Sida 309
Myrberg ...
öfver offret, som derigenom vanligen förbryllas och störtar ned i gropen. Det gripes då genast och utsuges med mandiblerna, som i spetsen hafva ett fint hål, ledande till en kanal, som går ned till svalget, der de båda mandiblernas sugapparater förena sig. När rofvet är utsuget, slängas resterna bort öfver gropens kant, och fångsthålan ursvarfvas på nytt på det noggrannaste. Myrlejonen äro icke så sällsynta vid soliga skogsbryn, der lämplig mylla finnes för fallgroparnas konstruerande. O. T. S.
Myrmænd (myrmän) kallades i Norge under den politiska konflikten i början af 1880-talet sådana personer, som sökte skaffa sig rösträtt genom att inköpa eller arrendera värdelösa jordbitar, ofta af den allra obetydligaste vidd (några fots bredd). En hårdragen tolkning af grundlagens ordalydelse gaf dem tillfälle dertill. O. A. Ö.
Myrmalm, ett af åtskilliga främmande ämnen fororenadt jernoxidhydrat (ockra), som i form af mindre kakor, »rusor» eller slaggformiga stycken förekommer i en del torfmarker och myrar, företrädesvis inom sådana trakter, som hafva rik tillgång på mycket jernhaltiga och tillika lätt vittrande bergarter, t. ex. diorit och andra grönstensarter. Myrmalmen är till färgen svartbrun eller rostbrun, har bildats genom afskilning ur jernhaltigt vatten och innehåller i sitt renaste tillstånd 59 proc. jern. Den träffas i flere af Sveriges provinser, i synnerhet i Småland, Dalarna och Värmland. Endast i förstnämnda landskap, som saknar goda jerngrufvor, har myrmalmen (i förening med sjömalmer) i något större omfång tagits i anspråk för framställning af jern, hufvudsakligen för gjutgods. E. E.
Myrmecobius. Se Myrätarepungdjuret.
Myrmecophaga. Se Myrslokslägtet.
Myrmekofiler (af Grek. myrmex, myra, och filos, vän). Se Myror.
Myrmekologi (af Grek. myrmex, myra, och logos, lära), läran om myrorna.
Myrmica. Se Ettermyror.
Myrmidoner (Grek. Myrmidones, Lat. Myrmidones) kallas i de homeriska sångerna ett i södra Tessalien bosatt folk, öfver hvilket Achillevs herskade, och hvars krigareskaror han förde till deltagande i trojanska kriget. En forngrekisk sägen förmäler, att myrmidonerna under ledning af Pelevs, Achillevs' fader, invandrat från Egina, hvaremot nyare forskare i stället antagit en utvandring från Tessalien till denna ö. A. M. A.
Myrmän. Se Myrmænd.
Myrobalaner, bot. Se Emblica officinalis och Terminalia.
Myron, grekisk bildhuggare i Athen i 5:te årh. f. Kr., f. i Elevtherai i Beotien, var jämte Fidias och Polykleitos lärjunge till Ageladas i Argos. Han var nästan uteslutande bronsgjutare, och Plinius berättar om honom, att han föredrog bronsen från Egina. De verk, som tillades honom, voro många och mångfaldiga. Man nämner af honom gudabilder samt hjelte- och brottare-gestalter, men i synnerhet djurfigurer. Af gudabilder omtalas bl. a. en grupp, bestående af Zevs med Athene och Herakles, och en Apollostod, hvilka båda under Augustus fördes till Rom. Vidare utförde han en mängd stoder af segervinnare i de offentliga spelen, uppställda i Olympia och Delfi, bland hvilka lacedemoniern Ladas var synnerligen berömd för det lifligt återgifna uttrycket hos en snabblöpare. Hit hör ock hans berömda Diskuskastare, hvilken vi känna genom flere efterbildningar i marmor (det bästa exemplaret i Pal. Massimi i Rom; se fig. i art. Discus). Slutligen var M:s berömda Ko utan tvifvel utmärkt för en slående natursanning, att döma af de många epigram, i hvilka hennes förträfflighet prisas. Ett enda saknas i M:s konstnärliga ämneskrets, nämligen framställningen af den qvinliga skönheten; han egnade sig uteslutande till förhärligande af den manliga kraften. C. R. N.
Myronides, forngrekisk statsman och fältherre i Athen under förra hälften af 5:te årh. f. Kr. I slaget vid Plataiai (479) deltog han med utmärkelse såsom Aristides' medfältherre och vann segrar öfver korintierna vid Megara (458) och beoterna vid Oinofyta (456). Den sistnämnda segern hade till följd Athens öfvervigt inom större delen af Beotien, Lokris och Fokis. M. inryckte äfven i Tessalien och belägrade Farsalos, men måste återvända med oförrättadt ärende. Han prisas högt för sitt redbara och fosterlandsälskande sinnelag samt ställes i jämnbredd med sin tids mest framstående män. I politiken tillhörde han centerpartiet, hvilket sträfvade för upprätthållandet af en begränsad demokrati. A. M. A.
Myronsyra (af Grek. myron, balsam), kem., en af Bussy 1839 upptäckt, i senap förekommande syra, som af vissa ferment (t. ex. det i senapsfrö förekommande myrosinet) spjelkas i senapsolja, socker och svafvelsyra. P. T. C.
Myror, zool., insekter, som utgöra en egen, väl begränsad familj, Formicidae, bland steklarna (Insecta, Hymenoptera). Man delar dem i flere underfamiljer, bland hvilka Myrmicidae, Dolichoderidae och Camponotidae äro representerade i Sverige. Den första underfamiljen omfattar hos oss följande 7 slägten: Myrmica Latr., Solenopis Westw., Formicoxenus Mayr, Tomognathus Mayr, Leptothorax Mayr, Tetramorium Mayr och Anergates Forel. Af den andra underfamiljen finnes i Sverige endast slägtet Tapinoma Först., och af den tredje 4 slägten: Lasius Fabr., Formica L., Polyergus Latr. och Camponotus Mayr. Till dessa slägten hänföras i senaste myrmekologiska arbete af d:r G. Adlerz 20 arter, men derjämte finnas många s. k. »raser», som i ett eller annat afseende skilja sig från den egentliga arten. Det är ur allmän zoologisk synpunkt högst anmärkningsvärdt, att myrornas arter förete en ovanlig rikedom på mellanformer, hvilka uppträda kolonivis och det med en beständighet, som lätt kunde leda till att anse dessa mellanformer för »goda arter». Myrorna kännetecknas deraf att de hafva antingen endast första eller ock både första och andra bakkroppssegmenten sammansnörda till ett smalt skaft (petiolus), som förenar bakkroppen med mellankroppen. Antennerna äro 10--13-ledade och vinkelböjda
Källa: Project Runeberg ·
