Sida 310
Myrberg ...
(»brutna», »piskformiga»). Hannar och honor äro vingade, men »arbetarna» (outvecklade, sterila honor) vinglösa. Myrornas öfverkäkar äro kraftigt utbildade och underläppen försedd med en liten hinnaktig tunga. Myrornas nervsystem är i det hela utveckladt efter samma typ, som den man finner hos steklarna. Men man har hos myrorna anmärkt å det öfre halsgangliet, som skulle motsvara ryggradsdjurens hjerna, två med många namn betecknade, å detta gangliets bakre del framträdande bildningar, hvilka af en del zoologer hafva ställts i samband med myrornas i många fall högt utvecklade intelligens. De underbara iakttagelser, som med full säkerhet blifvit gjorda rörande myrornas biologiska förhållanden, deras samhällsinrättningar och lefnadsvanor samt förmåga att lämpa sig efter förhandenvarande omständigheter äro i sanning ofta så nära gränsen af det otroliga, att man väl härvid kan tillämpa den kända satsen: »Det sanna är icke alltid sannolikt». Sakrika framställningar af myrornas lefnadsförhållanden ega vi i G. Adlerz' nyligen utgifna »Myrmecologiska studier» (Bihang till Vet. akad:s handlingar, 1887) samt i O. M. Reuters »De lägre djurens själslif» (n:o 34 och 35 af »Ur vår tids forskning», 1886). Här kunna endast mera allmänna antydningar och några enskilda drag ur myrornas lif finna plats.
Det är bekant, att myrorna bilda samhällen, hvilka hos olika arter och äfven hos samma art kunna oerhördt vexla i afseende å samhällsmedlemmarnas antal, från några få (knappt ett tiotal) till omkr. 500,000. Individerna i ett samhälle äro i regeln af 3 olika slag: honor, hannar och »arbetare». Af dessa sistnämnda finnas ofta olika klasser, skilda genom storlek och äfven genom arbetsvanor. Arbetarna hafva alltid den högst utvecklade intelligensen, i samband med »hjerngangliets» större utveckling. De äro genom sin begåfning och sin talrikhet den herskande klassen, »beklädd med såväl den lagstiftande som den utöfvande makten». De förrätta alla göromål, såsom byggnadsarbeten, insamlande af förråd, vården af ägg, larver och puppor, matande af larver och i många fall äfven af hannar och honor, hvilkas bevakning jämväl åligger arbetarna. Derjämte försvara dessa samhället mot fiender, och hos de slafhållande myrorna verkställa eller deltaga de i de plundringståg, som afse bortröfvandet af larver och puppor från de myror, hvilka nyttjas som slafvar. Det är nästan uteslutande hos arbetarnas klass, som man finner dessa underbara drag af ett själslif, så högt utveckladt, att det ställer myrorna nästan lika långt framom de öfriga ryggradslösa djuren, som menniskan står öfver de öfriga ryggradsdjuren. Hos myrorna finner man många samhällsinrättningar, hvilka man eljest träffar endast i det menskliga samhället. Myrornas arbetsskicklighet röjer sig på mångfaldiga sätt i byggandet af deras bon och i deras väganläggningar. Somliga myror gräfva sig bon i marken eller urhålka dem i murket trä, utan att hopa något byggnadsmaterial omkring boet. De förstå att skickligt dölja ingångarna till dessa bon, emedan dessa myror ofta äro utsatta för anfall af slafhållande myror. Andra myror, såsom hos oss den »bruna myran», Lasius fuliginosus, bygga inuti ihåliga trädstammar (t. ex. ekar) ett stort, mycket konstrikt bo, sammansatt af otaliga celler eller kamrar i många våningar öfver hvarandra, med en mängd öppningar och genomgångar. Väggarna mellan kamrarna och våningarna äro byggda af ett slags brun pappersmassa, som dessa myror bilda genom att med sina starka käkar först söndertugga murket trä och sedan med sin sega saliv hoplimma träpartiklarna. Denna massa hårdnar snart i luften och uppblötes icke af vatten. Alla något äldre väggar i ett sådant bo äro luddiga af en egen liten svamp (Septosporium myrmecophilum), hvars möjliga rol i dessa myrors hushåll är okänd. -- Många myror gräfva bon med många gångar i marken och öfverbygga dessa med jordupphöjningar samt bilda på detta sätt de allra flesta, om icke alla, tufvorna på våra ängar. Åtskilliga svarta samt gula och röda myror bygga sådana bon. Andra grupper af myror bortsläpa större eller mindre stackar af barr, qvistar, grässtrån eller dylikt öfver sina i marken, i trädstubbar (eller murkna träd) anordnade bon. I dessa byggnadsarbeten likasom, vid samhällets första början, i affödans vård kunna äfven honorna deltaga. Hannarna deremot arbeta aldrig. Deras enda uppgift är honans befruktning. De bjuda icke ens till att försvara sig mot fiender, och de ådagalägga aldrig några prof på intelligens, hvilket säkerligen står i samband med den ringa utvecklingen af deras hjernganglier. I vissa samhällen (hos Camponotidae) bemötas ock hannarna af arbetarna med ett tydligt förakt (i det ingen arbetare det minsta fäster sig vid hannarnas görande eller låtande), och blir samhället anfallet af fiender, få hannarna se sig om efter räddning bäst de kunna. Bland Myrmicidae är dock förhållandet ett annat, tills honorna blifvit befruktade. Parningen sker ibland å stackens yta och hos en eller annan art i stackens inre gemak, men vanligen sker den under en utflygt från boet, en »wedding trip», en bröllopsfärd i luften någon varm och solig dag. Efter denna utflygt dö de hjelplöse hannarna snart, och äfven många honor gå förlorade, dels derigenom att de bortsnappas af foglar, dels genom andra ogynsamma förhållanden. Andra honor hitta tillbaka till modersamhället eller påträffas af arbetare och föras hem till boet, der de synnerligen omhuldas af arbetarna, som på flere sätt uttrycka sin glädje öfver tilldragelsen. Sedermera lemnar honan icke boet. De numera onyttiga vingarna beröfvas henne, antingen genom hennes egen åtgärd eller med arbetarnas hjelp, och hon blir stammoder för ett nytt slägtled inom samhället. -- Arbetarnas förmåga att meddela sig med hvarandra genom antennerna är underbar. De synas ega ett utbildadt antennspråk, genom hvilket de kunna för andra omtala tilldragelser, som kunna vara af vigt, såsom fynd af föda, vatten och annat, som kan lända till trefnad och samhällets bästa, likasom de äfven kunna göra hvarandra meddelanden om hotande fara o. s. v. Med
Källa: Project Runeberg ·
