Myror, zool., insekter, som utgöra en egen, väl begränsad familj, Formicidae, bland steklarna (Insecta, Hymenoptera). Man delar dem i flere underfamiljer, bland hvilka Myrmicidae, Dolichoderidae och Camponotidae äro representerade i Sverige. Den första underfamiljen omfattar hos oss följande 7 slägten: Myrmica Latr., Solenopis Westw., Formicoxenus Mayr, Tomognathus Mayr, Leptothorax Mayr, Tetramorium Mayr och Anergates Forel. Af den andra underfamiljen finnes i Sverige endast slägtet Tapinoma Först., och af den tredje 4 slägten: Lasius Fabr., Formica L., Polyergus Latr. och Camponotus Mayr. Till dessa slägten hänföras i senaste myrmekologiska arbete af d:r G. Adlerz 20 arter, men derjämte finnas många s. k. »raser», som i ett eller annat afseende skilja sig från den egentliga arten. Det är ur allmän zoologisk synpunkt högst anmärkningsvärdt, att myrornas arter förete en ovanlig rikedom på mellanformer, hvilka uppträda kolonivis och det med en beständighet, som lätt kunde leda till att anse dessa mellanformer för »goda arter». Myrorna kännetecknas deraf att de hafva antingen endast första eller ock både första och andra bakkroppssegmenten sammansnörda till ett smalt skaft (petiolus), som förenar bakkroppen med mellankroppen. Antennerna äro 10--13-ledade och vinkelböjda (»brutna», »piskformiga»). Hannar och honor äro vingade, men »arbetarna» (outvecklade, sterila honor) vinglösa. Myrornas öfverkäkar äro kraftigt utbildade och underläppen försedd med en liten hinnaktig tunga. Myrornas nervsystem är i det hela utveckladt efter samma typ, som den man finner hos steklarna. Men man har hos myrorna anmärkt å det öfre halsgangliet, som skulle motsvara ryggradsdjurens hjerna, två med många namn betecknade, å detta gangliets bakre del framträdande bildningar, hvilka af en del zoologer hafva ställts i samband med myrornas i många fall högt utvecklade intelligens. De underbara iakttagelser, som med full säkerhet blifvit gjorda rörande myrornas biologiska förhållanden, deras samhällsinrättningar och lefnadsvanor samt förmåga att lämpa sig efter förhandenvarande omständigheter äro i sanning ofta så nära gränsen af det otroliga, att man väl härvid kan tillämpa den kända satsen: »Det sanna är icke alltid sannolikt». Sakrika framställningar af myrornas lefnadsförhållanden ega vi i G. Adlerz' nyligen utgifna »Myrmecologiska studier» (Bihang till Vet. akad:s handlingar, 1887) samt i O. M. Reuters »De lägre djurens själslif» (n:o 34 och 35 af »Ur vår tids forskning», 1886). Här kunna endast mera allmänna antydningar och några enskilda drag ur myrornas lif finna plats.
Det är bekant, att myrorna bilda samhällen, hvilka hos olika arter och äfven hos samma art kunna oerhördt vexla i afseende å samhällsmedlemmarnas antal, från några få (knappt ett tiotal) till omkr. 500,000. Individerna i ett samhälle äro i regeln af 3 olika slag: honor, hannar och »arbetare». Af dessa sistnämnda finnas ofta olika klasser, skilda genom storlek och äfven genom arbetsvanor. Arbetarna hafva alltid den högst utvecklade intelligensen, i samband med »hjerngangliets» större utveckling. De äro genom sin begåfning och sin talrikhet den herskande klassen, »beklädd med såväl den lagstiftande som den utöfvande makten». De förrätta alla göromål, såsom byggnadsarbeten, insamlande af förråd, vården af ägg, larver och puppor, matande af larver och i många fall äfven af hannar och honor, hvilkas bevakning jämväl åligger arbetarna. Derjämte försvara dessa samhället mot fiender, och hos de slafhållande myrorna verkställa eller deltaga de i de plundringståg, som afse bortröfvandet af larver och puppor från de myror, hvilka nyttjas som slafvar. Det är nästan uteslutande hos arbetarnas klass, som man finner dessa underbara drag af ett själslif, så högt utveckladt, att det ställer myrorna nästan lika långt framom de öfriga ryggradslösa djuren, som menniskan står öfver de öfriga ryggradsdjuren. Hos myrorna finner man många samhällsinrättningar, hvilka man eljest träffar endast i det menskliga samhället. Myrornas arbetsskicklighet röjer sig på mångfaldiga sätt i byggandet af deras bon och i deras väganläggningar. Somliga myror gräfva sig bon i marken eller urhålka dem i murket trä, utan att hopa något byggnadsmaterial omkring boet. De förstå att skickligt dölja ingångarna till dessa bon, emedan dessa myror ofta äro utsatta för anfall af slafhållande myror. Andra myror, såsom hos oss den »bruna myran», Lasius fuliginosus, bygga inuti ihåliga trädstammar (t. ex. ekar) ett stort, mycket konstrikt bo, sammansatt af otaliga celler eller kamrar i många våningar öfver hvarandra, med en mängd öppningar och genomgångar. Väggarna mellan kamrarna och våningarna äro byggda af ett slags brun pappersmassa, som dessa myror bilda genom att med sina starka käkar först söndertugga murket trä och sedan med sin sega saliv hoplimma träpartiklarna. Denna massa hårdnar snart i luften och uppblötes icke af vatten. Alla något äldre väggar i ett sådant bo äro luddiga af en egen liten svamp (Septosporium myrmecophilum), hvars möjliga rol i dessa myrors hushåll är okänd. -- Många myror gräfva bon med många gångar i marken och öfverbygga dessa med jordupphöjningar samt bilda på detta sätt de allra flesta, om icke alla, tufvorna på våra ängar. Åtskilliga svarta samt gula och röda myror bygga sådana bon. Andra grupper af myror bortsläpa större eller mindre stackar af barr, qvistar, grässtrån eller dylikt öfver sina i marken, i trädstubbar (eller murkna träd) anordnade bon. I dessa byggnadsarbeten likasom, vid samhällets första början, i affödans vård kunna äfven honorna deltaga. Hannarna deremot arbeta aldrig. Deras enda uppgift är honans befruktning. De bjuda icke ens till att försvara sig mot fiender, och de ådagalägga aldrig några prof på intelligens, hvilket säkerligen står i samband med den ringa utvecklingen af deras hjernganglier. I vissa samhällen (hos Camponotidae) bemötas ock hannarna af arbetarna med ett tydligt förakt (i det ingen arbetare det minsta fäster sig vid hannarnas görande eller låtande), och blir samhället anfallet af fiender, få hannarna se sig om efter räddning bäst de kunna. Bland Myrmicidae är dock förhållandet ett annat, tills honorna blifvit befruktade. Parningen sker ibland å stackens yta och hos en eller annan art i stackens inre gemak, men vanligen sker den under en utflygt från boet, en »wedding trip», en bröllopsfärd i luften någon varm och solig dag. Efter denna utflygt dö de hjelplöse hannarna snart, och äfven många honor gå förlorade, dels derigenom att de bortsnappas af foglar, dels genom andra ogynsamma förhållanden. Andra honor hitta tillbaka till modersamhället eller påträffas af arbetare och föras hem till boet, der de synnerligen omhuldas af arbetarna, som på flere sätt uttrycka sin glädje öfver tilldragelsen. Sedermera lemnar honan icke boet. De numera onyttiga vingarna beröfvas henne, antingen genom hennes egen åtgärd eller med arbetarnas hjelp, och hon blir stammoder för ett nytt slägtled inom samhället. -- Arbetarnas förmåga att meddela sig med hvarandra genom antennerna är underbar. De synas ega ett utbildadt antennspråk, genom hvilket de kunna för andra omtala tilldragelser, som kunna vara af vigt, såsom fynd af föda, vatten och annat, som kan lända till trefnad och samhällets bästa, likasom de äfven kunna göra hvarandra meddelanden om hotande fara o. s. v. Med antennerna och kroppsrörelser för öfrigt uttrycka de sinnesrörelser, och i glad stämning anställa de lekar och nästan sportmässiga förlustelser. Arbete är dock deras förnämsta uppgift, och många myror arbeta lika flitigt om natten som om dagen. Åtskilliga myror, hvilka bygga jordtufvor, arbeta ifrigast efter regn, då deras byggnadsmaterial är bäst handterligt. Myrorna ega förmåga att igenkänna sitt eget samhälles medlemmar från alla andra, äfven om dessa äro af samma art. Hvarpå denna förmåga grundar sig är icke utredt. Främlingar, äfven af samma art, betraktas som fiender, hvilka ursinnigt angripas, om de komma in i orätt bo. Det är välbekant, att arbetarna med största ömhet och sjelfuppoffring vårda och skydda samhällets larver och puppor, hvilka vid minsta fara skyndsamt undanskaffas till boets inre och försvaras af arbetarna med lif och blod. Såväl ägg som larver och puppor hållas genom slickning och putsning rena från dam, och larverna matas omedelbart ur arbetarnas mun med den näring, som de sistnämnde uppstöta ur kräfvan. Flere mera rörliga larver kunna dock sjelfva suga föda ur nyss dödade mjuka insekter, ofta äfven ur andra myrlarver, hvilka tillföras dem af arbetarna. Puppornas kokonger (der sådana finnas) öppnas af arbetarna, och pupphuden afdrages genom förenade ansträngningar af flere arbetare och den unga, i verlden inträdande myran sjelf. Denna njuter derefter den noggrannaste omvårdnad, i det benen uträtas, honors och hannars vingar slätas och glättas, samt hela kroppen renas genom grundlig slickning. -- Det gifves myror, hvilka bilda bäddar af blad, som genom en jäsningsprocess utveckla värme, alldeles såsom »ströbäddar» under drifbänkar. Derigenom gynnas utvecklingen af små svampar, som myrorna använda. Myrorna äro sålunda svampodlare. Men det gifves äfven myror, som äro åkerbrukare, i det de kring sina bon utså vissa gräsfrön eller åtminstone endast tillåta vissa, kring boet växande gräsarter stå qvar, emedan myrorna insamla fröna af dessa gräs. Man antager, att myrorna möjligen förstå att »mälta» sådana frön för att ur dem tillgodogöra sig deras genom mältningen af stärkelsen bildade sockerhalt. De förstå således bryggerihandteringens grundprocess. Men de idka äfven boskapsskötsel, i det de till sina bon hemföra hela hjordar af bladlöss, som hos dem åtnjuta vård och i gengäld aflemna, under bestrykning med myrornas antenner, en sockersöt, af myrorna högt värderad saft. Vissa myrarter gå så långt i vården af sina »boskapshjordar», bladlössen, att de bygga »ladugårdar» åt dem genom att å den växt, der bladlössen uppehålla sig, öfver »hjorden» bygga af lera eller jord en hvalflik betäckning till »mjölkkornas» skydd. Utom bladlöss träffas i myrornas bon flere andra slags smådjur, de flesta hörande till insekterna (bland dem synnerligast skalbaggar). Många af dessa synas vara endast tillfälliga gäster, som icke stå i något förhållande till myrorna, andra åter äro s. k. myrmekofiler (»myrvänner») och väl i de flesta fall att anse såsom ett slags parasiter, hvilka utan att vålla olägenheter för vårdarena finna sitt uppehälle i myrornas bon och der möjligen till återtjenst verka såsom renhållningshjon. En liten egendomlig skalbagge, Claviger foveolatus, är hos vissa myror (arter af slägtet Lasius) hållen som ett husdjur, och hans tillvaro är helt och hållet bunden vid myrornas. Det synes antagligt, att han å sin ryggsida, som af myrorna ständigt slickas, afsöndrar något för myrorna behagligt ämne. Många andra insekter, äfven vissa fjärilslarver, vårdas af myrorna af liknande anledning. Rörande arbetsfördelningen inom enkla (af blott en art bildade) myrsamhällen finnes en mängd intressanta iakttagelser. -- Den låga temperaturen under vintern i kallare klimat gör myrorna tröga och stela, och de tillbringa i regeln sin vinter i de underjordiska gångar och kamrar, hvilka äro gräfda under stacken eller under dennes omkrets, för att om våren vakna till nytt lif och ny verksamhet, när den återvändande solvärmen höjt luftens och myrboets temperatur. Myrornas ålder blir i allmänhet högre än de allra flesta andra insekters. Man har hos vissa myror konstaterat en lifslängd af 7--8, ja ända till 12 år. -- Myrorna lefva i olika samhällsförhållanden, hvilka man betecknat med benämningarna enkla samhällen, der hannar, honor och arbetare alla tillhöra en och samma art, dubbla samhällen, bildade af 2 arter, hvardera med sina 3 olika slags individer, i det en mindre och svagare art har tillåtits att bygga sitt hem inom den andras bo, der den svagare bebor särskilda rum (de stå icke i något förhållande till hvarandra, utan äro 2 särskilda, men tillsammans boende samhällen), och blandade samhällen, bildade af 2 eller flere arter, bland hvilka endast en, den herskande arten (med ett par undantag), eger alla de olika slagen af individer, hvaremot den andra eller de öfriga arterna endast förete individer af arbetaretypen, hvilka äro den herskande artens »slafvar» och hvilka oftast tillhöra arterna Formica fusca och F. rufibarbis i de svenska myrsamhällena. Man har från Amerika berättat, att en myrart, F. sanguinea, gräfver grafvar å en särskild plats åt sina döda, och att individer af den herskande arten begrafvas i ordentliga rader, under det slafvarnas lik kastas utan vidare ordning i en grop. Denna iakttagelse är dock icke bekräftad af nyare forskare. Adlerz »fruktar, att under våra nordliga breddgrader F. sanguinea ännu ej ernått en så hög grad af civilisation», och tillägger, »att jämlikhetsprincipen tycks här hafva gjort större framsteg än i Amerika, ity att det här ej anses stridande mot etiketten, att hannarnas och slafvarnas lik ligga blandade om hvarandra». O. T. S.