Sida 308
Myrberg ...
rätt lyckas utanför det ursprungliga området. Af detta träd erhållas de bekanta drogerna muskot (muskotnöt), muskotlbalsam och muskotblomma. Ur den mogna frukten uttages den med ett mörkbrunt glänsande skal omgifna »kärnan» (fröet), som torkas någon tid, tills kärnorna skramla i skalet, hvarefter detta försigtigt krossas, så att den inre kärnan, »muskotnöten», nux moschata, befrias. Denna lades fordom, då holländarna ensamma egde Muskotöarna, i kalkmjölk under 2--3 månader och torkades sedan i särskilda torkinrättningar under noggrann vård och tillsyn. Meningen dermed var ätt döda fröets groningsförmåga och således hindra uppkomsten af muskotodling på andra håll. Numera underlåtes dock i allmänhet denna inläggning i kalkmjölk. Muskotnötterna endast öfverpudras med fint kalkmjöl, som qvarsitter i de fåror, hvilka uppkomma genom den olje- eller balsamrika fröhvitans sammanskrynkling. Längden på de rundade eller något ovala muskotnötterna är omkr. 2,5 cm. De äro tämligen tunga, med en gråbrun yta, å hvilken finnas de nätlikt förgrenade nyssnämnda fårorna. Färska kärnor låta skära sig med knif, men gamla, fullt torkade, muskotnötter äro hårda och svåra att få sönder. Det inre är marmoreradt af ljusare och mörkare brunt derigenom att den bruna, på flyktig olja rika inre fröhinnan intränger i vecken af fröhvitan, som är blekt gråbrun samt bildar en tät och fast massa, som vid basen hyser det lilla växtämnet i en fördjupning. Lukt och smak äro egendomliga, aromatiska, starka, värmande, beroende hufvudsakligen på närvaron af en flyktig olja, ur hvilken afsättes en stearopten (myristicin). Derjämte finnas fet olja och ett fast fett, hvilka tillsammans med den flyktiga oljan utgöra handelns muskotbalsam, balsamum l. oleum myristicae. Denna erhålles genom varmpressning af de sönderstötta nötterna. Balsamen kommer vanligen i form af långa, rektangulära (parallellipipediska) stycken af ungefär 400 gr. i vigt, omlindade med papper eller palmblad, och bildar en fast, talgartad, mör massa af brandgul färg i olika skiftningar. -- Det ofvan nämnda fröhyllet tillvaratages och torkas, hvarunder den högröda färgen öfvergår till ljusare eller mörkare brandgul och utgör »muskotblomma», macis, hvilken sålunda består af platta, 2--3 cm. långa, millimeter-tjocka, styfva bildningar, uppkomna af frösträngen, som oregelbundet delat sig i grenar. Af denna drog erhålles genom destillation den hos oss officinella muskotblomoljan, aetheroleum macidis, som är identisk med muskotnötens flyktiga olja och har en gulaktig färg, hvilken under förvaring med tiden blir gulröd. Muskot var redan i 12:te årh. ett bekant och värderadt läkemedel i Europa. Den har dock numera större användning som krydda än som läkemedel. O. T. S.
Myrkottslägtet, Manis, zool., hör till familjen myrätare (Entomophaga) inom de tandfattigas ordning och däggdjurens klass. Tänder saknas alldeles. Munöppningen är liten och rund. Tungan kan utsträckas långt. Ytterörat är litet och bildadt som en klaff. Benen äro korta. Fötterna hafva 5 tår, försedda med starka gräfklor. Svansen är lång och stark. Kroppen är långsträckt och (utom på nosen, strupen samt kroppens undre och benens inre sida) täckt af stora, platta, romboidiska, synnerligen hårda och mycket skarpkantade fjäll, som sitta fast i huden med ena spetsen. Till följd häraf kunna fjällen skjutas åt sidorna samt resas upp och läggas ned. Mellan fjällen och på de af sådana icke beklädda kroppsdelarna finnes tunt hår. Mellersta Afrika, södra Asien och några af Ost-indiens öar utgöra myrkottarnas hemvist. De bo enstaka i hålor, som de sjelfva gräfva, hålla sig dolda om dagen och gå i skymningen ut att söka sin föda. De trampa på bakfötternas sulor, men beröra marken med de omböjda klornas öfre sida. Äfven pläga de stöda sig på svansen, och hufvudet hålla de sänkt till marken. Synen och hörseln äro svagt utvecklade, lukten något bättre, enär den vägleder myrkottarna vid födans uppsökande. Denna utgöres hufvudsakligen af myror och termiter. Myrkottarnas kött ätes, och det fjällbetäckta skinnet användes t. ex. till prydnader af infödingarna. -- Långsvansade myrkotten, M. longicaudata, blir 1--1,3 m. lång, hvarvid dock två tredjedelar af längden komma på svansen. Mellersta raden fjäll utgöres vanligen af 9 på hufvudet, 14 på bålen och 22--24 på svansen. Fjällen äro svartbruna vid roten och gulaktiga i kanterna. De inre klorna äro mindre än de yttre. Arten är hemma på mellersta Afrikas vestkust. -- Kortsvansade myrkotten, caballayan, M. laticaudata, har svansen lika lång och vid roten lika tjock som kroppen. Fjällen i mellersta raden äro 11 på hufvudet, 16 på bålen och 16 på svansen. Klorna äro lika stora. Längden stiger till 1,3 m. Djuret förekommer i Ostindien. C. R. S.
Myrlejonet. Se nästa art.
Myrlejonslända, Myrmelem formicarius L., zool., hör till florvingarna bland insekterna (Insecta, Synistata). Antennerna äro korta, i spetsen klubblikt ansvällda. Ögonen äro halfklotformiga, enkla, utan någon intryckt tvärlinie. Bakkroppen är lång, vingarna stora och långa, sidenskimrande. Larven, det bekanta myrlejonet, har en tjock, klumpig, äggrund kropp af smutsigt gråaktig färg, med korta hår å kroppsringarna. Han är försedd med stora, på insidan tandade mandibler, hvilka kunna vidt utspärras. Myrlejonet gräfver alldeles cirkelrunda, trattformiga gropar i fin sand eller fin skogsmylla och väljer gerna sådana platser för sina fallgropar, der han eger tillgång på sol och kan vara skyddad mot regn, såsom under sittbänkar, under utskjutande kanter af marken vid gångar i skogsparker, o. s. v. I gropens midt ligger myrlejonet doldt under sanden eller myllan, med mandiblerna lagda utmed hålans stupande väggar, färdiga till att gripa ett nedfallande rof. Om en myra eller annat krypande mindre djur kommer till fallgropens rand, märker myrlejonet detta af de nedfallande sandkornen, och då kastar det genast med en svängande rörelse af mandiblerna sand och mylla
Källa: Project Runeberg ·
