenbart större, än den verkligen är. Föremålen måste närmas ytterligare, till ögonens skada; för längre håll hjelpa ej som förr de gamla lorgnetterna och inga andra häller. -- Någon bot för närsynthet gifves icke. Man måste söka att så vidt möjligt är förekomma den eller åtminstone förebygga dess tilltagande genom alla medel, som göra arbetet mindre ansträngande. God belysning, väl afpassadt afstånd vid arbetet, rediga stilar, kroppens stärkande i allmänhet och åtskilligt annat äro betingelser, som ej böra underlåtas. Den palliativa hjelpen består i användande af konkava glasögon. Dessa sprida de från fjärran kommande parallella ljusstrålarna så, att de blifva divergerande och passa för det närsynta ögats brytningsförhållanden. Det svagaste glas, det som åstadkommer endast en divergens af ljusstrålarna, nätt och jämnt tillräcklig för deras sammanbrytning på retina, utan anlitande af ögats ackomodation eller förmåga att öka brytningskraften, motsvarar således den verkliga graden af närsynthet. För afstånd må gerna glas begagnas, som fullt korrigera närsyntheten. Vid de måttliga graderna, åtminstone till 3 dioptrier (1/12), behöfvas ej glasögon för arbete; men vid starkare närsynthet är det fördelaktigt att begagna konkavglas, dock ej starkare, än som behöfves för att medgifva ett tydligt seende i det gifna afstandet. Närsynta välja ofta glasögon, utan att rådfråga sakkunniga personer. Detta är oriktigt och farligt; bedömandet är alldeles icke så lätt, som man vanligen föreställer sig. Närsyntheten är så ofta komplicerad med andra felaktigheter, ojämnhet i ögats olika brytande diametrar eller meridianer, olika synvidd på ögonen, ackomodationskramp, förändringar i ögats djupare liggande delar, att det ofta behöfves den mest samvetsgranna undersökning för att välja passande glas. Lyckligast vore utan tvifvel, om man, i st. f. att anse närsynta ögon såsom starka ögon, betraktade dem som sjuka eller åtminstone såsom sådana, hvilka när som hälst kunna blifva det, och i alla händelser såsom behöfvande en omsorgsfull vård. Rsr.